
1. Carl Axel Dellwik, f. 23 juni 1829 i Stockholm, d. 29 juli 1897 å Charlottendal, Brännkyrka (Sth.). Föräldrar: regementsläkaren vid K. flottan, livmedikus Carl Isak Dellwik och Malvina Adelaide Lindbom. Erhöll undervisning i S: ta Clara h. lärdomsskola i Stockholm till 8 april 1842; senare i Nya elementarskolan; studentex. i Uppsala 2 febr. 1847; informator hos Bergsskolans i Falun chef Joachim Åkerman och laborator hos denne till 6 nov. 1851; bergsex. och betyg till Bergskollegium från Consistorium academicum i Uppsala 15 sept. 1853; auskultant i Bergskollegium 13 okt. 1853; elev vid Falu bergsskola med stipendium från Bergskollegium 27 okt. 1853—-15 okt. 1855; bergsnotarie och ord. stipendiat i Jernkontoret 13 okt. 1855; på övermasmästarestaten förordnad som biträde till tf. direktören i Norra distriktet P. D. Malmqvist; förordnad till direktör på Jernkontorets metallurgiska stat 1858; utnämnd 15 okt. 1860, då han efter företagen utländsk resa d. å. bosatte sig å Bondsjö egendom i Säbrå sn nära Härnösand; föreståndare för den av Jernkontoret inrättade materialprovningsanstalten 1874—24 maj 1882; övertog 1882 densamma på egen risk och fortsatte härmed till 1896. D. representerade även den svenska materialprovningen vid åtskilliga kongresser i utlandet. RVO 1878.
G. 29 sept. 1860 i Stockholm m. Ebba Augusta Henrika Maria Collander, f. 18 dec. 1834 i Stockholm, d. 1 maj 1924 där, dotter av majoren Carl Claes Collander och Hedvig (Hedda) Sofia Lalér.
D: s förordnande till direktör på Jernkontorets metallurgiska stat innefattade att gå bruksägare å de rätt talrika bruken utmed Bottniska viken tillhanda med råd och upplysningar, uppgörande av beskickningar och förslag till ny- och ombyggnader m. m. och var sålunda förenad med vidsträckta resor, som vanligen förrättades vintertid. Den 1874 inrättade materialprovningsanstalten förlades till Liljeholmen, vilket medförde D: s flyttning till Stockholm. Han lämnade denna verksamhet först då provningsanstalten överlämnades till Tekniska högskolan; den utvecklades sedermera till Statens provningsanstalt.
D. fick som föreståndare under tjugutvå år för vårt lands första materialprovningsanstalt ej blott vara med om att på allvar introducera hållfasthetsundersökningar m. m. såsom medel att bedöma olika materials egenskaper i avseende å praktisk användbarhet utan bidrog i hög grad att göra den fysiska materialprovningen allmän bland industriens både producenter och konsumenter, framför allt i fråga om järn och stål. Trots motstånd lyckades han förmå bruksägarna att utföra omfattande serier av hållfasthetsprov å sina produkter. Resultatet kom bl. a. till synes vid utställningar, där svenskt järn och stål i in- och utlandet uppvisades. Under en lång period såg man de Dellwikska provsedlarna som en viktig bilaga åtfölja de utställda föremålen. Mycket kända och observerade voro också de av grovt rundjärn slagna och i kallt tillstånd hårt tilldragna knutar, som vid provningsanstalten på D:s initiativ förfärdigades, och som på ett lättfattligt sätt åskådliggjorde det svenska järnets höga kvalitet. Dessa visades redan vid världsutställningen i Paris 1878.
D. blev ledamot uti den kommission för undersökning av de stora malmbergen i Lappland, som, föreslagen av länsstyrelsen i Norrbottens län i jan. 1874, av K. M: t i maj 1875 tillsattes och som även under s. å. kom till stånd. D. avgav för sin del ett omfattande och ingående betänkande och understödde ivrigt anläggandet av en järnväg mellan Luleå och Ofoten. Tidigare hade förslag gjorts och anläggningar t. o. m. påbörjats att utfrakta malm från Gällivare på vattenvägar samt även med renskjuts på vinterföre. D. uppgjorde i nämnda berättelse kalkyler över en järnvägs bärighet i ekonomiskt avseende, enligt den tidens förhållanden, och förutsatte därvid såväl malmexport som även import av koksbränsle för inhemsk järnförädling i Norrbotten. Han förutsatte även sammanbindning av de »bäriga» delarna av banan, Luleå—Gällivare och Kirunavaara— Ofoten, med den relativt improduktiva delen, Gällivare—Kirunavaara, för just denna koksfrakt samt för tillgodogörande i Sverige av norra Norges produkter, särskilt fisk. Detta förslag om anläggning av järnväg Luleå—Ofoten kom först många år senare till utförande.
De senare åren av sin levnad intresserade sig D. mycket för användning av den s. k. vattengasen för metallurgiska ändamål. Denna uppfanns vid slutet av 1870-talet och hade utvecklat sig till tvenne något olika framställningssätt, »Lowes» och »Strongs». Det var det senare, som D. förfäktade, och han höll därom ett föredrag inom ingenjörsföreningen i Stockholm under 1880. Det tog emellertid åtskilliga år, innan metoden hann fullkomnas därhän, att den vann erkännande. För dess exploaterande bildades först ett svenskt konsortium och sedermera ett stort bolag, Die europäische Wassergas Actiengesellschaft, med säte i Dortmund. Efter en del förbättringar, som vunnits ej minst genom D: s son Carls ingripande, kom framgången dock först efter D: s bortgång (jfr nedan 2). I Det internationella sällskapets för materialprovning kongress i Zürich 1895 deltog D., och det var på hans förslag, som beslut fattades att nästa kongress skulle hållas i Stockholm 1897. Han fick ej uppleva densamma. Ehuru tillkommen genom D:s personliga initiativ och utan föregående överläggning med några vederbörande fick denna, ehuru den första i Sverige, ett lysande förlopp och blev föregångare till den kongress, som året därpå samlades även i Stockholm, nämligen för Iron and Steel Institute of London.
D. var mycket intresserad av umgänge och meningsutbyte med liktänkande. Genom sitt blida och älskvärda väsen förvärvade han en stor vänkrets.
G.A. Granström. Carl Sahlin.