Charles Dickson

4. Charles Dickson, den föregåendes broder, f. 28 jan. 1814 i Göteborg, d. 1 april 1902 i Stockholm. Studerade vid Göteborgs handelsinstitut 1826—30; utex. från Chalmers tekn. inst. 1830; studentex. i Uppsala 7 okt. 1830; med. fil. kand. 8 dec. 1832, med. kand. 12 dec. 1835, med lic. 23 maj 1837, med. doktor 6 juni s. å.; sjukhusläkare vid Sabbatsberg under kolerafarsoten i Stockholm 1834; vetenskapliga resor till Halle, Wien, Mönchen, Zürich, Paris, London, Edinburgh 1837—40; kir. mag. 29 okt. 1840; praktiserande läkare i Göteborg 1840—59; tf. bataljonsläkare vid Göta artillerireg. 1840—45; led. i fattigvårdsstyr. 1848—64, därav som ordf. 1851—62; led. av sv. läkaresällsk. 1857, led. i hospitalsdirektionen 1860—81; ordf. i folkskolestyr. 1867—72, i stadsfullmäktige 1863—82; flyttade till Stockholm 1884; kommitterad för Internationella, välgörenhetskongressen i Bryssel 1856; organisatör av sådan kongress i Stockholm 1857; regeringsombud vid kongress i London 1862 »för de sociala vetenskapernas utveckling»; jury led. vid internationell konferens i Paris 1867 för arbetarklassens förkovran; medlem av kommittén för ny fattigvårdslagstiftning 1867; led. av riksdagens första kammare 1867—72 och 1886—95, av dess andra kammare 1873—86. LVVS 1848, sekr. där 1859—68, ordf. 1868— 1869 och 1878; RVO 1853; RCXIIIO 1858; KVO 1860; HedLVVS 1875; KNO1kl 1884; med. jubeldoktor i Uppsala 31.maj 1887.

G. 14 febr. 1843 i Göteborg m. Eva Amalia Ekström, f. 1 sept. 1821 i Göteborg, d. 26 april 1899 i Stockholm, dotter av borgmästaren, lagman Peter Ulrik Ekström och Elisabeth Beata Roos.

Av fadern bestämd för köpmansyrket och som flertalet av sina fränder först utbildad till sådan verksamhet bröt D. snart nog sin egen väg som släktens tills dato ende läkare. Snabbheten i hans medicinska examina, målmedvetenheten i hans resor till den dåtida kliniska forskningens. högkvarter och hans för dåtiden i vårt land uppseendeväckande publikation av egna rön från Göteborgspraktiken intyga, att han valt rätt. Seklets dittills kanske främste diagnostiker, en Schönlein i Zürich, en Rokitansky i Wien och en Bright i London, stodo vid tiden för hans besök på höjden av sin undervisning i hjärtats, lungornas och njurarnas sjukdomar, under direkt anknytning till sjukhusfallen och med systematisk iakttagelse av organens fysisk-kemiska förändringar. D. var långt kommen från Israel Hwassers i Uppsala dominerande naturfilosofiska åskådning inom medicinen, när han efter återkomsten till hemorten på svenskt material tillämpade sina beundrade utländska förebilders profylaktiska, hygieniska och dietetiska anbefallningar och slutsatser. Med allt sitt verklighetssinne en liberal optimist, som motstånd och missräkningar icke kunde rubba, bars D. av en hel ledande generations vaknande ansvarskänsla. Men han torde inom millionärernas krets förblivit en för sitt samhälle och sin tid ganska enastående medicinare. Olika uppdrag inom fattigvården, som. distriktsdirektör, och styrelseordförande, kommo efter hand D: s yrkesinsats att av sig själv glida över i social verksamhet. När han hösten 1864 för Göteborgs stadsfullmäktige, som då nyss börjat fungera, framlade sitt förslag till reglemente för stadens sundhetsnämnd, förstår man av den detaljerade motiveringen, att en tjuguårig intensiv praktik till »detta samhällets förkovran och dess invånares välbefinnande» här fällt sitt utslag. Fyra nytillkomna distriktsläkare, i vilkas expertis D. såg en grundförutsättning för organisationens framgång, kunde kanske tillsammans betecknas som hans arvtagare. Koleraepidemin i Göteborg 1853 gav D. argument för en vattenledning i hemstaden, vilken han från början tänkt sig som ett räntabelt företag men senare föreslog uppdelad på hushålls- och industriell förbrukning med egentlig beskattning blott av den senare. Vattenledningen var under detta skede stadens största och mest segslitna projekt, som beräknats ha kostat vid sextiotalets mitt mer än tredubbelt mot dess årsbudget och fullbordad först. 1871. Men D. fullföljde samtidigt en ihärdig insats för sunda och billiga arbetarbostäder. Ett anspråkslöst uppslag var förut givet i vissa kommunalbyggen från slutet av 1840-talet, för vilka ett antal förmögna köpmän iklätt sig borgen. Då kom Robert Dicksons stiftelse med ett mer än fyra gånger större grundbelopp än det tidigare anslagna. Denna stiftelse var främst D: s andes barn och till sin större del skänkt av honom och hans bröder efter Robert D. d. ä:s död. D:s mer eller mindre direkta ledarskap för stiftelsen hörde, jämte, hospitalsärendena,. till de av honom längst fasthållna i kommunens tjänst.

