Henrik De Try

De Try, Henrik, d. 12 nov. 1669. Var anställd vid Louis Dé Geers faktori i Norrköping 1638; hade egen verkstad där 1640; borgare 24 sept. 1642; föreståndare för mässingsbruket i Norrköping våren 1645; erhöll privilegium å Gusums järnbruk 2 nov. 1653 och jämte medintressenter å styckegjutning 2 juni 1655 samt å Överums och Ankarsrums järnbruk 12 dec. 1655; erhöll ensam privilegium å mässingsbruk i Gusum 27 nov. 1661.

G. m. Catharina de Besche, f. 1616, begr. 13 juni 1686 i Norrköping, dotter av brukspatronen Hubert de Besche och Maria Roccruette (Rochet) från Languedoc.

D. kom till Sverige med den »vallonska» invandringen under 1600-talets förra hälft. Hans nära släktskap med familjen Kock-Cronström, vilken var från Liége, och hans giftermål med en medlem av en annan Liégefamilj gör det troligt, att han härstammat från samma trakt. Det är även möjligt, att han tillhört en nederländsk gren av den i Aachen under 1500- och 1600-talen verksamma, framstående mässingsmakare-, klockgjutare- och styckgjutarefamiljen von Trier (de Try, de Trij), inom vilken förnamnet Henrik var vanligt. Då D. mot slutet av 1630-talet först med säkerhet påträffas i Sverige, var han bosatt i Norrköping — där han enligt vissa uppgifter sannolikt kan spåras redan 1633 eller 1635 — och tillhörde de främlingar, som samlats kring de kända industrimännen av familjen de Besche och Louis De Geer. Hans svärfader var De Geers kompanjon i de s. k. Nyköpingsverken, Nävekvarns grundläggare Hubert de Besche (se denne), och själv var han anställd vid De Geers faktori i Norrköping. Snart blev han emellertid sin egen, drev efter vad det vill synas någon smidesmanufakturverksamhet och började även en handelsrörelse, som utvidgades till grosshandel och redarverksamhet. Hans affär var tydligen framgångsrik, ty D. blev så småningom ägare till flera fastigheter i Norrköping.

Det mässingsbruk, som De Geer anlagt i Norrköping, gick vid mitten av 1640-talet dåligt, och en omläggning till effektivare drift krävdes. Uppdraget lämnades åt D., vilken sannolikt redan i sitt hemland förvärvat tekniska insikter och ju även tidigare prövats vid faktoriet. Föga är emellertid känt om D: s verksamhet som mässingsbrukets ledare. Det dröjde för övrigt ej heller länge, innan han försökte sig som självständig industriidkare. Södra Östergötlands och norra Smålands kusttrakter ägde genom skogstillgångar, lättämjd vattenkraft och lätta sjöfrakter flera förutsättningar av värde för en dåtida bruksindustri. Alldeles ouppmärksammade hade dessa ej förut varit; så är åtminstone Gladhammars kopparverk tidigare känt, ehuru det vid denna tid var nedlagt. Men D. blev jämte sina kompanjoner dock den egentlige grundläggaren av bruksrörelsen i trakten. År 1652 förvärvade han ett skattehemman i Gusum, »på vilken ort för dess välbelägna skog och goda ström sig allting väl till bruks anlåter». Ehuru D., som vanligt vid ansökningar om bruksprivilegier, i sin inlaga till Bergskollegium uppgav sig äga utsikter till malmfångst i orten, var det i verkligheten sämst beställt i detta avseende. Men det var just vid denna tid de mellansvenska malmerna på grund av verkliga eller artificiella bränslesvårigheter började söka sig allt längre ut till skogrika Östersjökuster både i norr, söder och öster. Som ett provisorium avsåg D. också att använda Utömalm, och detta provisorium blev bestående. Både Gusum och D:s övriga anläggningar i Tjust kommo att inordna sig i den stora krets av östersjöbruk, som under ett par århundraden förädlade främst Utömalmen.

