Johann Carl Dähnert

Dähnert, Johann Carl, f. 10 nov. 1719 i Stralsund, d. 5 juli 1785 i Greifswald. Föräldrar: köpmannen Johann Christoph Dähnert och Regina Lemmius. Elev vid Stralsunds gymnasium; student vid univ. i Greifswald påsken 1738; led. av Deutsche Gesellschaft där 1740 och dess sekr. 1743; universitetsbibliotekarie där 27 juli 1747; erhöll K. fullmakt som sådan och sjätte professor i filosofiska fakulteten vid univ. där 11 jan. 1748; började att föreläsa svensk statsrätt 1752; immatrikulerad advokat i pommerska hovrätten 2 mars 1752; professor i svensk statsrätt vid univ. i Greifswald 20 maj 1757; erhöll som sådan vissa förmåner genom K. brev 9 nov. 1758.

G. 1) i maj 1748 m. sin kusin Ilsabe Christina Trendelenburg, f. 25 mars 1718 i Greifswald, d. 12 dec. 1782 där, dotter av rådmannen Caspar Trendelenburg och Anna Lemmius; 2) 29 juli 1783 m. Sophia Eleonora Peetschius, dotter av en präst i Hohendorf vid Wolgast.

D. tillhörde en ursprungligen westfalisk-hessisk skogsförvaltarsläkt men stammade på mödernet från pommerska präster. Två gymnasielärare i Stralsund, gifta med hans mostrar, uppmuntrade hans studielust. Redan under skoltiden intresserade sig D. för lärdomshistoria och bibliografi och höll vid avgången från gymnasium tal »De fatis musarum pomeranicarum». I Greifswald bedrev D. vidsträckta studier i olika fakulteter samt lärde sig franska, italienska, engelska och svenska, livnärde sig bl. a. genom lektioner och som vikarierande kyrkopredikant. D. gjorde sig bemärkt som sekreterare i det av A. von Balthasar (se denne) och honom själv ledda Deutsche Gesellschaft i Greifswald samt genomdrev, att sällskapet från 1741 utgav sina arbeten »Critische Versuche zur Aufnahme der deutschen Sprache». I den vittra striden mellan Gottscheds franskpåverkade smakriktning och schweiziska skolan med Bodmer och Breitinger tog sällskapet och även D. personligen småningom alltmer parti för schweizarna. D. började nu också, genom egna tidskrifter sin rika publicistiska verksamhet. I »Pommersche Nachrichten» 1743—47 tog D. alldeles avstånd från Gottsched och hans krets. Denna tidskrift tillförde D. lärda vänner i Berlin, Stockholm o. s. v., som blevo av värde för hans verksamhet. Tidskriften nedlades, då D. 1748 övertog ledningen av universitetsbiblioteket, för vars ordnande och utveckling hans arbete på alla områden blev av genomgripande betydelse. En nybyggnad invigdes 28 april 1750. Bokbeståndet ökades 1748—85 från 5,286 band till 25,000, och 1775—76 utgav D. en noggrann katalog under titeln »Academiæ Grypeswaldensis bibliotheca. Catalogo auctorum et repertorio reali universali descripta» i tre band; en fjärde del i handskrift blev aldrig tryckt. Om D: s befattning med J. Adler Salvius' arkiv se Perlbachs och Boéthius' nedan anförda studier. År 1750 återupptog D. sin tidskriftsverksamhet med veckoskriften »Chritische Nachrichten» (till 1754), till vilken hörde månadsbilagan »Pommersche Bibliothek» (till 1756). D. visade en hög uppskattning av Milton och berömde starkt Klopstocks »Messias». Emellertid upplöstes Deutsche Gesellschaft omkring 1757, och D:s försök 1763 att återuppväcka det till liv misslyckades. Ehuru det långa kriget skadat D: s förbindelser, utgav han 1765—74 en tredje tidskrift, »Neue Critische Nachrichten», fortsatt av »Neueste Critische Nachrichten» från 1775 (efter D: s död fortsatt t. o. m. 1806 av J. G. P. Möller).

