Wilhelm Drakenhielm

Wilhelm D r akenh ielrn, före adlandet Böös, f. 24 febr. 1624 i Örebro, d. 2 jan. 1676 i Stockholm. Föräldrar: borgmästaren Christopher Böös och Jölin Joensdotter. Tullnär vid Stora sjötullen i Stockholm 9 aug. 1648; förordnad att jämte tullförvaltningen ha disposition över alla inkomsterna av Stora sjötullen i Sverige och Finland 21 juni 1650 och kallas från s. å. generaltullförvaltare; adlad 18 dec. 1650; tillika e. o. kommissarie i Kommerskollegium 16 mars 1665; miste titeln generaltullförvaltare 12 febr. 1669 men erhöll den åter som personlig titel 12 mars s. å.; suspenderad från förvaltningen av stora sjötullsmedlen med bibehållande i övrigt av sitt ämbete 28 mars s. å.; kammarråd 9 mars 1674.

G. 1) trol. 1648 m. Elsa von Brandt från Brandenburg, d. 5 okt. 1658, hovjungfru hos drottning Maria Eleonora; 2) 18 juli 1659 m. Anna Maria Silfverstierna, f. 18 aug. 1643 i Stockholm, d. 29 jan. 1697, dotter av hovrådet Johan Månsson, adlad Silfverstierna, och Catharina Eriksdotter, samt omg. 30 mars 1680 m. landshövdingen Mårten Grelsson Lindeberg, adlad och friherre Lindhielm, i hans l:a g, f. 1638, d. 1720.

Till de många, nyadlade finansmatadorer, som under tiden för Karl XI: s förmyndarstyrelse förenade statstjänst och privat affärsverksamhet — Börje Cronberg (se denne), Crispin Flygge, Jochim (Potter) Lillienhoff, Henrik (Thuen) Rosenström, Joel (Ekman) Gripenstierna m. fl. — hörde också D. Om hans tidigare karriär vet man ingenting. Sedan generaltullförvaltare Mårten Leijonsköld jan. 1649 utnämnts till kammarråd, erhöll D. följande år förvaltningen av stora sjötullsmedlen i Sverige och Finland. Befattningen som generaltullförvaltare var ett maktpåliggande uppdrag. Han inkallades ofta i rådet att redogöra för tullärenden, och till honom gingo regeringens skrivelser och order angående beivrande av smuggleri eller lättnader i tullavgifterna. D. tycks ha varit mycket nitisk, då det gällde att övervaka tullavgifternas erläggande. En viktig del av D: s verksamhet var att bestrida de utgifter, gom skulle utgå ur Stora sjötullen. Det gällde t. ex. utgifter för drottning Kristinas kröning (11,958 dir smt), avlöning åt kommissarien Harald Appelboom i Holland, ersättning för gjorda försträckningar åt en juvelerare, stipendium åt Johan Rising, medel till befästningsarbeten, till uppförande av nytt tullhus vid Blockhusudden utanför Stockholm, till hovhållningen o. s. v. Rik även genom sitt andra gifte anlitades D. för försträckningar till kronan men hade, då han före detta giftermål under krigstiden på 1650-talet anmodades om lån, svarat nekande. Till den affärsverksamhet, som D. drev, hörde även skeppsrederi; han var bl. a. aktieägare i det 1646 grundade Västerviks skeppskompani. I juni 1660 försträckte D. jämte Cronberg och G. Bonde pengar till regeringen mot 10 procents ränta och rätt att före alla andra erhålla betalning ur 1661 års stora sjötull och kopparränta. D. förskotterade även pengar till Nils Brahes engelska ambassad 1661. År 1664 hade D. att fordra 81,123 dir smt av kronan. Det är givet, att sammanblandningen av köpenskap och förvaltning av statsmedel var skadlig, och i statskommissionen 1668 påpekades detta av G. O. Stenbock, som därvid väl haft i tankarna män som D. och Cronberg. Misstron mot dem kom till starkare uttryck, då Per Brahe 1669 yttrade, att vissa förvaltare av viktiga kronoinkomster läto bygga så stora hus, att han själv med, alla, sina inkomster ej trodde sig hava råd till så stor omkostnad. Den rådande administrativa decentralisationen möjliggjorde i själva verket för de enskilda förvaltarna att i stor utsträckning egenmäktigt disponera över kronoinkomsterna. Härtill bidrog det statliga revisionsväsendets ineffektivitet; redovisningarna inlevererades ofta åratal efter det uppbörden skett (Wittrock, Munthe). D. hade redan våren 1669 fråntagits vissa provisioner och sin titel, men då han framhöll, att ändringen av benämningen till överinspektör skulle skada hans anseende, fick han behålla den som personlig titel. Strax efter kom den suspension, som avstängde honom från förvaltningen av statsmedel. Även D: s tjänstgöring i Kommerskollegium blev föremål för kritik: han hade helt överlämnat arbetet åt sina underordnade, även om han behöll ansvaret för de av honom skötta ärendena. Räfsten i anledning av D: s självrådighet som generaltullförvaltare vid förfogandet över kronans medel pågick med oförminskad iver flera år. Den 6 mars 1671 dömde Kammarkollegium som kammarrätt över kammarrevisionens observationer på stora sjötullsräkningarna 1651—58, varvid D. blev skyldig i kapital 35,187 rdr, i ränta 46,865 eller tillsammans 82,052 rdr; dessutom krävdes ytterligare verifikationer för åtskilliga poster. Efter supplik av D. avgav K. M:t 21 maj 1674 resolution: vissa poster, som av förbiseende blivit dubbelt uppförda i D: s räkenskaper, måste han betala, andra fann konungen skäligt att efterskänka, ehuru kammaren i avsaknad av fullgiltiga verifikationer måst utdöma dem. D. frikändes emellertid fullständigt från egennytta och otrohet. Tvister mellan D. och hans svåger, kassören vid Stora sjötullen O. Starenflycht, förekommo också och behandlades långt efter D: s död.

