Johan Hartman Eberhardt

Eberhardt, Johan Hartman, f. okt. 1727, d. 4 jan. 1796 i Stockholm (Maria). Föräldrar: provinsialkirurgen i Västerbotten, regementsfältskären vid Västerbottens reg. Hartman Elias Eberhardt och Anna Christina Phoenix. Student vid Uppsala univ. 9 nov. 1741; disp. där 14 nov. 1750 och pro gradu 10 juni 1755; fil. magister 16 juni 1755; prästvigd i Västerås sept. 1759; utnämnd till svensk predikant i Smyrna 1760 och senare till legationspredikant vid beskickningen i Madrid men tillträdde ej dessa tjänster; vice notarie i Stockholms stads konsistorium 27 mars 1767; lektor i vältalighet vid Härnösands gymnasium 1769, i historia 1775; sekr. i prästeståndets kansli vid riksdagen 1771—72; ständig sekr. i Bibelkommissionen 18 maj 1773; fullmäktig i Riksgäldskontoret från 14 april 1789 till sin död; teol. doktor 6 juni 1793; led. av kommitterade angående ny förordning mot yppighet och överflöd 19 febr.— 20 mars s. å. och av kommittén angående lanthushållningen 26 febr. s. å.—maj 1794; led. av Samfundet Pro fide et christianismo. LHA 1789.

G. 31 jan. 1771 i Stockholm (Riddarh.) m. Magdalena Hedvig (Hedda) Röhl, dp 12 sept. 1742 där (Tyska), d. 4 sept. 1812 i Runtuna sn (Söd.), dotter av kronobagaren i Stockholm Elias Röhl och Maria Hedvig Hansen, samt omg. 1800 m. hovpredikanten, prosten i Runtuna, teol. doktorn Israel Geringius (f. 1746, d. 1811).

E:s fader var bördig från Sachsen, hans mor var lektorsdotter från Linköping. Vid ankomsten till Uppsala 1741 var E. endast fjorton år och erhöll därför enligt matrikeln privat handledning av ångermanlänningen Mathias Nordmark. Själv slöt E. en nära ungdomsvänskap med arabisten och teologen O. Domey (se denne). E. studerade österländska språk tillsammans med honom för professor Anders Boberg, som även personligen med välvilja tog sig an dem båda. E: s studier inriktades särskilt på språkvetenskap och historia. Ett par år efter magisterpromotionen prästvigdes E. i Västerås. Av betydelse för hans utveckling blev, att han antogs till informator i grosshandlaren Isaac Clasons hus i Stockholm för att handleda hans son, sedermera brukspatronen Isaac Gustaf Clason på Furudal (se del 8, s. 558). I det Clasonska storköpmanshemmet fick E. ekonomiska, lärdomar, som grundlade ett direkt intresse hos honom för finansväsen, förberedelsen till hans gärning som riksgäldsfullmäktig. I familjen Clason gjorde E. bekantskap med mamsell Hedda Röhl, som blev hansf maka. Under informatorstiden predikade E. i franska luterska kyrkan, vartill han bl. a. lämpade sig genom sin kunnighet i franska, ett språk, vilket han, enligt sin minnestecknare i Vitterhetsakademien, E. M. Fant, »innehade i all fullkomlighet».

Sitt författarskap började E. bl. a. med en biografi över Zinzendorf i Lärda tidningar 1763, sedermera separat omtryckt. Snart övergick han emellertid till historien. Här debuterade han inom kort med något så pass viktigt som en lärobok, »Utkast till allmänna historien i äldre och nyare tider». Han redogör i de olika delarnas företal för sina källor, för antiken bl. a. Rollins bekanta arbete, men den egentliga förebilden var ett engelskt historieverk av ortodox färg. I bibliografien i del 3 (1776) nämner E. emellertid även Montesquieu, Voltaire och Robertson. Uppgiften var för dåtiden ingalunda lätt, särskilt i fråga om dispositionen. E. började med syndafallet och skildrade i del 1—2 de fyra världsmonarkierna, slutande med året 476 för Västroms fall och 1453 (Konstantinopels fall) för Östroms. I tredje delen behandlades Spaniens och i fjärde (1781) Portugals historia, men därefter avbröts arbetet. Efter dåtida anspråk var det användbart för skolbruk, rekommenderades av prästeståndet och användes vid gymnasierna men upplevde ej nya upplagor. E. M. Fant berömmer arbetets »noggrannhet, ordning och fullständighet»' samt »en särdeles redighet i föreställnings-sättet».

E. hade under tiden fått skolning i allmänna frågors behandling genom att under riksdagarna tjänstgöra i prästeståndets kansli och blev 1767 vice notarie i huvudstadens konsistorium. När frågan om prästerskapets rätt till tionde av säterier kom under debatt, anlitades E: s penna i en 1767 tryckt (och 1768 omtryckt) skrift, innehållande en skarp kritik av Kammarkollegii betänkande i ärendet av 18 juni 1767. Anders af Botin, som uppsatt det klandrade betänkandet, försvarade detta i en tryckt broschyr, som E. å sin sida besvarade genom en ny skrift. Hans åsikter segrade också vid K. M:ts avgörande av frågan. En polemisk udd hade även E:s »Försök til en pragmatisk historia om frälseståndet i Swerige» (1767), vari han besvarade angrepp mot prästeståndet (smädeskriften »Præstmanna-öde i Sverige», 1768) genom att visa, att adeln icke heller varit vanlottad i fråga om medborgerliga förmåner. E: s plan var egentligen att utge liknande framställningar om varje stånds fri- och rättigheter, men det stannade vid adelshistoriken.