D. uppmärksammade i sina tidskrifter också svensk kultur och vetenskap. När A. G. Kästner börjat sin tyska upplaga av svenska Vetenskapsakademiens handlingar, kritiserade D. visserligen översättningen men intresserade sig eljest för akademiens verksamhet. Han dedicerade bd 2 (1751) av »Critische Nachrichten» till akademien, beundrade dess lovvärda arbeten och ansåg sin »eigent-lichste Pflicht» ligga i att visa akademien uppmärksamhet; i bd 4 intogos översättningar av Tessins åminnelsetal över Hårleman 1753 och Höpkens tal vid observatoriets invigning s. å. Han upptog i bd 5 (1754) av samma tidskrift korta referat av akademiens handlingar för 1753 och fortsatte att i »Neue Critische Nachrichten» referera dessa fr. o. m. fjärde kvartalet 1764 t. o. m. andra kvartalet 1769, liksom han kort omnämnde akademiens prisfrågor och tal. D: s tydliga försök att närma sig Vetenskapsakademien synas likväl ej ha rönt större uppskattning där. Sitt intresse för svensk ekonomi visade D. även genom »Schwedisches Oeconomisches Wochenblatt» 1765—66, en översättning av Oeconomiska tidningar.

En för svensk kultur betydelsefullare verksamhet kom D. att utöva som historiker och statsrättslärare. Han utgav bl. a. 1756—63 Dalins rikshistoria i tysk översättning och erhöll härför beröm av Gjörwell. D:s begynnande studium av och föreläsningar över svensk offentlig rätt ledde till att han (1752) erhöll en professur i detta ämne, varvid han även fick säte och stämma i akademiska konsiliet som ordinarie professor. Han utgav nu de svenska grundlagarna m. m. i tysk översättning och uppmärksammade sedan i ett flertal skrifter den svenska utvecklingen bl. a. på riksdagarna. Även för pommersk rätt intresserade han sig, liksom för provinsens historia, särskilt genom det stora folioverket »Sammlung gemeiner und besonderer Pommerscher und Rtigischer Ländes-Urkunden, Gesetze, Privilegien...» i tre band 1765—69, vartill kommo två supplementband (1782—99); verket fortsattes av G. v. Klinckowström. Detta D:s verk visar visserligen okritisk kompilation och brister i källhänvisningar men är likväl ett arbete av stort värde. En särskild betydelse fick D. också genom sin »Plattdeutsches Wörterbuch» 1781. Han kom till språkstudiet som historiker och urkundskännare och genomarbetade ej ordboksstoffet språkligt men förklarade språkproven med exempel ur sin tids plattyska, varigenom ordboken blev av stor betydelse. D. utgav även 1784 ett tyskt-svenskt handlexikon (med bifogade franska ord).

Som universitetslärare vidhöll D. sitt gamla intresse för lärdomshistoria och föreläste häröver, då C. G. Leopoldt (senare af Leopold) hösten 1781 blev hans lärjunge. Om D. skrev Leopold: »Han har mycken vältalighet, mycken insikt och jag har aldrig hört någon gammal professor radotera så litet på en hel timma som han.» D. blev för Leopold en »synnerlig patron»; då den senare ej kunde bli vice bibliotekarie, som han önskade, gav D. honom fritt tillträde till biblioteket 1782. Även med Åbo och Porthan hade D. litterär förbindelse 1771, liksom med Gjörwell (brev 1757—61). D. åtnjöt mycket högt anseende redan hos sin samtid. En hans levnadsskildrare (Piper) tecknar bilden av honom än strövande under sokratiska samtal med studenterna i sin smakfullt anlagda trädgård, än som värdig festtalare och samtidigt full av muntra infall. Han var, när han blivit vunnen, en uppriktig vän. I Greifswalds frimurarloge var han »Meister vom Stuhl». En svår sjukdom 1773 knäckte hans hälsa, och från 1780 blev han allt svagare, ehuru den inre elden ej slocknade.

Brev från D. finnas till C. F. Fredenheim och C. C. Gjörvvell i K. biblioteket samt i Riksarkivet (se nedan Källor).