Johan Jacob Döbeln, von

1. Johan Jacob von Döbeln, före adlandet Döbelius, f. 29 mars 1674 i Rostock, d. 14 jan. 1743 i Lund. Föräldrar: med. doktorn, professorn i Rostock Johannes Jacobus Döbelius och Anna Elisabeth von Hillen. Student i Rostock 7 april 1690; studerade medicin i Köpenhamn, Königsberg, Danzig och Leiden; livmedikus hos polska starosten Grudzinski 1693; med. doktor i Rostock 18 april 1695; provinsialmedikus i Göteborgs och Bohus län samt stads-fysikus i Göteborg 31 maj 1697; assessor i Collegium medicum s. å.; provinsialmedikus i Skåne 17 mars 1699; stabsmedikus vid svenska armén i Skåne 3 dec. 1709; professor i medicin vid Lunds univ. 14 mars 1710; dess rektor magnificus 1717, 1729, 1742; adlad 21 jan. 1717. LVS 1733; led. av kejserliga tyska Academia naturse curiosorum 1736.

G. 1) 26 juli 1698 i Göteborg m. Dorothea von Minden, dp 1 mars 1674 i Göteborg, d. 4 aug. 1737, dotter av handlanden i Göteborg Johan von Minden och Margaretha Sebrands, samt förut g. 8 okt. 1695 m. handlanden i Göteborg Cornelius Bijhl, f. 1666, d. 1697; 2) 3 mars 1738 i Lund m. Maria Scheuerle, dp 28 jan. 1696 i Stockholm (Tysk.), d. 6 jan. 1762 i Lund, dotter av handlanden i Stockholm Georg Scheuerle och Adelgunda Schultz, samt förut g. 1715 m. konsistorienotarien i Lund Johan Eriksson Klinthe, f. 1656, d. 1731.

Föräldralös vid tio års ålder lockades D. småningom av faderns yrke. Han fick beröring med Norden genom medicinska studier i Köpenhamn för professorerna Jacobæus och Bartholin. D. besökte i studiesyfte även Königsberg och Danzig 1692 och 1693, varvid han i sistnämnda stad blev anställd som polske starosten N. Grudzinskis livmedikus och jämväl i Warszawa flitigt rådfrågades av polska adeln. Efter att 1695 ha tagit medicinska doktorsgraden i sin hemstad Rostock reste D. 1696 åter till Warszawa och Krakau samt saltgruvorna i Wieliczka, vilket besök resulterade i en vetenskaplig tidskriftsuppsats om saltproduktionen. Återkommen till Tyskland skulle han med ett engelskt fartyg resa från Wismar till England, men då skeppet fick söka nödhamn i Göteborg hösten s. å., kom D. att kvarbliva i Sverige. Göteborg var nämligen illa försett från läkarsynpunkt. Landshövdingen i Göteborg friherre J. B. von Schönleben skrev 1697 till K. M:t, att stadsfysikus (O. Bromelius) var »en gammal och svag man» och att de sjuka vore »helt förlägne och nödställde här i landsorten». Han begärde därför, att en »kvalificerad doctor», nämligen D., som gjort lyckliga kurer, skulle anställas, vilket också skedde. D. legitimerade sig 1697 genom examen inför Collegium medicum och antogs till assessor. Följande år gjorde han nya utrikes studieresor, nu till Amsterdam, Haarlem, Leiden, Rotterdam, Antwerpen och Bryssel. Han kallades till den avlidne E. Sackenskiölds efterträdare som provinsialmedikus i Skåne 1697, och till detta landskap knöts hans framtida verksamhet. D. blev emellertid organisatoriskt verksam även på andra områden än det medicinska och uppträdde sålunda vid 1700-talets början som skånsk industriidkare. I Malmö hade nämligen på 1680-talet grundlagts det s. k. Barnhusmanufakturiet, som genom K. brev 4 nov. 1702 överläts på D. och handelsmannen i nämnda stad Lorenz Munter. Efter vissa svårigheter började de där klädestillverkning 1703. De båda intressenterna arrenderade i samband härmed stampkvarnen vid Sege å samt ett bredvid liggande färgeri. Jämte ullberedning tänkte man leverera klädespersedlar till överste J. de Corrosets regemente. Verksamheten synes 1705 ha nått en viss blomstring. D. och Munter upprättade detta år ett klädmakarämbete, varom man likvisst senare ej hör mera. Ett 1709 slutet kontrakt om leverans till skånska kavalleriregementena av 1,000 kappor och 1,000 rockar till ett värde av 26,000 dir smt vittnar om livaktighet, och leveransen fullgjordes. D. utnyttjade för manufakturiet förbindelserna med sin gamla hemstad Rostock, varifrån han 1710 införde ull. Sedan Munter avlidit i början av detta år och D. i mars blivit medicine professor i Lund, upphörde manufakturiet inom kort.

