Nils Djurklou (Diurclow)

2. Nils Djurklou (Diurclow), den föregåendes son, f. 20 sept. 1686 på Kungsgården i Folkärna sn (Kopp.), d. 24 dec. 1758 på Knapegården, Ryssby sn (Kalm.). Student i Uppsala 26 febr. 1697; volontär vid Fortifikationen aug. 1701; konduktör i Karlskrona 6 dec. 1704; transporterad till Wismar 1707 och till Stettin 1708: löjtnant där 30 dec. 1710; fullmakt som kapten på fältstaten 23 dec. 1717: tjänstgjorde 1718 vid bohuslänska armén; transporterad 1719 först till värmländska armén och därefter till Eda skans' fortifikationsstat; placerad på ord. stat vid Fortifikationsbrigaden i Göteborg 1721 men tjänstgjorde redan från 1720 vid befästningsarbetena i Stockholms skärgård; transporterad till Karlskrona brigad 15 okt. 1733; major och chef för denna brigad 5 juni 1739; generalkvartermästarelöjtnant vid Finska brigaden 3 april 1742; transporterad till Stockholms brigad 23 juli s. å. med tjänstgöring i fortifikationskontoret; överste och chef för pommerska fortifikationsstaten i Stralsund 25 april 1744; tj:f. kommendant i Stralsund 20 dec. 1749 sammanlagt 3 år och 2 månader; friherre 21 nov. 1751; landshövding i Kalmar län och på Öland 14 jan. 1755; generalmajor och överkommendant i Kalmar 30 jan. 1755; chef för Kalmar reg. 5 maj 1757; avsked 25 maj s. å.

G. 8 nov. 1722 i Stockholm m. Sidonia Juliana Kalling, f. 1696, d. 15 aug. 1778 på Knapegården, dotter av assessorn Peter Kalling och Margareta Bunge.

D: s första uppdrag som officer var att tillse slutningsmurarnas uppförande i Karlskrona 1704—07. Han placerades 1707 på fästningsbyggnaden i Wismar och 1708 i Stettin. Han nämnes 1710 bland de fortifikationsofficerare i Karlskrona, som under ledning av kapten Lindebladh utförde de omfattande fortifikatoriska rustningsarbeten, vilka generalamiralen Hans Wachtmeister påbjudit för att sätta örlogshamnen i försvarstillstånd mot den danska armé, som landstigit i Hälsingborg under befäl av Reventlow. År 1712 var D. tillbaka i Stettin, som inneslöts av ryssarna. Överkommendanten, generallöjtnant Meijerfelt, nödgades 17 sept. 1713 uppgiva staden till ryssarna, vilka i sin ordning överlämnade den till konungen av Preussen, varvid bl. a. D. blev preussisk krigsfånge. Redan 1714 fick D. tillstånd att resa till Sverige, men det fartyg han skulle medfölja till Karlskrona led skeppsbrott utanför Bornholm 29 sept. 1714, och D. blev dansk krigsfånge. Ur denna fångenskap blev han frigiven först 18 maj 1717, dock med villkor »att sig vid rappellation. åter inställa». D. skyndade nu att anmäla sig i högkvarteret i Lund. Vid D:s återkomst pågingo åtskilliga befästningsarbeten i Skåne under ledning av överstelöjtnanterna Meijer och Stobée. D. beordrades omedelbart deltaga i dessa arbeten först i Landskröna och slutligen i Trälleborg. Vid förfall för den sjuklige Stobée skulle D, leda samtliga fältarbeten i Skåne. Fransmannen Maigret, vilken hastigt vunnit insteg hos konungen, uppgjorde förslag till fortifikationsfältstat, som fastställdes 23 dec. 1717. D. blev kapten på denna fältstat och kom som sådan att följa Karl XII på hans sista fälttåg. Under belägringen av Fredriksten gjorde D. tjänst i tranchéen.

När fältstaterna efter fredssluten så småningom upplöstes, blevo många fortifikationsofficerare avskedade. D. fick dock stanna och blev 1720 kommenderad till befästningsarbetena i Stockholms skärgård, vid Oxdjupet och Pålsundet, på Rindön och Vaxholms skans. År 1733 förflyttades D. till Karlskrona brigad med Kalmar som tjänstgöringsort och blev 1739 major och chef för nämnda brigad. Då D. 1742 blivit generalkvartermästarelöjtnant i Finland, tänkte han resa dit men fick i stället transport till Stockholms brigad 23 juli s. å. med tjänstgöring vid fortifikationskontoret. På denna post kvarstod D. till våren 1744, då han blev chef för pommerska fortifikationsstaten. D. mottog sitt friherrebrev vid Adolf Fredriks kröning.

I Stralsund kom D. att stanna i elva år och uppehöll därunder långa tider jämväl kommendantstjänsten i fästningen. Med skicklighet ledde han de relativt omfattande arbeten, som på hans tid utfördes på fästningen. Till särskild berömmelse länder honom den takt han förstod inlägga i umgänget med den om sin värdighet ytterst ömtåliga magistraten. Därmed fullföljde han traditionerna från sin berömde företrädare Cornelius Loos. Som landshövding i Kalmar från 1755 tjänstgjorde D. blott något över två år. År 1757 förordnades han genom byte med Roxendorff till chef för Kalmar regemente. D: s hastigt avtagande synförmåga tvang honom att efter endast tjugu dagars chefskap begära avsked. Följande år avled den gamle blinde karolinen på själva julafton, efterlämnande minnet av »en vänlig, gästfri och allmänt avhållen man».

D. hade erhållit god teoretisk underbyggnad under ledning av den ansedde Sven Larsson Sölfverberg, som allt sedan inrättandet av fortifikationens informationsverk 1683 i egenskap av kaptén-mekanikus förestått undervisningen. I det praktiska utövandet av befästningskonsten förvärvade D., särskilt i fråga om passagera befästningar, en även för den tiden ovanligt stor erfarenhet.