På sommaren 1652 byggdes dammen vid Gusum, på hösten utverkades privilegiet och därpå torde anläggningen utan dröjsmål blivit färdigställd (1653), möjligen med biträde av en svåger, Hubert de Besche. Bruket bestod av en »fransösk hytta och hammare»; arbetsstyrkan uppgick enligt 1653 års mantalslängd till sexton man, därav fyra »fransoser». Det första försöket synes ha slagit väl ut och lockade till fortsättning. D. ingick kompaniskap med sina svågrar Abraham och Hubert de Besche. Konsortiet fick 1655 kungligt privilegium att tillverka järnkanoner. Gusum utvidgades med ett styckegjuteri, och två nya bruk byggdes vid Ankarsrum och Överum. Samtidigt härmed anslöto sig ytterligare tvenne svågrar, Gillis de Besche och Gillis Willemoth, till bolaget, och kapitaltillgången vidgades ytterligare genom främmande förlag. Ledningen av tillverkningen sköttes huvudsakligen av Abraham och Hubert de Besche. Snart uppstod tanken att utvidga rörelsen även med ett mässingsbruk. Till plats för detta valdes Gusum. Det lyckades att intressera den framstående affärsmannen Claude Roquette-Hägerstierna, en nära släkting till D: s hustru, för planen. Som villkor för sin medverkan uppställde emellertid denne kravet att endast få med D. att göra, och att denne personligen skulle förestå verket. Uppenbarligen hyste han stort förtroende till D. men litade föga på Abraham och Hubert de Besche. Abraham hade också illa skött de bruk han haft hand om; båda lämnade de i mitten av 1660-talet landet på grund av intrasslade affärer (se vidare de Besche). Förlagskontraktet mellan D. och Hägerstierna undertecknades 19 dec. 1660, och den förre inträdde som ensam ägare till Gusum. För att leda och övervaka arbetet flyttade den nu synbarligen ganska ålderstigne D. till Gusum. Nödiga markköp gjordes, och byggnadsarbetena påbörjades omedelbart. Arbetet gick raskt. På hösten 1661 kunde mässingsbruket sättas i gång och på nyåret 1662 tråddragningen. Det nya bruket var näst Norrköpings mässingsbruk det största i riket; den årliga förbrukningen av koppar var normalt 900 sk. D. var också full av glad tillförsikt: »Det är det skönaste verket, som vara kan, att jag mig däröver gläder, så ofta jag det ser», skrev han till Hägerstierna. Hans förhoppningar skulle dock ej infrias; Gusum skulle i stället komma att helt förstöra hans ekonomi. Han hade haft olyckan att börja det nya företaget strax före den kreditkris, som blev följden av den Palmstruchska bankens på hösten 1663 iråkade svårigheter, och förläggaren begagnade sig av hans trångmål till att tillskansa sig allt större fördelar. Så sökte Hägerstierna för egen del exploatera en tullindring, som (3 april 1663) beviljats bruket. År från år hade D:s skuld till förläggaren vuxit, och denne gick slutligen 1666 till öppen aktion inför Bergskollegium, uppenbarligen i avsikt att själv sätta sig i besittning av bruket. Bruksherren synes nu ha varit försvagad av ålder. Försvaret sköttes av hans energiska hustru. För tillfället räddades situationen därigenom, att mannens fränder av familjen Kock-Cronström jämte den med dem besvågrade Jacob Momma (Reenstierna) övertogo förlaget.

Men det skulle ej dröja länge, innan samma historia upprepades. År 1669 gick D. ur tiden, och ledningen av stärbhusets affärer övertogs efter hans testamentariska förordnanden av änkan. Den egentlige förläggaren var nu myntmästaren Abraham Cronström. Även skulderna till honom stego, och även han lät sitt bistånd köpas genom allt drygare uppoffringar för att slutligen söka taga hem bruket. Änkan kämpade en förtvivlad kamp för att hålla ställningen uppe, men förlagsmannens anspråk godkändes till sist i högsta instans (20 aug. 1678, 6 juli 1682). År 1679 hade Cronström fått exekution på stärbhusets återstående egendom, vilken förutom lösören bestod av Gusums bruk och fastigheter i Norrköping; andelarna i Överum och Ankarsrum hade tidigare två av sönerna övertagit. D:s änka fann en tillflykt på Gyllenstiernska egendomen Vittvik i Tjust, som upplåts åt henne av ägaren.

Kring D: s namn har en ganska omfattande sägenbildning vuxit upp. Sålunda förmenas bl. a. olyckor träffa Överums bruk, om D: s där förvarade porträtt bortflyttas. En av D. och hans hustru 1663 skänkt dopfunt av mässing pryder ännu Ringarums kyrka. D. ligger begravd i egen gräv i Olai kyrka i Norrköping. Liksom flertalet av sina landsmän var han av reformert trosbekännelse.