Barthold de Mortaigne

de Mortaigne, Barthold, f. i Nederländerna, d. 9 mars 1690 på Tomarp i Kvidinge sn (Krist.). Föräldrar: hov- och ceremonimästaren i Förenta Nederländerna Jean de Mortaigne och Anna de Longechamp. Löjtnant i holländsk tjänst; löjtnant vid svenska Livgardet 1655; överstelöjtnant där 1656; var överste och erhöll överstes lön samt respass till Holland 3 april 1661; överste för Kalmar reg. 19 april 1662; generalmajor av infanteriet 16 mars 1674; överste för Skånska infanterireg. (Blekinge-Skånes reg.) 29 nov. 1675—80; överkommendant i Göteborg 1676; generallöjtnant 28 okt. 1679. D. fick 11 nov. 1674 donation (på Norrköpings besluts villkor) på sätesgården Borr(e)by i Borrby sn (Krist.) m. m.; friherre 29 nov. s. å. med titel till Borr(e)by; enligt K. brev 16 dec. 1674 skulle D. som friherreskap få dels de nämnda godsen, dels ett större godsbestånd, som D. mottagit som pant för pretention på kronan. Genom K. brev 23 maj 1676 fick D. likväl som friherreskap Tunbyholm i Smedstorps sn (Krist.); friherreskapet indrogs antagligen före 1681.

G. okt. 1659 i Nykøbing på Falster m. hovjungfrun hos drottning Hedvig Eleonora Catharina Dorotea von Hertingshausen, f. 2 febr. 1637 i Husum, Slesvig, d. 3 juni 1684 på Tomarp, dotter av slesvigske hovmarskalken och amtmannen Johan Filip von Hertingshansen och Catharina Heest (av huset Retwisch)

I tredagarsslaget vid Warschau (18—20 juli 1656) förde D. befälet över konungens »garde de corps». Då ovisshet råder om vilka gardeskompanier, som deltogo i detta slag, har det ej kunnat fastställas vilket förband, som härmed avses. I den misslyckade stormningen av Köpenhamn natten till 11 febr. 1659 var han emellertid befälhavare för Livgardet. Befordrad till generalmajor erhöll han flera maktpåliggande uppdrag under Karl XI: s krig i Skåne. Så anförde han i slaget vid Lund (4 dec. 1676) den huvudsakligen av rytteri bestående andra träffen i slagordningens mitt och gjorde därmed en betydelsefull insats. Vid Landskrona (14 juli 1677) stod han som befälhavare för fotfolket på högra flygeln direkt under konungens befäl. Kort efter fredsslutet (1679) erhöll han avsked, och hans bemödanden att åter komma i åtnjutande av någon tjänst kröntes ej med framgång. Så anhöll han förgäves (1686) att komma i åtanke, då en regementschefsplats blev ledig efter översten greve Carl Oxenstiernas frånfälle. Detta var så mycket kännbarare för honom, som han genom reduktionen berövats alla sina gods. Bevis finnes på, att han allt fortfarande innehade konungens ynnest, och sannolikt var det hans ålder och alltmera tilltagande sjuklighet, som gjorde, att han ej anförtroddes någon syssla.

I Riksarkivet förvaras förutom ämbetsskrivelser brev från D. i Dahlbergska samlingen, i M. G. De la Gardies samling, i Skoklostersamlingen, i Ryd-boholmssamlingen samt till Karl X Gustavs generaler (C. D. von Dohna, B. Muller von der Luhnen m. fl.) I Uppsala univ.-bibliotek finnas brev från D. till bl. a. Bengt Rosenhane (E 535, 538, 539 a). — D: s broder Caspar Cornelius D. (d. 18 juli 1647 vid Rhein-fels i Oberhessen) var överste för ett dragonregemente i Baners armé omkr. 1637 och blev generalmajor av infanteriet 29 jan. 1642, general över infanteriet vid huvudarmén i Tyskland 28 april 1646 men blev 1646 chef för hessen-kasselska infanteriet och erhöll 9 jan. 1647 avsked ur svensk tjänst. I Hessen-Kassel blev han generallöjtnant, sårades i juli 1647 och dos av följderna härav.