Emanuel Christoffer Drangel

Drangel, Emanuel Christoffer, f. 18 febr. 1734, d. 3 april 1803. Föräldrar: häradshövdingen Christoffer Drangel och Juliana Lemæ. Auskultant och e. kammarskrivare i Göta hovrätt 4 april 1754; student vid Lunds univ. 3 okt. 1755; ex. juridicum där 20 dec. s. å.; v. häradshövding före 1765; landssekreterare i Stockholms län 22 mars 1769; sekreterare i riksens ständers sekreta deputation vid 1771 års riksdag; led. av en riddaresynerätt 1772; häradshövding i Jösse, Nordmarks, Gillbergs, Grums och Näs härader (Värml.) 3 maj 1774; häradshövding i endast Gillbergs och Näs härad 23 april 1779; avsked 4 aug. 1784; lagmans titel 4 juni 1799.

G. 1760 m. Anna Catharina Lagerberg, f. 14 april 1738 på Tjustorp, Fridene sn (Skarab.), d. 18 dec. 1794 på Säter, Eskilsäters sn (Värml.), dotter av kaptenen Johan Emanuel Lagerberg och Catharina Elisabeth Brand.

D. är bekant huvudsakligen genom sin lagsamling, vars första upplaga utkom 1766 under titeln »Anmärkningar til Sweriges rikes lag». Han tjänstgjorde vid denna tid som v. häradshövding och hade därvid erfarit, hur svårt det var för både domare och parter att hålla reda på den mångfald av förordningar, som med tiden kommit att utfärdas efter tillkomsten av 1734 års lag i syfte att ändra eller förklara delar av samma lag. Till följd härav kom han på den tanken att samla alla dessa förordningar och därefter inpassa deras innehåll i kortfattad form vid de lagrum, till vilka de kunde anses höra. D. erhöll 14 febr. 1765 K. privilegium på tjugu års tid för utgivande av detta arbete genom trycket. Ett ganska utförligt sakregister underlättar verkets begagnande. Själva tanken var dock ingalunda ny. Metoden hade tidigare praktiserats av såväl Petter Abrahamsson som Israel Arnell (se dessa) för lands-och stadslagens vidkommande. Det nya låg endast däri, att den nu fullföljdes beträffande 1734 års lag. Av ekonomiska skäl ansåg dock D. det vara obehövligt att i likhet med föregångarna även publicera själva lagtexten, som i stället förutsattes vara bekant. Tröts att arbetet vid dess tillkomst givetvis måste ha fyllt ett verkligt behov, dröjde det ända till trettio år, innan första upplagan hunnit slutförsäljas. Delvis berodde detta på, att arbetet genom den alltjämt fortskridande lagstiftningen tämligen hastigt blev föråldrat och följaktligen ej längre kunde anses tillförlitligt ur praktisk synpunkt. D. klagar vid ett senare tillfälle över, att det icke heller för honom personligen medfört »någon uppmuntran i befordringsvägen eller annan förmån». Först 1774 blev han sålunda ordinarie häradshövding. Trots dessa nedslående erfarenheter tog D. efter erhållet avsked från domartjänsten 1784 itu med uppgiften att förbereda en ny upplaga. Efter fjorton år var första delen av denna andra upplaga färdig att befordras till trycket (1798). Den innehåller supplerande material blott till lagbokens fyra första balkar men omfattar icke desto mindre 1,122 sidor utom företal och inledning. Titeln ändrades i andra upplagan till »lagsamling», och utgivaren avsåg härmed att antyda verkets nya karaktär. I stället för att — såsom tidigare skett — i korthet referera innehållet i förordningarna avtryckte nämligen D. i den senare upplagan desamma in extenso eller i valda delar dock utan att rubba metoden i övrigt. Detta utgör den förnämsta anledningen till att omfånget i den andra upplagan svällt ut till det sjudubbla i jämförelse med den första. Vid sidan, härav har man emellertid ätt räkna med dels det nya material, som tillkommit under mellantiden, dels ett antal förordningar, vilka utkommit före 1734 års lag men som allt fortfarande helt eller delvis ansågos tillämpliga. Medtagandet av dessa sistnämnda hade ej ingått i den ursprungliga planen. D. hann aldrig utgiva någon ny del av lagsamlingen. Samtiden ansåg hans metod praktisk, ty liknande verk utgåvos sedan med framgång av andra personer.

Såsom en kuriositet må här anmärkas, att det var D., som första gången (1798) påvisat det redaktionsfel, »som i allmänna lagen allt ifrån dess första utgivande varit förborgat i 59 kap. 9 § Missgärningsbalken». I detta lagrum stadgas nämligen felaktigt ett förhöjt straff för kvinnas lägersmål med sin avlidne »mans styvmoders efterlämnade man», ehuru äktenskap i tredje svågerlaget ej var förbjudet i Giftermålsbalken. D. ansökte 1793 att få anlägga ett boktryckeri, vilket bifölls av K. M:t 1 maj 1794, men privilegiet kom aldrig att utnyttjas.