Johan (Johannes) Dillner

Johan (Johannes) Dillner, f. 3 okt. 1785 i Selånger (V.norrL), d. 21 jan. 1862 i Östervåla (Vm.). Föräldrar: prosten Eric Johan Dillner och Catharina Elisabeth Salin. Efter studier i Härnösand 1799–1802 student i Uppsala 1802; disp.pro exc. 3 juni 1806, disp. pro gradu 13 juni 1809; fil. mag. 15 juni 1809; fil.jubel-mag. 1860; prästvigd 26 juni 1809; svensk adjunkt vid Finska förs. i Stockholm 9 nov. s. å.; e. o. hovpredikant 31 mars 1810; pastoralex. 16 dec. 1812; tf. pastor vid Jämtlands reg. under norska fälttåget 1814; ord. reg:pastor 4 okt. s. å.; kyrkoherde i Östra Ryd 15 mars 1820 (tillträdde 1821); kyrkoherde i Funbo 12 okt. 1831 (tillträdde 1833); prost 3 okt. 1835; kyrkoherde i Östervåla 5 okt. 1839 (tillträdde 1841); v. kontraktsprost 31 aug. 1842; kontraktsprost 26 april 1843–6 juni 1861; ständig led. av sällskapet för växelundervisningens befrämjande 1831; LMA 1834.

G. 1814 m. Johanna Lovisa Lidström, f. 28 maj 1790 i Stockholm (Maria), d. 12 okt. 1857 i Östervåla, dotter av häradshövdingen i Medelpad, lagmannen August Lidström och Anna Lovisa Tilländer.

D. tillhörde under stockholmsvistelsen Götiska förbundet, där han kallade sig »Styrbjörn». Krisen i hans liv framkallades genom bekantskap med den kände sidenvävaren Anders Collin och ett av honom förmedlat studium av Jacob Böhmes och andra mystikers skrifter. D. skrev (3 dec. 1813) till J. Adlerbeth, att han icke kan deltaga i Götiska förbundets Luciafest »och måste hädanefter alldeles absentera från alla dryckeslag ... Du vet, huru litet jag är pietist, huru litet jag tror på någon den ringaste förtjänst eller ens nödvändighet av detta slags återhållsamhet». Upplevelsen medförde stark rubbning av sinnesjämvikten hos D., i vars familj gick en stark åder av melankoli och förmåga av klärvoajans. Geijer skrev (3 maj 1814) till Adlerbeth: »Det är för bedrövligt med Dillner, vars tillstånd även Hedborn, som här nyl:n på en dag, för mig beskrev som högst olyckligt... Jag kan väl ej bota melankoli, men jag skulle kunna något motverka de Jacob Böhmiska grillerna». D. kom efter detta att nästan uteslutande ägna sig åt sin rent prästerliga gärning och uppbyggligt författarskap. Från sin tid som förbundsbroder bevarade han likväl ett antikvariskt intresse, som åt Funbo kyrka bl. a. räddade det vackra altarskåpet. Trots lantprästens isolering utövade D. en omfattande verksamhet som författare och översättare: båda sidorna ha blivit olika bedömda. Hans översättning av Oehlenschlägers »Axel och Walborg» angreps t. ex. häftigt av Wallmark i Journal för litteraturen och theatern, och detta föranledde ett genmäle av D. i Polyfem (1812: 46–48), om vilket Tegnér i brev till Adlerbeth 25 juni 1812 yttrade, att »i stridsskrifter bör man sticka med udden, men aldrig slå med skaftet». Av D: s övriga översättningar ha endast ett par små kyrko-politiska inlägg av F. J. Stahl något intresse; det är tydligt att dennes värnande av kyrkans frihet gentemot statens anspråk tilltalat D., liksom han i brev ibland uttalar sig kritiskt om statskyrkosystemet. Gentemot läseriet, för vilket D. hyste större förståelse än sin kyrkliga samtid, vände han sig upprepade gånger med skärpa för dess ringaktande av kyrklig ordning. Av D:s självständiga författarskap gör det lilla inlägget mot en artikel i Melanders lexikon (se Tryckta arbeten nedan) snarast ett bisarrt intryck, i det han avvisar tanken på, att jungfru Maria skulle fött några barn, sedan hon benådats med att förmedla ordets inträde i köttet. I många avseenden hyste D. sympatier för katolicismen. I brev till Adlerbeth (26 juni 1837) efter J. G. Liljegrens olyckliga slut framhöll D. klostertankens värde. Någon varaktig verkan tycks icke hans författarskap ha utövat, ty därtill var hans stil alltför tung och sammanträngd. Icke ens hans samling tacksägelser över avlidna, »Sanningsord vid grafven», som torde vara bland hans bästa alster, infriade de förhoppningar om framgång han själv hyste. Ännu året innan han dog, erbjöd han firman Lindh i Örebro en ny samling, på vilken denne emellertid ej synes ha reflekterat. En samling predikningar och en samling av D: s konfirmations- och skriftetal utkom först efter hans död. D: s predikostil företer en föga enhetlig prägel. O. Hippel, som utförligt analyserat den Dillnerska predikan, karakteriserar den med rätta i enlighet med en från Atterbom lånad terminologi som tillhörande en asketiskmystisk riktning.