Med tillträdet till professuren fick D. sitt egentliga livskall. Han var en uppskattad akademisk lärare och icke minst en praktiskt verksam, initiativrik organisatör. Samtidigt måste framhållas, att D. såsom ensam i sin fakultet i ordets fullaste mening utövade ett envåldsregemente i alla medicinska frågor vid universitetet. Tre gånger, åren 1717, 1729 och 1742, beklädde han det akademiska rektorsämbetet. Början av D: s professorstid erbjöd många svårigheter. Efter slaget vid Hälsingborg 1710 blev Lund ett enda stort fältlasarett, därtill härjade epidemier och vådeld och slutligen pesten i sept. 1712, då all universitetsundervisning avlystes. Penningbristen var också stor, och D. försköt ofta själv medel till studenternas understöd. Vid återupptagandet på hösten 1713 av universitetsverksamheten var faran för anfall från danskarna överhängande. Sedan Karl XII gjort Lund till sitt residens, och det militära högkvarteret förlagts dit, undanträngdes även studenterna. D. var emellertid outtröttlig i att söka finna medel till de värsta svårigheternas undanröjande. År 1714 erbjöd han sig att uppsätta en fast bokhandel och att ordna bokauktioner, men dessa idéer synas ej ha förverkligats, lika litet som hans planer 1723 på att anlägga ett boktryckeri, stilgjuteri och pappersbruk i Halland. Han arbetade även för avskaffande av råa ceremonier vid nykomna studenters intagning. När en anatomisk institution på 1730-talet tillkom, anskaffade D. det första anatomiska preparatet, skelettet av ett mördat barn. För professorsänkor och deras barn lyckades han åstadkomma en änke- och pupillkassa. Karl XII gynnade D., som 1700 författat en carmen heroicum till förhärligande av segern vid Narva. Vid konungens besök på universitetet 20 sept. 1716 föranstaltades på hans önskan en disputation ex tempore, vid vilken D. uppträdde med en tes om sinnesförnimmelserna. På nyåret 1717 adlades han. Vid 1730-talets början var emellertid D: s anseende som professor i sjunkande, och kanslerns utnämning 1732 av J. G. Wallerius till medicine adjunkt i Lund var en demonstration mot D., som denne också uppfattade. Såsom vetenskapsman synes D. i allmänhet icke ha varit mera framträdande. Hans främsta verk är en historik över Lunds universitet (1740—42), som i sitt slag var ett pionjärarbete.

Mest känd för eftervärlden har D. blivit genom sin upptäckt av Ramlösa hälsobrunn. Under sina resor som provinsialmedikus hade han hört talas om dess hälsobringande vatten, som han sedan under tre års tid närmare undersökte. Den 17 juni 1707 öppnade han Ramlösa brunn till allmänt bruk och publicerade på latin en redogörelse för vattnets beskaffenhet jämte en svenskspråkig skildring om brunnens läge och rätta bruk. Han hade även sinne för den betydelse platsens naturskönhet hade för dess lämplighet som rekreationsort och gjorde som den förste brunnsläkaren många anläggningar till dess försköning och brunnsgästernas trevnad. Tillströmningen av sjuklingar var stor och Ramlösa blev, liksom Medevi, en mondän kurort. Skånes generalguvernör Magnus Stenbock vistades där sommaren 1709. Våra dagars bekanta flaskor med ramlösavatten bära på etiketten D:s porträtt.

Av D:s personlighet tecknar Gjörwell en delvis ironisk bild: »God practicus, stor pratare, såg just tyskaktig ut. Han läste en gång i fysiologien och talte om, att de som hade höga pannor ägde stort vett, men allt medan han läste, sköt han efterhand peruken upp, så att han vid lektionens slut fick en dubbelt högre panna än han hade förut.» Självmedveten och dugande samt utpräglad ekonom skildras D. av sin samtid som en kraftkarl, som sade rent ut. vad han menade och som stod vid vad han sagt.