Theodor Ludvig Bohnstedt

2. Theodor Ludvig Bohnstedt, den föregåendes son, f. 30 jan. 1809 i Stockholm, d 9 febr. 1888 på Rinkesta i Södermanland. Student i Uppsala 24 sept. 1825; avlade examen till rättegångsverken 27 mars 1828 och bergsexamen 12 juni 1832; elev vid Falu bergsskola 1832−33. Auskultant i bergskollegiet 25 juni 1832 (eds. d.); förvaltare vid och delägare i Riddarhytte malmfält 1838−46; ägare av Rinkesta i Södermanland 1842; ledamot av borgarståndet vid riksdagen 1847−48; ledamot av Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1848−50; ordförande i Öster-och Väster-Rekarnes hushållningsgille 1852−55; adlad 4 maj 1860; deltog som ledamot av ridderskapet och adeln i riksdagarna 1862−63 och 1865−66. LLA 1853; RNO 1859; KVO1kl 1872.

Gift 18 juni 1838 i Stockholm med Hilda Vivika Cassel, f. 18 juni 1815, d 9 nov. 1876, dotter till dispaschören Karl Cassel.

B. erhöll i sin ungdom en grundlig bergsteknisk utbildning, bl. a. genom långvariga studieresor i Englands och Tysklands gruvdistrikt, och övertog vid faderns död (1838) skötseln av de stora Riddarhytteverken. Dessa inträdde under den närmaste tiden i en kritisk situation. Kopparproduktionen, vilken under faderns tid varit verkets grundpelare och tack vare varjehanda tekniska förbättringar stadigt gått framåt, började visa tendenser till nedgång på grund av malmens avtagande kvantitet och halt, vartill kom, att ett starkt prisfall på koppar minskade vinsten på ett betänkligt sätt. Dessa omständigheter förorsakade, att B. började misströsta om kopparverkets framtid och umgicks med planer på att nedlägga detsamma och utbyta kopparhanteringen mot tackjärnsblåsning och stångjärnstillverkning. Vid en provblåsning på Riddarhytte järnmalmer, som synes ha ägt rum 1844, visade det sig emellertid, att nämnda malmer voro rödbräckta och »trögsmälta», vilket var ägnat att ingiva betänkligheter beträffande möjligheten av tackjärnsblåsning på egna malmer. Ställda inför utsikten till stora kapitalutlägg för att leda bruksdriften in på nya banor, synas B. och hans meddelägare ha gripits av pessimism och fattat beslutet att draga sig ifrån hela affären. Så kom det sig, att Riddarhyttan 2 juli 1846 försåldes till brukspatronen A. Vedberg och övergruvfogden Karl Johan Ohlson för den jämförelsevis låga summan av 130,000 rdr b:o. Redan dessförinnan hade B. inköpt det gamla, en gång Axel Oxenstiernas mor, Barbro Bielke, tillhöriga godset Rinkesta i Öster-Rekarne, där han alltsedan var bosatt. B., var en driftig och skicklig lanthushållare, han mångdubblade godsets åkerareal genom nyodlingar, och han var inom sin bygd en föregångsman på jordbrukets område. Han tog också livlig del i allmänna företag: inom länets hushållningssällskap och Rekarnes hushållningsgille spelade han en ledande roll, och han var själen i det stora vägbyggnadsföretaget Eskilstuna—Sparreholm, traktens förnämsta trafikled före Oxelösundsbanans tillkomst. Till riksdagen 1847−48 valdes han av bergsbrukens fjärde valdistrikt till medlem av borgarståndet, och han tog en ganska livlig del i riksdagens förhandlingar. Särskilt förde han sparsamhetens talan; han ansåg det vara »ständernas, plikt att avslå alla anslag, som icke äro för statsverket oundgängligen nödvändiga». Då regeringen 1848 begärde kreditiv för rustningar under den pågående danska krisen, tillstyrkte B. visserligen kreditivets beviljande men varnade samtidigt mot varje krigiskt ingripande, dels med hänvisning till landets vanskliga ekonomiska ställning, dels även därför att ett krig tillsammans med Danmark mot Tyskland skulle komma att föras mot »ett civiliserat folk, som också genom religion samt industriella och intellektuella förbindelser i sekler varit med oss vänskapligt förenat». B. var en av de rika herrar, som vid Karl XV:s kröning 1860 hugnades med adelskap. Såsom adelsman deltog han i de två sista ståndsriksdagarna; han röstade 1865 för representationsreformen och visade i övrigt särskilt intresse för jordbruksfrågor; ur jordbrukets synpunkt var han en ivrig tullskyddsvän och motsatte sig bl. a. energiskt godkännandet av den franska handels- och sjöfartstraktaten 1866. En annan sak, som låg B. varmt om hjärtat, var förbättrandet av kvinnans ställning i samhället: han motionerade om statsanslag till inrättande av undervisningsanstalter för kvinnlig ungdom (1862), och han uttalade sig för att flera levnadsbanor, särskilt läkarens, skulle öppnas för kvinnorna (1866).