Samuel August Duse

Samuel August Duse, f. 2 aug. 1873 i Stockholm (Tysk.), d. 9 febr. 1933 i Stockholm (Hedv. EL). Föräldrar: kammarjunkaren Carl Patrik Theodard Duse och Anna Mathilda Forssberg, Mogenhetsex. vid h. realläroverket på Norrmalm, Stockholm, 17 maj 1892; volontär vid Livgardet till häst 20 maj s. å.; sergeant där 6 juni 1893; elev vid krigsskolan 1 aug. s. å.; utexaminerad 5 nov. 1894; underlöjtnant vid nämnda reg. 23 nov. s. å., vid Norrlands artillerireg. 28 sept. 1895; utexaminerad från artilleri- och ingenjörhögskolans allm. kurs 24 maj 1898; löjtnant vid sistnämnda reg. 3 juni s. å.; utexaminerad från nämnda högskolas h. kurs 15 maj 1900; deltog som kartograf, meteorolog och hydrograf i svenska sydpolarexpeditionen 16 okt. 1901—10 jan. 1904; kapten vid reg. 26 mars 1904; major vid Svea artillerireg. 28 mars 1917; major på överg:stat 1 nov. 1926, i res. 9 aug. 1928. Författare och konstnär (målare och skulptör); ordf. i Travellers' Club 1922—27 och i Konstnärsringen i Stockholm 1925—28; RVO 1906; RSO 1915; innehade även utländska ordnar och svenska medaljer.

G. 14 juli 1907 i Östersund m. Ellen Amalia Dahlén, f. 26 jan. 1885 i Sundsvall, dotter av direktören August Nikolaus Dahlén och Hilda Amalia Pettersson.

Sam D. valde enligt faderns önskan militärens kall. Hans mångsidiga begåvning förde honom emellertid in på många andra verksamhetsfält, och han blev tidigt en känd man. Som kartograf m. m. vid svenska sydpolarexpeditionen 1901—03 framlevde han en hel vinter, till brädden fylld av fysiska och psykiska lidanden, i Hoppets vik på Grahams land i Sydpolshavet tillsammans med sedermera överdirektören och professorn Johan Gunnar Andersson samt matrosen T. Grunden — en av de svårare övervintringarna i polarforskningens historia. Hans bok »Bland pingviner och salar», som skildrar denna äventyrliga forskningsfärd, gjorde honom med ens berömd och tillhör det bästa, friskaste och roligaste, som skrivits på detta område. Den torde ha blivit vida mera läst än den officiella Antarcticboken.

Den till det yttre korrekte officern hade en sprudlande fantasi, en nästan matematiskt inriktad problemlust och en fabuleringsförmåga, som han tränat upp genom »Min vän Grundens historier» (1909) och ett par dramatiska arbeten. Så debuterade han 1913 som detektivhistorieberättare med »Stilettkäppen». Framgången eggade honom att gå vidare, och så utkommo i snabb följd bl. a. »Det nattliga äventyret», »Spader kung», »Doktor Smirnos dagbok», »De fyra, klöveressen», »Cobra-mysteriet» och tillsammans med Axel Klinckowström »Pistolskottet» (1928). I dessa arbeten med privatdetektiven Leo Carring som hjälte utgick D. liksom kriminalisten i praktiken från faktum, d. v. s. brottet, och sökte sig genom indiciernas och spårens vindlingar fram till brottslingen. Förlagsannonserna korade honom till »vår svenske Conan Doyle», och denna titel ingick småningom i läsarnas medvetande, ehuru D. aldrig ens tillnärmelsevis nådde upp till sin store föregångares geniala kombinationsförmåga.

Sinnet för psykologisk analys framträdde också i hans dramatiska arbeten, vilka blevo uppförda på flera scener. Ett av dem, »Skeppsbrott» (1908), blev även filmatiserat. Hans energi och intresse togos också i anspråk av Sveriges dramatiska författareförening, där han några år fungerade som vice ordförande; även i Svenska författarföreningen tillhörde han styrelsen.

D: s produktionsförmåga hade nästan amerikanska mått. Samtidigt som han arbetade med sina böcker, publicerade han bl. a. ett par gånger i månaden i ett femtiotal tidningar en s. k. spännande detektivhistoria. Dessutom var han en av vårt lands mest anlitade populärvetenskapliga föreläsare. In i det sista mobiliserade han sina krafter för att införa sina åhörare i arktiska förhållanden, i »brottets psykologi» — för vilket ändamål han fördjupat sig i all tillgänglig litteratur — eller i ett spännande avsnitt ur de geografiska upptäckternas historia.

Experimenflusten hade hos D. ett konstnärligt underlag, och han sökte i målning och skulptur avspänning från tanke- och problemarbetet samt den militära tjänstgöringens plikter. Den, som haft tillfälle att se D. i hans ateljé, fylld av oljeskisser och halvfärdiga skulpturverk på kavaletten, måste förvåna sig över en energi och skaparlust, som inte tycktes känna motgångens trötthet eller svårigheternas möda. Han blev visserligen aldrig mer än en högt begåvad dilettant. Men sådana målningar som hans »Antarctic i Grytviken», »Syd Georgien» (på Travellers' Club) eller hans porträtt av landshövding A. G. J. Svedelius (i Frimurarlogen i Karlstad) peka på en ingalunda vanlig formell talang och karakteriseringsförmåga. Han hade också haft Reinhold Norstedt som lärare i målning och Gerda Sprinchorn i skulptur.

Som ordförande i Travellers' Club nedlade D. också mycket av sin eldsjäls intresse. Han var stimulerande, kamratlig och förde klubban med orädd oväld.

D. hade en förvånande förmåga att hushålla med tiden eller, som han uttryckte det, »organisera sig själv». Han började sitt arbete i den tidiga morgonväkten och lade sig sent. Tragiken i hans liv sammanhängde med att han måste splittra sig på så mycket. De olikartade intressena spolierade resultaten. Under sin livstid fick D. emellertid mottaga mycket erkännande för sina insatser på olika områden. Det största värdet satte han på de ord den store valfångaren och kamraten i Sydhavets is kapten C. A. Larsen i en krets av forskare och »travlare» riktade till honom, då. denne betonade D: s »kraftfulla manlighet, trofasta kamratlighet och förmåga att hålla humöret uppe även under de mest brydsamma förhållanden».

D. var under de sista decennierna av sitt liv en lidandets tystlåtne martyr. Det var icke många, som visste, att bakom den muntra ytan och de friska talen sprängde ett värkande huvud. Den till det yttre så spänstiga och kraftiga kroppen var underminerad efter förfrysningen under övervintringen i Sydpolens isar, men även sedan D. efter amputation av ena benet blivit invalid, bevarade han en optimistisk själskraft, som bar hjältemodets prägel.