Frågan om ny bibelöversättning hade genom förslag av biskop J. Serenius framkommit vid 1765 och 1771 års riksdagar och ledde till den av Gustav III den 18 maj 1773 tillsatta Bibelkommissionen, omfattande utom kyrkomän och teologer även vetenskapliga lekmän som Linné, Wargentin och Rosén von Rosenstein. E., som värderades av Serenius, utsågs till sekreterare i kommissionen, vilken hade sitt första sammanträde i Stockholm i juni 1773. Den översättning, som nu framkom, blev emellertid sedan ansedd som alltför parafraserande och neologisk. Därtill paralyserades arbetet inom kommissionen under Ers sista år av rivaliteten mellan sedermera biskop J. A. Tingstadius och Samuel Ödmann, varvid den senare, som utan sekreterarens vetskap invalts, fick en motståndare även i E.

Sitt intresse för finansväsen hade E., utom i fråga om prästerskapets tionde (se ovan), ådagalagt genom att 1770 anonymt utge skriften »Utkast til en swensk mynt- och finance-historia». Det var helt enkelt ett kort och lättfattligt sammandrag av de nästan oläsbara, digra nationalekonomiska skrifter, som utgivits av mösspartiets profet på området, Anders Nordencrantz, uppskattad även av E. själv. Då brännvinsregalet och kronobrännerierna blevo aktuella, utgav E. 1786 ett »Utkast til en swensk bränwins-historia», som gick fram till dåtida förhållanden. Det föll sig naturligt, att E. vid Riksgäldskontorets inrättande 1789 blev en av prästeståndets representanter i den första uppsättningen av fullmäktige. Hans gärning som sådan är skildrad av B. Dahlström i »Rikets gäld 1788—1792» (1942). Här skall endast påpekas, att han nu betecknades som rojalist och att han som fullmäktig skrev ej mindre än sex diktamina till protokollet, därvid överträffande genomsnittet av fullmäktige. Han uttalade sig härvid bl. a. om kreditsedlarnas vidare utfärdande samt prästernas åboavgift och krigsgärdsgåva enligt 1789 års bevillningsförordning. Finska kriget medförde ju svåra finansiella påfrestningar. E. behandlade de inom kontoret dryftade frågorna som en försiktig finansexpert. I fråga om kreditsedlarna gav E. i en hos fullmäktige 12 okt. 1789 föredragen diktamen en utförlig, senare ofta åberopad utredning, som bl. a. erinrade om den statsbankrutt, vilken avslutat karolinska epoken och inlett frihetstiden. Vid diskussionen mot slutet av 1790 yrkade E. ränteindragning på de utelöpande kreditsedlarna. Vid 1792 års riksdag återvaldes han i prästeståndet enhälligt till riksgäldsfullmäktig.

E. var skicklig latinare. Då man i Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien behövde en stockholmare med dylika kunskaper invaldes E. 1789 och höll inträdestal 20 mars s. å. »Om de vackra vetenskapernas öde hos de romare». Ehuru ej förmögen nedlade E. mycket på böcker, »hans förnämsta och snart sagt hans enda egendom» enligt Fant. Denne ger av den värme bokvännen och den tilltalande personligheten följande vackra karakteristik: »Bland böcker tillbragte han sin mesta levnad. För dem uppoffrade han de bekvämligheter, på vilka andre sätta så mycket värde och hos dem saknade han aldrig ersättning för det nöje, som andre finna i syssellösa tidsfördriv. Han gick att roa sig bland sina döda vänner var dess vanliga utlåtelse, då han begav sig till sitt bibliotek och dess dagliga arbeten. Däremot, medförde han aldrig i sammanlevnaden bokkammarens stämpel. Han var i högsta måttan nogräknad om anständighet i klädnad och seder, alltid lätt, glad och munter både i större och mindre sällskap, icke utan en fin kritik i omdömet och en vakande uppmärksamhet och nitiskt deltagande på det minsta, som föreföll i det allmänna». Över E: s bibliotek trycktes en förteckning (1317 nummer).

E. var en ovanligt mångsidig människa med både vidsträckt och djup bildning. Fant avslutar sitt minnestal med orden, att han var »lika bevandrad i den gamla världen som den nya; en medborgare med varmt nit för det allmänna, men utan anspråk på myndighet och anseende; ett snille, grundligt i undersökning och praktiskt i utövning, lika färdigt för den lärda kritiken som siffran; en fin själ, utan band av lycka heller egennytta; men ändå hedrad och med tarvlig utkomst; med få ord en i flera avseenden god. Sällsynt och gagnande människa».