Anders Gabriel Duhre
Anders Gabriel Duhre, f. enligt uppgift omkr. 1680, d. 1739 på Gnista, Vaksala sn (Upps.) och begr. 1 mars s. å. Föräldrar: häradshövdingen Gabriel Duhre och hans första hustru (namnet okänt). Student vid Uppsala univ. 7 mars 1695; auskultant i Bergskollegium 26 sept. 1715; dess stipendiat i mekaniken 9 maj 1717; höll som sådan föreläsningar på svenska i matematiska ämnen i Stockholm 1717—23; var 1720 algebraist på Fortifikationens
samt från 1 juli också stipendiet.
D. är en av de mest typiska representanterna för de utilistiska strömningar, som fr. o. m. 1600-talets slut från utlandet vällde in också på svenskt kulturområde, hävdande dels nationalspråkets användning inom vetenskapen, dels befordrande av de realia, som de latinpräglade universiteten försummade. Detta yttrade sig hos många och ej minst hos D. i en, som man sagt, ekonomisk romantik.
I Uppsala tog D. ej någon examen men var hängiven lärjunge till P. Elvius d. ä. och vistades 1711 på fädernegården Gnista under entusiastiskt arbete på en lärobok i algebra, varom D. brevväxlade med E. Benzelius d. y. D. tillhörde den yttre kretsen kring Collegium curiosorum, den senare Vetenskapssocieteten. Han hade emellertid svårt att finna sig till rätta med människor, ett drag, som bidrog till hans senare fall. Tydligen var D. en tid elev på Stjärnsund, ty Polhem berömde i ett där 30 juli 1712 avgivet intyg D:s matematiska och mekaniska kunskaper. Den senare föreläste i matematik — för D. »scientia scientiarum» — från 1717 på Fortifikationskontoret. D. fick 3 juni 1721 riddarhusdirektörernas tillstånd att offentligt föreläsa i geometri och algebra på Riddarhuset. Han är således som nationalspråkig vetenskaplig föreläsare direkt föregångare till A. J. Nordenberg (adl. Nordenskiöld) och M. Triewald. Som föreläsare hade D. enligt M. Strömer »ringa talegåvor, kom oredigt fram med det han tänkte och var oftast så tankespridd, att han icke såg vad som hades för händer i sällskaper». D: s föreläsningar från 1717 utgåvos 1718 av hans lärjunge, den bekante G. Brandt (se denne) och är en av våra första läroböcker i algebra. Själv utgav D. 1721 första delen av en geometri. Dessa skrifter imponera, trots det ställvis olyckligt puristiska språket, framför allt genom sin rikedom på detaljer från olika områden av matematiken. Fråga är, om före 1800-talet något så stort verk i matematik utkommit på svenska, och ändå är D: s arbete en torso. I enlighet med sin läggning mäktade han ej helt utföra sina vittsvävande planer. Han medtog även sådana saker, som då voro aktuella i den vetenskapliga diskussionen, ehuru han icke alltid kunde urskilja det för framtiden värdefulla. Sålunda redogjorde han noggrant för den i Nieuwentljts »Analysis infinitorum» förekommande läran om oändligt små storheter, vilken ju delvis innebar en polemik mot den nya differentialkalkylen, men ansåg dock, att Nieuwentijts metod »haver samma fundament som the undervärde påfund, nemligen calculus differentialis och integralis». Några D:s föreläsningar över infinitesimalkalkylen finnas ej bevarade, vilket ju ej hindrar, att han kan ha hållit sådana. De läroböcker han rekommenderar för fortsatt studium äro, utom Wallis' verk, som han dragit stor nytta av, de då nyaste och bästa läroböckerna: Chr. Wolffs »Elementa»,C. Reinaus »L'analyse demontrée» samt naturligtvis Newtons och Jacques Bernoullis arbeten m. fl. »En grundelig anledning til mathe-sin» (1718) anmäldes mycket berömmande i Acta eruditorum 1720 av Chr. Goldbach, och dennes teori för summering av högre aritmetiska serier, som är publicerad på samma ställe, finns även i D: s Geometria. Anders Celsius var D: s lärjunge på Gnista, och D. undervisade även S. Klingenstierna. D. anmälde sig 1718 som sökande till professuren i astronomi efter Elvius d. ä. och 1719 till den i matematik efter J. Vallerius, men förbigicks, säkerligen ej blott på grund av sin personliga originalitet utan också emedan han ej var magister. Att han begagnat svenska språket i matematisk framställning har möjligen också bidragit.
