Joseph Gottlieb Dente

Dente, Joseph Gottlieb, f. 23 jan. 1838 i Stockholm, d. 24 maj 1905 där. Föräldrar: musikdirektören vid Första livgrenadjärreg. Joseph Dente och Christina Westholm. D. erhöll sin första utbildning av fadern; utvecklade sedermera sitt violinspel hos Edvard d'Aubert i Stockholm och Leonard i Bryssel; i de teoretiska facken elev av P. Winge i harmonilära, av Franz Berwald i komposition samt – enligt en obestyrkt uppgift – av Johan Lindegren i kontrapunkt; framträdde som konserterande violinist i Skandinavien, Tyskland och Frankrike; violinist i hovkapellet 1 juli 1853; sångrepetitör vid K. operan 1861; konsertmästare vid hovkapellet 1862; underkapellmästare 1872 samt efter Ludvig Normans avgång förste hovkapellmästare 1879–85; ledde som Conrad Nordquists efterträdare 1890 och 1891 dessutom operans symfonikonserter; lärare i komposition och instrumentation vid Musikaliska akademiens konservatorium 1882–1903; LMA 1870; RVO 1882. – Ogift.

Som tonsättare hade D. stor framgång med sin symfoni i d-moll (i manuskriptet dat. 11 mars 1887), vilken prisbelönades i Berlin 1888 och senare i bearbetning för piano 4 händer trycktes genom Musikaliska konstföreningens försorg. Tidigare hade han även gjort sig bemärkt som tonsättare för scenen med operetten »I Marocco», vilken med framgång uppfördes å K. teatern 1866 och 1867. Sedermera har den uppförts vid samma teater 1895 samt ytterligare en gång. Han har även framträtt med en Violinkonsert G-dur, en obetitlad orkestersats i C-dur (dat. 4 aug. 1883), två stråkkvartetter i F-dur (dat. Bad Soden 2–14 juli 1885) och C-dur (dat. 4 mars–10 maj 1888), ett Scherzo i A-dur för piano och stråkinstrument (dat. 7 juli 1866), ett Andante i c-moll för klarinett och piano tvenne obetitlade satser för violin, viola och piano, en Sorgmarsch d-moll för orkester (även i pianosättning), en dubbelfuga i C-dur för piano samt en »Danse espagnole» för piano. Bland vokalverk märkas en Ballade för talstämma, soli, kör och orkester, en aria till text av Anna Maria Lenngren samt smärre sånger till texter av B. E. Malmström och J. L. Runeberg. Dessutom finnes en samling skisser i Musikaliska akademiens bibliotek, av vilken framgår, att han planlagt åtminstone två ytterligare stråkkvartetter.

D. karakteriseras av samtida kritiker och ännu levande musiker, som haft tillfälle lära känna honom som pedagog och dirigent, såsom en ytterst habil musiker. Han lär som violinist ha visat stor talang för sitt instrument men avbröt tidigt sin bana som konserterande violinist för att ägna sig åt dirigering. Om denna sida av hans konstnärskap skriver en författare i Svensk musiktidning (årg. 10, 15 dec. 1890, s. 153), att han »visat en framstående förmåga, som visserligen ej framträtt för publiken i ett mera energiskt sätt att föra taktpinnen, men som burit frukt i god sammanhållning på scenen och i orkestern av vad som kommit till framställning».

I nekrologen över honom i samma tidskrift (årg. 25, 15 juni 1905, s. 81) säges, att han var »en skicklig dirigent, som dock förde taktpinnen med nästan flegmatiskt lugn».

Hans produktion som skapande musiker var visserligen ej stor, men de i Musikaliska akademiens bibliotek förvarade manuskripten visa honom som en god tekniker i Mendelssohns och Normans anda. Han skrev en välklingande, ofta polyfont betonad orkestersats, hans pianofaktur är elegant och tacksam och hans behandling av violinens tekniska och klangliga möjligheter vittnar om den virtuosmässigt utbildade violinistens förtrogenhet med sitt instrument. En bestående insats i svenskt musikliv gjorde D. som pedagog under sin mångåriga verksamhet vid Musikaliska akademiens konservatorium, där han handledde många generationer av blivande musiker i kontrapunkt, instrumentation och komposition. Trots ett mångårigt astmatiskt lidande, som under långa tider tvang honom att hålla sig i stillhet, bevarade D. ända till sitt sista levnadsår ett stort intresse för sin konst.