Otto Fredrik Düring, von

1. Otto Fredrik von Düring, f. 1694, d. 22 dec. 1715 utanför Stralsund. Föräldrar: översten Johan Christoffer von Düring och friherrinnan Anna Sabina von Grothusen. Fänrik vid von Dernaths reg. i holsteinsk tjänst 1709; kapten vid holsteinska kavalleriet 1710; kapten vid von Dernaths dragonreg. 1711; överstelöjtnant vid von Kirchbachs holsteinska kavallerireg. 1713; kom med regementet i svensk tjänst 15 maj 1714; konfirmation som överstelöjtnant 4 april 1715; överstes karaktär 9 nov. s. å. — Ogift.

Om D: s tidigare öden vet man föga. I början av 1714 befann han sig i Konstantinopel och sände därifrån ett brev till ombudsrådet G. H. von Müllern, vari D. säger sig vara utskickad från baron Goertz till F. E. von Fabrice, holsteinska sändebudet i Turkiet. På våren 1714 gick D. med sitt holsteinska regemente i svensk tjänst. I Fabrices brev nämnes han en och annan gång. »Vår unge Düring», skriver Fabrice, »står ganska väl hos konungen. Jag har sagt Hans Majestät, att som hans moder fruktat, att studierna skulle skämma soldaten och det krigiska utseendet, har hon sorgfälligt, vakat över att han inte skall kunna ett ord latin, vari hon ock förträffligt lyckats.» D. var systerson till Karl XII:s »finansminister» i Turkiet Christian Albrecht Grothusen och hade förmodligen samma glada humör som denne. Det var i så fall säkerligen denna egenskap i förening med tapperhet, som genast gjorde den tjuguårige överstelöjtnanten till Karl XII:s förklarade gunstling. Sin ryktbarhet har D. fått därigenom, att han var Karl XII: s följeslagare under den äventyrliga ritten från Demotika till Stralsund. Den 25 okt. 1714 utfärdade ombudsrådet Casten Feif från Pitesti i Valakiet pass för kaptenerna Peter Frisk (Karl XII), Johan Palm (generaladjutanten G. F. von Rosen) och Erik von Ungern (överstelöjtnant Düring), vilka voro »sinnade att i någre ärender begiva sig till Tyskland». Den 27 okt. bröto de tre männen upp från Pitestl. Sedan von Rosen 29 okt. kvarlämnats i byn Keinin i Transsylvanska alperna, begåvo sig konungen och D. vid midnattstid därifrån »mot all inrådan», företrädda av två vägvisare med bloss, längs farliga branter och stup. Om färden finnes en del berättelser hos Jöran Nordberg, som säger sig ha fått dem från von Rosen, vilken i sin tur för färdens senare del åberopat D. som sagesman. Voltaire har på en del punkter avvikande versioner. På vägen mellan Hermannstadt i Siebenbürgen och nästa hästombyte skall D. ha blivit så medtagen, att han föll liksom död från hästen. Då han efter att ha kvicknat vid förgäves bad konungen att göra en paus på tre timmar, skall han — enligt Nordberg — ha mutat postiljonen, så att denne gav konungen en lam häst. D. kunde därefter sova tre timmar, satte sig sedan i en postvagn och hann så upp konungen, som gick till fots och nu belåten tog plats i vagnen bredvid D. På sträckan genom Ungern, över Debreczen, Buda, Györ och ända till Wien, fanns ej ridande post, utan de båda männen fingo anlita skjuts, vilket medförde den fördelen, att D. småningom hämtade sig. Han säges ivrigt ha vakat över att konungen undvek allt, som kunde röja honom; bl. a. måste Karl lägga bort sin vana att inte dricka vin. Under uppehållet i Kassel hade konungen emellertid i D: s tillfälliga frånvaro fallit ur rollen, och när D. kom tillbaka, började han ana oråd. Han grep då in genom att ogenerat och respektlöst motsäga och rentav driva med den gode kapten Frisk, och han tvingade honom att tömma ett stort glas vin, varigenom man lyckades skingra värdens spirande misstanke, att han hade den nyktre svenske konungen framför sig. Natten mellan 10 och 11 nov. 1714 stannade Karl XII och D. utanför Stralsund, anropade vakten och släpptes in. Det var då femton dagar sedan de lämnat Pitestl. Den 168 tyska mil långa vägen från Wien till Stralsund hade de tillryggalagt på åtta dygn. Under Stralsunds belägring blev D. skjuten.