D. var politiskt anhängare av M. G. De la Gardie, ett förhållande som orsakade, att den senare placerade D. som kammarråd i mars 1674. Ehuru ett K. brev 11 april s. å. föreskrev, att D. ingalunda skulle få tillträda denna tjänst, innan han bevisat sin oskuld i ämbetsförvaltningen som generaltullförvaltare, tillkom ett nytt K. brev redan månaden därpå (21 maj) med befallning, att D:s introduktion i kammaren skulle äga rum. Halvtannat år senare avled han.

D. blev rikt begåvad med förläningar och andra gods. Han bildade storgodset Hanstavik i Västertälje sn (Sth.), till vilket han skrev sig, innan han 1664 sålde detsamma till Cronberg och i stället inköpte Ströpsta i Turinge sn (Sth.), som sedan innehades av magen Erik Dahlbergh. D. erhöll 8 april 1651 allodial donation å 3 1/2 mantal i Skå sn (Sth.) och 30 aug. s. å. å ett trettiotal gårdar i Skyllersta och Kumla sn (Ör.). Han drev även mycket omfattande affärer med köp och försäljning av andra jordagods i flera landskap och hade även gårdar i Werder, Estland. Han fick 10 juli 1652 konfirmation på krogarna i Södertälje och Pilkrog. Genom sin andra hustru Anna Maria Silfverstierna kom D. i besittning av Stjärnholm, S:t Nikolai sn (Söd.), och Östermalma, Ludgo sn (Söd.). Den ännu kvarstående stenbyggnaden å sistnämnda gods uppfördes av D., som fick sin sista viloplats i gravkor i Ludgo kyrka. Efter D: s död dömde Kammarrätten 13 aug. 1678 om 1667— 1669 års stora sjötullsmedel (passpenningar) och krävde ett betydande ersättningsbelopp. Summan minskades genom justitierevisionens dom 17 jan. 1680 men uppgick dock till högt belopp: 54,066 rdr samt i ränta 49,158 rdr. Egendomen belades med kvarstad. D: s verksamhet som kammarråd medförde nya gravationer, fastställda genom dom av kammarkommissionen. Arvingarna avträdde boet för att kunna skilja ifrån mödernearv och hemgift. Förmodligen var det i detta sammanhang, som även D: s arkiv avträddes. Det låg före 1697 års brand på slottsvinden och förlorades förmodligen till största delen i eldsvådan.