Petter (Pehr) Conrad Boman

Boman, Petter (Pehr) Conrad, f. 6 juni 1804 i Stockholm, d 17 mars 1861 därstädes. Föräldrar: kofferdikaptenen Hans Gustav Boman och Sofia Margareta Heldt. Student i Uppsala 20 juni 1821. E. o. kammarskrivare i tullverkets bokslutskontor 28 okt. 1822; e. o. kontorsskrivare i rikets ständers bank 19 sept. 1823; kammarskrivare i tullverkets kammarkontor 11 apr. 1827; revisor i dess revisionskontor 15 febr. 1832; kontorsskrivare i banken 29 mars s. å.; notarie hos rikets ständers revisorer över bankoverket 1835; tf. kamrerare i tullverkets revisionskontor 21 mars 1837; kammarförvaltare i dess kammarkontor 4 apr. 1840; kamrerare i revisionskontoret 21 mars 1844; erhöll avsked ur bankens tjänst ,6 juni s. å.; kamrerare i generaltullstyrelsens kammarkontor 30 okt. 1845. — ,Var även verksam som musikskriftställare och kompositör. RVO 1848.

Gift 1) 31. okt. 1832 med Henrietta Vilhelmina Sofia Glosemeijer, f. 5 dec. 1809, d 6 sept. 1834, dotter till strandinspektoren Ernst Ludolf Nikolaus Glosemeijer i Rostock; 2) med sin svägerska Karolina Charlotta Glosemeijer, f. 20 nov. 1802, d 15 mars 1869.

I en minnesruna över B. i Musikaliska akademien 1861 säger J. P. Cronhamn: »Ehuru det är allmänt bekant, att kamreraren B. genom sitt klara förstånd och sin stränga pliktkänsla på ett utmärkt sätt utövade tjänstemannakallet, tveka vi dock ej att påstå, att det ej var denna bana, vartill naturen kallat honom.... Man kan säga, att hans liv var en oavbruten strid mellan siffror och toner, fängslad av de förra åtminstone den ena hälften av dygnet, försummade han icke, så ofta han kunde avskaka dessa bojor, att kasta sig i tonernas famn, där han fann vila och vederkvickelse ... Ett mångårigt studium av de klassiska dramatikerna hade kring honom skapat en sfär av förgångna tiders storhet och härlighet, utom vilken han endast ogärna avlägsnade sig. Under sådana förhållanden var det ej underligt, att hans egna kompositioner i avseende på anda och form föreföllo som angenäma minnen från förflutna tider... Bland dramatiska tonsättare var Gluck hans ideal, också kände han denne mästares arbeten not för not.» Som musikskriftställare var B. närmast den objektive historikern och skrev helst om den svenska musiken i forna dagar. Hans bästa studie blev i detta hänseende »En blick på tonkonsten i Sverige», vilken han offentliggjorde i »Ny tidning för musik» 1857. Den utgör en grundlig och vederhäftig historik över svenska musikens utveckling under förra hälften av 1800-talet. Samma tidning publicerade även andra musikhistoriska uppsatser av B., vilka mestadels behandla tiden 1800−30. Hit höra bl. a. »Några prof på en grundlig behandling af historiska minnen» (1855; ett varmt försvar för den svenska operan vid tiden omkring 1806); »Minnen från fordom» (1854; om Du Puy och dennes betydelse för den svenska nationella operastilen); »Josef Kraus och hans opera Aeneas i Carthago» (1854); »Operan Ferdinand Cortez» (1854); »En svensk tonsättares verksamhet» (1856; om J. Berwald) m. fl. Historiska »tillägg» utgjorde också B:s självständiga insats i den svenska översättning av C. Birchs »Handbok i den dramatiska litteraturens historia», som han 1850 utgav. Han skrev jämväl flera uppsatser om K. teatern och operan i Stockholms musiktidning 1843 och 1844, däribland om Jenny Lind och Belletti. På 1840-talet var han musikrecensent i Post- och inrikes tidningar och deltog i striden om A. F. Lindblads sånger 1845. För att lösa tvisten om dessa kompositioners betydelse föreslog han, att Ludvig Spohrs omdöme skulle inhämtas. Han blev också den, som först offentliggjorde Spohrs svar (Post- och inrikes tidningar sept. 1845). Själv var han ej direkt någon försvarare av Lindblad utan ville här liksom alltid intaga en neutral ståndpunkt. Under början av 1850-talet deltog B. livligt i Musikaliska akademiens diskussion om musikhistoriens ställning som läroämne vid konservatoriet och erbjöd sig 25 nov. 1851 att för kommande vårtermin hålla offentliga föreläsningar i ämnet inom akademiens lokaler. Detta erbjudande mottogs med tacksamhet, och B:s föreläsningar följdes med stort intresse av ett talrikt auditorium; bland hans åhörare märktes bl. a. prins Gustav. Akademien bad honom fortsätta även följande termin, men han fick ej tillfälle att åtaga sig detta uppdrag. Endast en föreläsning om Trollflöjten 30 nov. 1853 avhölls, även denna inför en talrik publik. Då akademien mot slutet av 1850-talet upptog frågan om katalogisering av sitt bibliotek, blev B. jämväl här en nitisk hjälpare vid ordnandet av de rika musikskatterna.

