Samuel Duræus

2. Samuel Duræus, f. 20 maj 1718 i Linköping, d. 8 juli 1789 i Uppsala. Föräldrar: kollegan vid Linköpings skola Erik Duræus och Elisabeth Aschebom. Student vid Uppsala univ. 2 juni 1736; disp. 7 juli 1742 och pro gradu 27 maj 1746; fil. magister 5 juni 1746; docent i ren matematik; fil. adjunkt (efter P. Wargentin) 30 nov. 1749; erhöll andra förslagsrummet till professuren i fysik 19 maj 1750 och första till professuren i matematik 22 juni 1751; förordnades att upprätthålla professuren i fysik 19 okt. 1752; physices professor 6 maj 1757—15 mars 1787, allt vid Uppsala univ.; Uppsala univ:s rektor vt. 1768, vt. 1777 och ht. 1782; promotor vid magisterpromotionen 14 juni 1776. LVA 1752, men utesluten 1783 (jfr nedan).

G. 1) 4 sept. 1757 i Stockholm (Hovf.) m. Charlotta Amalia von Spången, f. 24 maj 1726, d. 5 april 1772, dotter av överstelöjtnanten Carl Magnus von Spången och Maria Amalia Wedderkop, samt förut g. 2 maj 1751 m. kanslisten Jacob Ankarcrona (f. 1723, d. 1751); 2) före 11 maj 1775 m. Christina Regina Arrhenius, f. 23 okt. 1729, d. 1789, dotter av professorn Arvid Jacobsson Arrhenius och Helena Charlotta von Strömborg, samt förut g. m. kaptenen Herman Johan von Burghausen (f. 1724, d. 1770).

D. omfattades med stor välvilja av S. Klingenstierna, som författade hans excercitiedisputation och nog även är auktor till det väsentliga av gradualavhandlingen. I Klingenstiernas manuskript (UB, sign. A 9 a) återfinnas nämligen delvis ordagrant partier av »De aberratione stellarum fixa e motu luminis successivo, P. 1» och även till andra delen av denna avhandling kunna förarbeten påvisas i de Klingenstiernska manuskripten. I Vetenskapsakademiens handlingar skrev D. tre små uppsatser, av vilka den första icke är annat än en exemplifiering av den teori, som finnes utvecklad i de två nämnda akademiska disputationerna. Den andra, som behandlar ett litet av Klingenstierna uppställt problem, visar en otvetydig matematisk talang. Den tredje, skriven 1751, som bl. a. rör frågan om logaritmer för negativa och imaginära tal i anslutning förnämligast till L. Euler, är ett arbete, som visar sin författares sunda och riktiga uppfattning av de här behandlade frågorna. Utan tvivel torde man även i detta fall kunna antaga en viss inspiration från Klingenstierna. D:s första disputation under eget presidium »De analysi veterum geometrica» (resp. N. Lindblom, sedermera professor vid artilleriet) 1746 är förtjänstfull och höjer sig betydligt över vanlig nivå i dåtida akademiska avhandlingar. Han redogör här för en del satser från Pappus och kommer även in på frågan om restituerandet av Euclides' Porismata, en fråga, som ju även låg Klingenstierna varmt om hjärtat. D:s följande avhandlingar behandla mekanikens och fysikens historia, mekanik, optik, magnetism m. m. Flertalet utmärka sig för väl dokumenterad framställning, och D: s undervisning torde således ha varit förtjänstfull. Bland respondenterna märkas, förutom Lindblom, de blivande professorerna N. Landerbeck och L. Regnér, akademiadjunkten D. Hallencreutz, arkitekten O. Tempelman och skeppsbyggmästaren Carl Sheldon (De subversione navium, 1776). Till bruk för sina föreläsningar utgav D. »Utkast till föreläsningar öfver naturkunnigheten», som länge användes vid den akademiska undervisningen som lämpligt kompendium. D:s eget exemplar med tillägg av honom själv och hans efterträdare, Z. Nordmark, är bevarat (UB, sign. D 18). Förarbeten till en andra upplaga, som dock aldrig utkom, föreligga även (UB, sign. D18a), Redan innan D. blev ordinarie professor, lyckades han förmå konsistoriet a.tt bevilja medel till inköp av nya instrument, och 1760 erhöll han årligt anslag på 50 dir smt för instrumentens underhåll, varigenom en fysisk institution kan sägas vara grundad vid Uppsala universitet.

D: s akademiska karriär var snabb. Först 1759 fick han dock full lön. Under sin tidigare bana betraktades D. tydligen som en lovande vetenskapsman; han uppfördes i andra rummet på förslaget ¦till professor i fysik 1750 (professuren var reserverad för Klingenstierna), och vid tillsättandet av professuren i matematik 1751 erhöll D. på grund av det säregna sättet för rösternas hopräkning första rummet med 19 röster, varvid dock är att märka, att egentligen endast de verkligt sakkunniga, Klingenstierna och Strömer (jämte Linné och J. G. Wallerius), placerade honom främst. Under senare år tycks D: s intresse för vetenskapen ha avtagit. Mallet skriver i ett brev 17 april 1781 till Wargentin »Duraeer och Landerbeckar trivas under sin vegetation och vetenskapernas tvinsot», och i M. Floderus' teckning av uppsalaprofessorerna 1809 läsa vi, att D. på sin ålderdom icke hade något anseende. Samma källa berättar, att Gustav III hedrat D: s föreläsningar med ett besök, varvid denne skall ha sagt: »Ponera M. H., att taket nu skulle falla över oss», varvid konungen avlägsnade sig med orden: »Då är det bäst jag går». Vid en lever hos konungen på Uppsala slott skall D. ha fallit omkull på golvet och följande dag fått det nådiga rådet att taga avsked. Man påstod, att D. tog en sup för mycket eller kanske tålde en för litet. D: s uteslutning 1783 ur Vetenskapsakademien skedde, då akademien för sista gången företog en dylik gentemot några ledamöter, som ej »ingivit något arbete» på länge till akademien.