Erik A Blomberg

Blomberg, Erik Axel, f. 17 aug. 1894 i Stockholm, brorson till professor Knut Hugo Blomberg (se ovan). Föräldrar: sjökaptenen Jakob Gustaf Blomberg och Cecilia Emma Palman. Elev vid Kungsholms realskola 1903−08 och vid h. realläroverket å Norrmalm 1908−12; avlade studentexamen 14 maj 1912; student i Uppsala ht. s. å.; fil. kand. 29 maj 1917; fil. lic. 1 febr. 1919; resor till Holland, England, Frankrike och Italien 1919−20,1922 och 1924. Har av trycket utgivit bl. a. »Ensamhetens sånger» (1918), »Människan och guden» (1919), »Jorden» (1920) och »Den nya svenska konsten» (1923); konstanmälare i Stockholmstidningen från 1920.

Gift 18 maj 1921 med Marie-Louise Idestam-Almquist, f. 21 aug. 1898 i Åbo, dotter till mariningenjören Fridolf Vilhelm Almquist.

I sin lyrik går B. fram på två linjer: den stort anlagda idédiktens och den intima visans. Hans tankelyrik rör sig i stort sett inom samma anti-individualistiska banor som en stor del av den samtida utländska diktningen. Den ger uttryck åt en monistisk åskådning, en känsla av samhörighet och broderskap med allt levande. Den oändlighetslängtan, som hos den kristne sträcker sig längs en linje i tiden, famnar hos B. i stället en yta i rummet; universums väldighet skulle krossa oss, om vi inte först och främst kände oss som organiska delar av ett större helt. Metafysiska förklaringsgrunder förkastar han; ljuset kommer inte ovanefter, utan inifrån oss själva. Men just därför att vi äro ändliga varelser, som helt höra jorden till, blir detta vårt enda liv ofantligt dyrbart och ansvarsfullt. Det senare adertonhundratalets utvecklingsoptimism återfinnes starkt utpräglad hos B.; det är vår insats i den sociala och andliga utvecklingen, som för honom ger vårt liv dess egentliga värde. — I sina hithörande dikter strävar B. efter eh fyllig, praktfull diktion; de ej alltid riktigt klara bilderna följa varandra hastigt, och utan att vara invecklad är versen rikt orkestrerad med talrika allitterationer och assonanser och fulltoniga rim. Det litet diffusa i B: s formgivning blir snarast en styrka i hans visor. Dessa äga en enkel innerlighet, som får det outsagda att klinga efter, sedan själva orden tystnat; ibland kunna de föra tanken till engelsk vislyrik (B. har också översatt bl. a. en hel del av Shakespeares visor). Som konstkritiker har B. sin styrka framför allt i sin förmåga att med konkretion och skärpa återge synintryck i ord. »Den nya svenska konsten» är i främsta rummet ett försök till populär redogörelse för de idéer, som ligga till grund för 1900-talets postimpressionistiska bildkonst. Boken i fråga ger — liksom B:s journalistiska verksamhet — uttryck åt hans höga uppskattning av de senaste decenniernas konst; Milles' dominerande ställning inom nutida svensk skulptur framhålles kraftigt, likaså enhetligheten och den relativa måttan i vårt moderna måleris stilsträvanden. Överhuvudtaget vittnar B:s konstkritik om en grundlig förtrogenhet, med de bildande konstnärernas eget sätt att betrakta sitt arbete.