Men han överflyttade, efter invalen i första och andra kammaren, sina lokala rön till rikspolitiken, och det hände honom 1869 under en debatt i förstnämnda kammare att icke utan självmedvetenhet påpeka, hur »få, om ens någon i denna församling», kunde hava »så vidsträckt erfarenhet i fattigvårdsstadgans (av 1847) praktiska tillämpning» som D. själv. Den nya stadga på området, som då debatterades och ett par år senare utkom (1871), inskränkte över lag det allmännas förpliktelser mot de nödställda, och D., med sin förening av liberal doktrin och göteborgsk samhällsanda, underströk till ytterlighet denna koncentration på den enskilda barmhärtigheten: bäst vore det, om hela den dåvarande fattigvårdslagen strökes, utan att någon annan komme i dess ställe. Samma kommunalt vunna Manchesterståndpunkt återkom hos D. i andra sammanhang, t. ex. under debatter om krigsmakten (rätt till lega för värnpliktig), om konfessionsvillkor för ämbeten (mosaiska trosbekännare) och statlig affärsverksamhet (postsparbank). Av liknande motiv motsatte sig slutligen D. ihärdigt, riksdag för riksdag, en avskrivning av grundskatterna. Dessa voro icke den offentliga börda, över vilken bönderna yppat ett »fullständigt oberättigat missnöje». De inneburo en rent privaträttslig inteckning i bondejorden, och deras avskaffande skulle blott tillföra innehavarna en oskälig »förtjänst». D. tröttnade aldrig att på detta område gissla 1873 års kompromiss, »det eländiga lappverk», som i princip sammankopplat grundskatteavskrivningen med en arméreform. Hans förbittring nådde sin höjdpunkt, då reservanterna i 1883 års särskilda utskott, likt »äkta skålknallar», med sin rena försvarsnihilism skuro till nödig prutmån för en partiuppgörelse in plenis. »För mig är icke svenska folket och svenska hemmansägare synonyma termer.»