Trots D: s entusiasm för matematiken var hans livs största patos likväl kärleken till »oeconomien». Enligt egen uppgift skulle D. redan 1707 för Karl XII ha framlagt plan till ett Laboratorium mathematico-oeconomicum, d. v. s. en teknisk skola, baserad på lantbruksdrift, något som påminde om Israel Nesselius' stora undervisningsprogram rörande praktiska fackkunskaper. D. återupptog sin plan och utvecklade den på tryck 1722 i två skrifter, anmälda i Acta Literaria Sveciæ. Laboratoriets lärarstab skulle bilda en »societet» och institutet således förena universitets- och akademielement. Undervisningen skulle omfatta bl. a. olika hantverk såsom svarvning, snickeri, smideskonst, ur- och instrumentmakeri, glassliperi, väveri, skeppsbyggen, vidare boskapsskötsel, åkerbruk med gödsling, ängs- och trädgårdsskötsel, sädeströskning o. s. v. I detta sitt program är D. i fråga om uppfostringssynpunkterna påverkad av Locke's »Some thoughts concerning education», varjämte hans skolplan till vissa delar tydligt influerats av tyska arbetsundervisningspedagoger som Comeniuslärjungen Erhard Weigel och Semler. Detta gäller både arbetsövningarnas art och undervisningens organisation (Wiberg). D. hemställde om upplåtande av Ultuna kungsladugård på arrende för sitt laboratorium. Sedan ständerna beslutat i enlighet med D: s önskan, erhöll han genom K. brev 1723 Ultuna på arrende. Husesyn 29—31 juli 1723 visade, att gården var starkt förfallen. D. byggde emellertid s. å. på Ultuna en smedja med två rum (för grov- och konstsmide) och en snickarverkstad med tre rum. Vidare lät D. uppföra ett ox-, får- och svinhus samt spannmålsbod, ombyggde tegelladan och torklidret för tegel, anskaffade flera kreatur och sökte höja jordens kultur. Han sökte även konstruera ett användbart tröskverk, liksom han experimenterade med en hästräfsa, arbetade på att konstruera en torkria och lät göra en modell till plog.
Själva undervisningen förlade D. emellertid till Uppsala. Den kom ej ordentligt i gång förrän hösten 1725 och blev av blygsammare mått än avsett var. Den bestod först blott i föreläsningar i matematik av D. själv eller instrumentmakaren Thomas Fuchs. Brodern Carl D. (se släktart.) biträdde vid föreläsningarna. Hos ständerna vid riksdagen 1726 redogjorde D. överdrivet optimistiskt och ej alltid sanningsenligt för sitt fögderi men hade ännu ständerna för sig. D. fick därför hösten 1727 arrendet av Ultuna på livstid. Anders Celsius deltog 1727—30 i undervisningen. D: s läroanstalt var mycket besökt; bland eleverna var P. Elvius d. y. År 1729 utvidgade D. sin anläggning på Ultuna med en högre avdelning, som förlades till det av honom i Uppsala inköpta hus, som nu är känt som Geijersgården. Där anlade D. smedja, urmakar-och instrumentmakarverkstad. Praktiskt övades svarvning, filning och tillverkning av matematiska instrument.
I och med att Klingenstierna 1728 fick professuren i matematik och Celsius 1730 den i astronomi voro D:s bästa dagar förbi — han överflödiggjordes av sina lärjungar. Samtidigt hade han ju aldrig lyckats att på Ultuna verkligen få till stånd, vad som avsetts, annat än i ytterst blygsam grad. I landshövding J. Brauner hade D. fått en avgjord fiende, medan J. Brauner d. y. var hans beundrare. Landshövdingen angrep D. i Vetenskapssocieteten och Brauners måg Ihre torde i Uppsala akademiska konsistorium ha bidragit till oviljan mot D. Dennes föreläsningar ansåg konsistoriet onödiga, och det utlovade Laboratorium mathematico-oeconomicum hade ej kommit till stånd. Angreppet fullföljdes på Riddarhuset av Brauner, som ansåg, att D. ruinerade Ultuna. År 1731 miste D. därför såväl årsanslaget till föreläsningar som arrendet av Ultuna. Förgäves sökte D., som s. å. äktat änkan efter en Vaksalabonde, att genom inlaga hos K. M:t besvärja stormen.
Efter sitt fall fick D. en tillflyktsort hos sin broder Carl på Gnista. Som obotlig optimist och sangviniker fortsatte D. att bygga allt större luftslott. Hans 1738 utgivna »Sweriges högsta wälstånd etc.» upptog på nytt förslag till en Oeconomisk societet på ett fantastiskt och förfluget sätt. Denna societet skulle vara ebt ämbetsverk, som å kronans vägnar drev all näring i landet — en utopi, som i viss mån återspeglar platonska idéer och förebådar modern kommunism. Societetens ledamöter (151 föreståndare, 302 medhjälpare, 60 övermästare och 5,000 pådrivare) borde vara gudfruktiga män, som ej finge äga fast egendom. När D: s naiva förslag, dedicerat till ständerna 1738, avvisades i riksdagens justitiedeputation 13 mars 1739, anmäldes, att D. med döden avgått.
Med alla sina påtagliga brister var den entusiastiske D. en föregångsman för många moderna idéer, särskilt rörande den tekniska yrkesutbildningen och lantbrukets rationalisering. Hans tragik förhöjes av den hårdhänta behandling han fick undergå. För frihetstidens ekonomiska Vetenskapsakademi, som kom till stånd ett par månader efter hans död, var algebraisten och arrendatorn D. trots allt en vägrödjare. D: s verk torde även ha bidragit till upprättandet vid Uppsala universitet 1740 av en professur i ekonomi. På Ultuna fortsattes D:s arbete av J. Brauner d. y.
Bengt Hildebrand med bidrag av H. j. Heyman.
Svenskt biografiskt lexikon
