Gustaf Adolf Ditzinger

Gustaf Adolf Ditzinger, f. 1760, d. 30 mars 1800 i Stockholm. Föräldrar: handskmakaren Johan Ludvig Ditzinger och Brita Elisabeth Forssman. Inskrevs 25 okt. 1776 på 5 år som lärgosse hos hovschatullmakaren Georg Haupt; utskrevs ur läran 27 juni 1781; synes i fortsättningen ha arbetat som gesäll hos Haupt till dennes död 18 sept. 1784, varefter han förestod änkans verkstad; mästare i Stockholms snickareämbete 1788.

G. 8 febr. 1789 i Stockholm m. Sara Catharina Thuring, f. 15 juli 1759 i Stockholm, d. 3 april 1830 där, dotter av gelbgjutaren i Stockholm Carl Thuring och Maria Catharina Hasselgren, samt förut g. m. hovschatullmakaren Georg Haupt.

D:s ställning som verkgesäll i den berömda hauptska verkstaden och övertagandet av densamma genom giftermålet med Haupts änka torde i väsentlig mån ha bidragit till, att han redan i början av sin bana som självständig hantverkare hugnades med beställningar av hovet, en alltid eftersökt genväg till framgång i yrket. Den »secrétaire en cylindre med skåp ovanpå», som utgjorde hans mästerstycke och till vilken ritning uppvisades i snickareämbetet 23 maj 1787, har sannolikt beställts av konungen eller någon av hans närmaste anhöriga. D:s ritning är visserligen enligt föreskrifterna egenhändig men återgår otvivelaktigt på en ritning av Louis Masreliez, den nyklassicistiska eller sengustavianska inredningsstilens skapare. Till »Divanen» i Gustav III:s paviljong på Haga, som inreddes under Masreliez' ledning, utförde D. 1791 två utsökt vackra, alltjämt bevarade bokskåp samt ett skrivbord. Han anlitades av Masreliez även för den 1793–94 pågående möbleringen av prinsessan Sofia Albertinas palats vid dåvarande Norrmalmstorg; till Blå kabinettet (Salon de Travail) där gjorde nämligen D. av sitt mästerstycke en replik, som 1912 förvärvades i Sverige av kommerserådet P. Sinebrychoff och nu tillhör finska staten. I Nationalmuseum förvaras Masreliez' ritning till denna secrétaire en cylindre. Till gruppen av mästarens strängt nyklassicistiska möbler i Masreliez' art kunna vidare hänföras ett dokumentskåp i Nationalmuseum och en osignerad sekretär i Nordiska museet. Karakteristiskt för dessa möbler är förekomsten av intarsia av antikiserande ornament, såsom figurfriser, masker, offerbord. Träinläggningen är gjord med säker hand och osedvanlig elegans i teckningen. Förgäves söker man efter direkta motsvarigheter annorstädes, men en om än avlägsen släktskap kan konstateras med parisebenisten Adam Weisweilers arbeten. Träinläggning betraktades emellertid på 1790-talet som omodernt och förekommer också sällan på sengustavianska möbler, som då utmärktes av slät mahogny med smala konturlister av mässing. I de fall, då D. arbetade oberoende av Louis Masreliez, rättade han sig klokt nog efter allmänhetens smak. Åtskilliga av hans arbeten av detta slag äro kända, exempelvis en skrivbyrå i Malmö museum och en chiffonjé i privat ägo (1919), båda daterade 1795.

D. signerade sina möbler antingen genom, att skriva sitt namn — G. A. Ditzinger eller G. A. Ditzinger fecit Stockholm, stundom följt av årtal — eller med tryckt kort, upptagande namn och adress. Verkstaden ägde bestånd efter mästarens död, och änkan uppsade burskapet först 23 aug. 1806.