Simon Depken d.ä. (Döpke[n])

1. Simon Döpke(n) d. ä., f. omkr. 1565, d. 1 mars 1620, borgare i Västerås, husägare i Stockholm, köpman och storfinansiär, en av Sveriges förmögnaste affärsmän under 1600-talets två första decennier.

G. omkr. 1585 i Västerås m. Anna Gunnarsdotter, d. 1626, dotter av en borgare där.

D. tillhörde, ehuru borgare i Västerås, den krets av förmögna affärsmän, i regel av utländsk börd, som med huvudstadens kommersiella centrum, trakten kring Järntorget, som utgångspunkt bedrevo en vinstgivande handel på Kopparberget, en handel, som de i början av 1600-talet till stor del behärskade. Det genombrott, som vårt lands kopparhantering hade på 1580-talet, och den stegring av kopparpriset, som blev tydlig från åren kort före sekelskiftet, stimulerade givetvis denna företeelse. Samtidigt bidrog kronans under början av det nya seklet starkt ökade penningbehov, vilket bl. a. tog sig uttryck i omfattande lån från kapitalstarka köpmän mot invisningar i kronopersedlar, särskilt avradskoppar och tiondejärn, att stärka vissa förmögna köpmäns ställning i fråga om kopparhandeln. En av dessa köpmän och tidvis den främste av dem var D.

D. synes tidigt ha inflyttat till Västerås, där även en bror och brorson till honom omtalas 1625. Enligt Johannes Rudbeckius tillbragte D. största delen av sin levnad som borgare i denna stad. Såväl i Västerås som i Stockholm förvärvade han fastigheter. I Västerås bodde han i en efter den stora branden i slutet av 1560-talet nybyggd gård, belägen invid torget. I Stockholm köpte han nov. 1597 ett stort stenhus, bestående av tre sammanbyggda hus och beläget vid »stora allmänningsgatan inemot Järntorget». Vid sin död efterlämnade han i denna trakt flera fastigheter (trol. Västerlånggatan 76 och 78 samt Kornhamnstorg 59). Två år före sin död hade han även övertagit det s. k. silkeshuset »Pärlan», Västerlånggatan 52. I dessa hus residerade D. dock aldrig själv annat än möjligen vid tillfälliga besök i huvudstaden; i Stockholms tänkeböcker kallas han alltid »borgare i Västerås».

Redan tidigt blev D. sin hemstads främste exportör av varor till och över Stockholm. I vågböckerna var han 1590 nummer tre av rikets främsta exportörer. Exportvärdet av hans varor uppgick då till 14,100 mark. Varorna utgjordes främst av koppar och osmundsjärn, vilka fördes till Tyskland, särskilt Lybeck, Danzig och Hamburg. Även som leverantör spelade D. en betydande roll, och bevarade räkningar mellan honom och kronan uppvisa stora leveranser till hovet av dels silke, sammet, sparlakan och kläde, dels salt, socker, russin och kryddor. År 1613 levererade D. tretton olika sorters kryddor till kronan. En betydande roll bland D: s affärer spelade även spannmålshandeln med Bergslagen, främst med bergsmännen vid Stora Kopparberget.

Genom sina stora tillgodohavanden i Tyskland kom D. att för kronan te sig särskilt lämplig som långivare. Riksregistraturet 1607-18 ger också vältaliga bevis på, i huru hög grad D. kom att anlitas. År efter år fick D. försträcka, kronan betydande belopp, ej sällan åtskilliga tusen dlr, vilka i regel utgingo i form av växlar att betalas i Tyskland. År 1608 erhöll D. invisning på 250 sk«R koppar att betalas »av den första koppar, som vid Kopparberget falla kan», som ersättning för en växel på 10,000 dir. Karl IX var alltid mycket noga med, att D. ej fick vänta för länge på sin koppar, och i ett skarpt brev till ståthållaren Carl Bonde 10 nov. 1608 säger han, att »det behagar oss inte alls, att du skall betala andre först som försträcker till 15 eller 16 hundra daler och dem som försträcker till 15 eller 18 tusen daler [D. åsyftas] skall vänta». S. å. uttrycker också konungen i ett annat invisningsbrev för D. till Bonde sin önskan »att ha några av våra att lita till vid behov», varför Bonde skall ersätta D., som alltid är villig långivare, med koppar före alla andra. Det var dock icke endast koppar D. erhöll som ersättning för sina lån; även järn, spannmål och allehanda tullindringar användes vid återbetalningarna. Särskilt under Kalmarkriget måste D. anlitas. Liksom han även tidigare någon gång fått med reda pengar betala solden för soldater i Västerås med omnejd, fick han nu bistå den unge Gustav Adolf vid rustningar i dennes hertigdöme. Vid erläggandet av Älvsborgs lösen fick givetvis även D. bidraga med stora lån, och kronans gäld till honom ökades härvid så kraftigt, att han 1616 visade sig synnerligen ovillig att betala mera. I okt. s. å. klagar sålunda Axel Oxenstierna i brev till Gustav Adolf, att han endast med stor svårighet lyckats förmå D. att förskjuta 2,500 dir till underamiralen Richard Clercks utrustning av skeppet Nyckelen. Vid sin omfattande affärsrörelse hade D. goda medhjälpaxe i sina söner Simon och Clas (se nedan
2 och 3).

D. var en frikostig gynnare av domkyrkan i Västerås, med vilken han f. ö. redan 1587 gjorde kombinerat byte och köp. Då Axel Oxenstierna, kort efter det att J. Rudbeckius blivit biskop i Västerås, besökte staden och därvid gästade dennas främsta borgare D., anhöll D. hos rikskanslern, att denne »ville hos H. K. M:t begå, att någon årlig inkomst eller hjälp måtte läggas till domkyrkan, där med hon måtte med koppar betäckt varda», vilket Oxenstierna lovade att senare göra. Till kyrkans koppartak bidrogo också såväl D. som hans söner med koppar eller kontanter. Förnämliga voro även de gåvor, som D: s änka och barn efter hans död skänkte kyrkan. År 1622 förärade de denna en dopfunt med tillhörande skrank, som räknas till ett av »renässanstidens märkligaste konstarbeten av denna art i vårt land» (Hahr). Praktfullt är även det av änkan till »kristelig åminnelse» av sin man skänkta epitafium, uppsatt 13 dec. 1625.

D: s änka fick 15 maj 1623 K. brev på rätten att sitta fri i Västerås från »stadsens tunga»; hon begrovs i familjegraven i domkyrkan. Makarna hade flera barn (fem dogo före fadern). Av de överlevande gjorde tre döttrar fördelaktiga giften. Dottern Anna (f. 1591, d. 1672) äktade 1608 den framstående borgaren i Stockholm, en av föreståndarna för Tyska kyrkan där, Michel Melitz (Melis); dottern Elisabeth (d. 1655, begr. i Stockholms storkyrka s. å.) blev g. m. köpmannen och borgmästaren i Stockholm Jacob Grundel, adlad 1663, och mor till fältmarskalken och riksrådet friherre Simon Grundel-Helmfelt. En tredje dotter, vilken hittills alltid felaktigt uppgivits vara dotter till Simon D. d. y., var Margareta (d. 1678), även hon gift med en stockholmsborgare av tysk härkomst, den rike köpmannen och bruksägaren Thomas Funck, stamfader för adliga och friherrliga ätterna Funck.