D:s obestridliga inflytande har sålunda snarast förmedlats genom personligt umgänge och muntlig predikan. I Östra Ryd hade han ofta bekanta stockholmsfamiljer som åhörare, särskilt familjen Bergman. På detta sätt och från stockholmstiden ha C. H. Bergman (se denne), C. 0. Fineman och L. Wetterdal tagit djupa intryck av D., och särskilt genom Bergman har detta inflytande förmedlats vidare. D, har så kommit att påverka även W. Rudin och genom honom i någon mån den svenska predikan i stort. Rudin betygar ett oförgätligt intryck av D. och räknar honom »till de mest betydande personligheter, som under detta århundrade tjänat vår svenska kyrka».

D:s mest vittgående insats är hans arbete på församlingssångens höjande. Till den Wallinska psalmboken intog han från början en reserverad hållning, därför att den brast »i trons styrka, enfald och renhet». Hans egen andliga diktning vann ej allmännare erkännande, ehuru enstaka psalmer av honom upptagits i olika sångsamlingar, bl. a. hans vackra bearbetning av den latinska julpsalmen »Quem pastores laudavere», vilken i omarbetning av J. A. Eklund ingår i Kyrklig sång som nr 69 (»Herren av himlen är kommen till jorden»). Men framför allt inriktade sig D. på att praktiskt höja församlingens sång och inrättade körer, som han själv ledde, D. var utrustad med en enastående vacker röst. »Så som jag hört Dillner sjunga Idunas första sånger, skall jag aldrig höra dem mer», skriver Geijer. D. utgav även psalmkoralerna i för allmänheten lämpad sifferskrift och konstruerade ett särskilt instrument, en enkel trälåda med en enda sträng; i lådans botten voro siffror utsatta, och sattes strängen i rörelse över en viss siffra erhölls den önskade tonen. Såväl instrumentet som notsamlingarna bära namnet »psalmodikon». D:s nitälskan för församlingssången rönte efter hand uppmuntran från högsta ort: ett K. brev ålade domkapitlen att främja D: s strävanden, och detta åläggande synes ha efterkommits av ett stort antal domkapitel. D: s idé med sifferskrift upptogs för övrigt av flera andra; särskilt O. Ahnfelt har gett den spridning.

I befordringshänseende hade D. länge otur, och tidvis befann han sig i djup misär. Talet till Karl XII:s minne fäste hovets uppmärksamhet på D. Hjälpen kom genom Magnus Brahe, vilken som patronus kallade D. till Östra Ryd 1820. Vid den opraktiske mannens sida stod hustrun som ovärderligt stöd. Hon var »en ungdomskärlek sedan mitt 15: de år», skriver D. till Adlerbeth (8 aug. 1813). Personliga sorger uteblevo icke. Sonen Gotthold beredde föräldrarna mycken sorg och led tidvis av en redan 1814 iakttagen sinnessjukdom samt fick liksom farbrodern G. E. D. ett olyckligt slut. I yngre år var D. av en lättrörlig, exalterad läggning med tvära kastningar mellan melankoli och optimism. Allt som åren gingo blev han en mera harmonisk natur, ägnad för meditationer och studier. För en prästs praktiska bestyr torde han haft mindre begåvning. De senaste åren lättades D: s arbetsbörda av adjunkt, och från prostämbetet fick han avsked. Egendomligt nog har D. icke blivit föremål för en uttömmande biografi. Han stod dock i nära förbindelse med tidens främsta, personligheter, bl. a., utom de ovan nämnda, med L. Hammarsköld, J. A. Hazelius och Atterbom.