Som kompositör framträdde B. — mestadels på 1830- och 1840-talet — med en mängd verk företrädesvis för solosång med pianoackompanjemang. Hans stora intresse för teatern förde honom även in på sångspelet, inom vilken konstart han skrev tvenne verk: »Byn i bergen» (efter Kotzebues komedi; uppförd sex gånger på K. teatern under tiden 16 febr.—12 mars 1846) och »Ljungby horn och pipa» (till text av G. L. Silverstolpe; uppförd tre gånger på K. teatern 22—31 jan. 1858). B. sökte här följa den folkliga stil, som enligt hans uppsats »Minnen från fordom» först upptagits av Du Puy. I övrigt anslöt han sig till 1820-talets svenska sångstil med B. H. Crusell, J. E. Nordblom och P. F. Blidberg som ledande personligheter. Han tonsatte företrädesvis dikter av Esaias Tegnér, P. H. Ling, E. J. Stagnelius, K. A. Nicander, A. A. Grafström, K. Fr. Dahlgren, P. D. A. Atterbom, J. E. Rydquist, B. von Beskow och B. E. Malmström. Melodram och deklamatorium odlade B. med stor förkärlek liksom så många andra på 1820-talet, och i båda sina sceniska verk inlade han verkningsfulla melodramer. Han tonsatte Beskows »Gustav Vasas dröm» i en slags blandad deklamatorium- och kantatstil med orkester. Det förekommer där såväl arior och körer som deklamerade partier. I övrigt älskade han den recitativiska formen med fri kantilena och rik, målande orkester. Hit höra två verk: »Axel på stranden» (scen ur Tegnérs Axel) och »Scen och aria ur skådespelet Gustaf Ericsson i Dalarne» (komp. mars 1856). Från aug. 1844 finnes ännu ett vokalverk med orkester: »Hymn om konung Carl XIV Johan» (text av Atterbom; blandad kör).

B:s produktion omfattar i övrigt ett femtiotal solosånger med pianoackompanjemang. Även i dessa framträder hans önskan att genom recitativiskt skrivsätt få fram en viss dramatisk karaktär. Ackompanjemanget får därvid en rätt viktig roll sig tilldelad. Han väljer helst episka ämnen, där dikten kan genomkomponeras och varje strof få sin speciella karakteristik. I detta hänseende representerar hans sångstil snarare ett steg framåt mot den nya skolan efter 1850, även om det ej kan nekas, att B. närmast kommit till sin uppfattning av textens musikaliska behandling genom studiet av Gluck. Cronhamn framhäver särskilt »den skola i musikens teori», B. genomgått för »kontrapunktikern Frigel». Emellertid synes denna skolning för akademiens lärde sekreterare ej nått in på den polyfona satsen. B. använder mycket sällan ett kontrapunktiskt skrivsätt. Det finnes knappt mera än ett fugato — första kören i andra akten av »Ljungby horn». Om han således i allmänhet försmår den »lärda» formen, är däremot hans orkestrering ovanligt rikt utvecklad med tämligen individuell gestaltning av instrumenten. Här framträder hans förmåga att karakterisera och måla rätt tydligt.

Av B. finnas dessutom några fåtal manskvartetter och en pianokomposition: några variationer över »Ack, Wermeland, du sköna». Hans stora kärlek till folkvisan förde honom även in på ett arbete, där han ej kom att utveckla större självständighet: utgivandet av en samling folkvisor och folkdanser. Denna samling utarbetade han tillsammans med J. N. Ahlström och utgav den 1845. Boken inleddes med Rikard Dybecks »Du gamla, du friska», som då nyss (hösten 1844) utförts vid en av Dybecks aftonunderhållningar. Då den skrivits för denna afton men ej offentliggjorts, protesterade författaren i Runa 1845 (s. 111) mot tilltaget och påpekade, att utgivarna t. o. m. tagit harmoniseringen efter uppförandet vid musikaftonen. Dybeck säger, att sången aldrig varit avsedd att offentliggöras: »tilltaget lärer av varje rättsinnad ogillas». En stor del av de i samlingen upptagna folkmelodierna voro direkt tagna ur Runatidskriften utan att källan angavs. Då boken vann rätt stor spridning, blev även inledningssången hastigt känd i vida kretsar. B. arrangerade tio sånger ur samlingen för manskör och tryckte dem för sig. I Musikaliska akademiens bibliotek finnes slutligen ett av B. utarbetat klaverutdrag till Della Maria's komedi med sång i en akt »Opera-komiken», vilken haft sin premiär på K. teatern redan 1803.