Pehr Dubb

1. Pehr Dubb, f. 14 jan. 1750 i Mariestad, d. 6 jan. 1834.i Göteborg (Kristine). Föräldrar: stadskassören och vågmästaren Gustaf Dubb och Johanna (Jeanna) Billinggren. Gick i skola i Mariestad och Skara; student vid Uppsala univ. 12 sept. 1768; med. kand. där 18 dec. 1775; med. lic. 16 dec. 1776; disp. 1 nov. 1777; med. doktor 19 nov. 1778; med. jubeldoktor 15 juni 1827; fattigläkare vid Sätra brunn 1774—76; studieresa maj 1779—dec. 1780 i Tyskland, Holland, Frankrike och England; amiralitetsmedikus vid arméns flotta i Göteborg 20 aug. 1781—1812; läkare och styresman vid Sahlgrenska sjukhuset där 1782—1804; förste fältläkare vid västra fördelningen 1788, likaså 1801 och 1808; behöll enligt generalorder 15 juli 1808 som sådan högsta inseendet över sjukhusen i Göteborg, Strömstad och Tingvalla samt över all läkarstat tillhörande 5:e och 6:e brigaderna; led. av borgerskapets äldstes beredningskommitté för förbättrade försörjningsanstalter i Göteborg 1795 och ordf. i direktionen över arbetshuset och fattigförsörjningsanstalterna där 20 dec. 1799—1829; led. av karantänskommissionen i Göteborg 27 dec. 1804—4 sept. 1818; led. av kommittén till beredning av en allmän fattigvård i riket 10 jan. 1810. Ämnessven i VA 1778; LVVS 1786 (preses 1805—06); LFS senast 1794; LVA 1795; led. av Patriotiska sällskapet 1802; RVO 1805; KVO s, å.; RCXIIIO 1811; hedded. av Collegium medicum 1811; led. av Svenska läkaresällskapet 1813; led. av hushållningssällskapen i Göte-' borgs, Värmlands och Skaraborgs län s. å.; led. av bibelsällskapet i Göteborg s. å.; korrespLLA 1814; KmstkVO 1826. — Ogift.

D: s tidiga naturvetenskapliga intresse gick i fysikoteologiens tecken (han studerade W. Derhams arbete i A. Nicanders övers.) och närdes av Vetenskapsakademiens skrifter. I Uppsala var D. lärjunge till bl. a. Linné och Torbern Bergman, fick god läkarhandledning av I. Uddman och var repetent (amanuens) hos S. Ziervogel. Då Clas Alströmer, som led av förlamningssjukdom (muskelatrofi), hos Bergman utbad sig en yngre medikus för att ge Alströmer elektrisk behandling, sändes D. till Göteborg hösten 1776 som Alströmers husläkare. Såsom sällskap utrikes 1779—80 åt N. Sahlgrens dotterson greve G. A. Sparre studerade D. bl. a. sjukhusorganisation i Paris (särskilt Charité-sjukhuset). År 1782 kallades D. av Alströmer till chef för det av dennes svärfar stiftade Sahlgrenska sjukhuset, som helt organiserades av D., vilken även lotsade det genom svåra ekonomiska kriser, bl. a. 1785—86 efter Sahlgrenska handelshusets iråkade obestånd. D. genomdrev även inrättandet > av ett särskilt stadens sjukhem för obotligt sjuka 1801, varigenom Sahlgrenska sjukhuset erhöll en nödvändig avlastning. I sina mellanhavanden med stadens myndigheter kunde D., som den kraftnatur han var, även använda sig av en mycket öppenhjärtig ironi för att genomdriva sina syften. På Sahlgrenska sjukhuset, som 1782 hade 24 sjuksängar (antalet mer än fördubblat vid D:s avgång 1804), vårdades 1782—92 omkring 165 patienter per år, under följande årtionde 420 och under nästa 450 per år. Vid sjukhuset inrättade den framsynte D. även en särskild psykiatrisk avdelning. Tillsammans med läkarna Chr. Carlander (se denne) och Chr. H. Ewert bildade D. den s. k. fakulteten eller societeten, i vars samkväm och diskussioner även andra stadens läkare deltogo; »Pappa Dubbs» kulinariskt högtstående kök bidrog till sammanhållningen. Även som kommunalman var D. högst betydande och inflytelserik; han hade »mycket att säga hos alla de äldre handlande» i Göteborg. Särskilt ägnade han sig åt fattigvården, som på D:s initiativ och under hans ledning organiserades. D. ville utrota tiggeriet med dess följder, superi, osedlighet och brottslighet, samt använde härvid delvis även mycket stränga metoder. En beredskapskommitté tillsattes 1795, men det blev D:s plan — stadens fördelning i fattigrotar, kontroll genom sysslomän, inrättande av arbetshus o. s. v. — som godtogs 1797 och stadfästes 1799 genom K. reglemente. Under trettio år ledde D. sedan arbetet. Belöningen blev en av borgerskapets äldste 1806 slagen och 6 mars 1807 överlämnad medalj i guld över D. samt senare även Vasaordens storkors, som ej utdelats i Göteborg sedan Sahlgrens tid. Det var för fattigvårdsarbetets skull,
som D. lämnade chefskapet för sjukhuset. Även för karantänskommissionen och karantänsanstalten på Känsö, den första i vårt land, torde D:s idéer varit normgivande; för sitt arbete härvidlag fick D. av konungen en briljanterad gulddosa 1807. Särskilt intresserade D. sig också t. ex. för brandväsendet och framkom även här med vidlyftiga reformförslag, dock utan att därvid vinna större framgång. Som nära vän till W. Chalmers inspirerade han dennes donationer (se art. W. Chalmers). Som praktiker var D. typen för en gamla tidens husläkare. Bland svenska läkare och kommunalmän var han en karakteristisk gestalt. Han var en boren  härskare, en upplyst despot, en kraftfull och praktisk initiativtagare, överlägsen som organisator och  administrativ ledare, outtröttligt arbetsam, strängt punktlig och mycket öppenhjärtig. Samtidigt var han den för sjuka och fattiga verkligt ömmane läkaren och människan, som ej drog sig för att vara fordrande inför de styrande, då det gällde andras bästa. Med nykter uppfattning, stor erfarenhet, lugn värdighet samt humor styrde han enväldigt på många olika områden, även inom Göteborgs frimurarloge, där han 1800 blev styrande mästare. Också i Bachelors club var han en stödjepelare. Som jovial sällskapsbroder förvärvade han
en korpulens, över vilken han själv skämtade, och var enligt traditionen så tjock, att han i trappuppgångar utan ledstång måste halas upp med tåg om livet. När D. som gammal och sjuk låg instängd på sitt rum, ställdes, skriver Sacklén, stadens klockor alltjäimt efter hans ur — en symbol för den förtjänte medborgarens livsgärning och betydelse i rikets andra stad. Hans begravning anordnades av frimurarna under mycket högtidliga ceremonier.