En nästan lika intensiv kampanj riktade D. mot det ensidiga lantmannaintresse i riksdagen, som under 1870- och 80-talens fortgång började allt starkare kräva en återgång till spannmålstullar. Den ivrige storstadsliberalen tyckte sig här föra icke blott nationens, utan »hela mänsklighetens» talan, när han svärmiskt framhöll, att spannmålshandeln efter tullsystemets fall utvidgats att omfatta »hela den civiliserade världen» och därmed kommit »hungersnöd och dyr tid att försvinna». Efter en jämförande blick på olika länders och klassers inställning till protektionismen, som strede mot själva »naturen», fann D. i detta sammanhang anledning att slå ett särskilt slag för proletärerna, med vilka han i fädernestaden haft så mångsidig beröring. »Arbetarfrågan står på dagordningen, och vi önska alla dess lösning.» Utgående från ett förslag om friare och konsekventare tillämpning av de s. k. bevillningsfria avdragen än den då i Sverige gängse utstakade D. i skilda sammanhang till de sämre lottades förmån planen på en genomförd progressiv beskattning. Men han fann då också viss fördyring av njutningsmedlen, genom höjd avgift å brännvin och tull å tobak, skälig, när skatte- och näringstekniska skäl så krävde. Samma verklighetssinne kom honom att under 1879 års kris förorda ett anslag av 30 millioner för statsinlösen av enskilda järnvägar. Skulle han härvidlag bl. a. haft den hårt beträngda Bergslagsbanan, som var ett i någon mån Dicksonskt familjebolag, i tankarna, så vågade han omvänt vid ett tillfälle, trots släktförbindelserna, tillstyrka visst mått.av statstvång för skogsvården.

Realisten hos D. brottades här med doktrinären. Han förklarade sig också mitt under sina offensiver behjärta den enskilde jordbrukarens svårigheter och deklarerade vänskap för lantmannapartiets medlemmar var för sig, fast han måste bekämpa dem kollektivt. D. kunde, omvänt, ta avstånd från liberala meningsfränder som S. A. Hedlund och S. A. Hedin, när dessa med sina bevis eller förslag lämnade verklighetens mark. Hedlund utmanades en gång av D. inför sittande plenum till »offentlig diskussion» i en hospitalsfråga. Ett projekt till arbetarförsäkring genom fondering av brännvinsmedel, som Hedin framfört 1885, betecknades av D. som ett »ögonblickets hugskott», omöjligt att genomföra, fastän »sprunget ur ett varmt hjärta som älskar bereda arbetarne någon förmån». D. förordade i annat sammanhang utredning om en dylik försäkring.

Det lyckades D., trots all stridbarhet, att gång efter annan samla kamrama i dagordnings- och författningsfrågor, där bl. a. ett mångårigt medlemskap i konstitutionsutskottet gjort honom till expert. Skilda instämmanden i sak vid kritiska tillfällen tyckas också vittna om hans inflytande, och forskningen har, åtminstone beträffande mitten av 1870-talet, tillagt honom ett visst ledarskap för andra kammarens minoritet, den s. k. intelligensen. Känslan av maktlöshet mot det välorganiserade bondeflertalet kunde förleda D. som andra minoritetsmän till visst överskott av iver och pratighet, och Carl Ifvarsson efterlyste en gång (1878), som representant för de »obildade», »mognaden» hos dem man kallat »intelligenta». Minoritetsställningen har alltid sina vanskligheter men styrkan hos D. och andra »officerare utan menige» i hela denna minoritetsbildning låg icke heller i organisationsförmågan utan i den enskilda prestationen.

Intellektuell och ekonomisk-teoretisk fribytare till hela sitt väsen, kunnig, berest och slagfärdig, framstår D., både kommunalt och politiskt, som en egenartad företeelse genom föreningen av affärsinstinkt, religiös tradition och kulturell radikalism, de sistnämnda betygade i kyrko- och universitetsfrågor. När sonen Robert (se D. 5) i sina »Minnen» måttfullt tillerkänner fadern såväl »huvud» som »bildning», vill biografen så mycket hellre instämma, som D: s plats i eftervärldens medvetande knappast är den han förtjänat. Hans hjärtas värme framlyser utan flärd i vissa parentationer inom Göteborgs Vetenskaps- och vitterhetssamhälle.