Simon Brandell

2. Simon Brandell, den föregåendes son, f. 6 juni 1822 i Nora församling, Härnösands stift, d 19 mars 1895 i Skellefteå. Genomgick Härnösands gymnasium; student i Uppsala 3 dec. 1840; avlade dimissionsexamen 28 nov. 1843; disp. 12 nov. s. å. (Om negationen med särskilt afseende på Hegelska logiken, p. III; pres. E. A. Carlsten); fil. kand. 12 apr. 1848; disp. 19 apr. s. å. (Dionysii Telemahharensis chronici, Iiber primus, p. VIII; pres. O. F. Tullberg) ; fil. magister 16 juni s. å. V. kollega vid Härnösands lärdomsskola 10 maj 1848; v. apologist därstädes ht. s. å.−vt. 1849; v. adjunkt vid Härnösands gymnasium ht. 1849−vt. 1850; v. konrektor vid Härnösands lärdomsskola ht. 1850; ånyo v. gymnasieadjunkt vt. 1851; kollega vid Luleå apologistskola 8 febr. s. å. och vid Härnösands h. elementarläroverk 21 jan. 1852; v. teol. lektor därstädes ht. 1854−vt. 1857; prästvigd 7 sept. 1856; avlade pastoralexamen 19 och 20 aug. 1857; kyrkoherde i Vibyggerå (fjärde provpredikant) 10 sept. 1858; orator vid prästmötet i Härnösand 14 aug. 1866; kyrkoherde i Själevad;. 8 maj 1868; ledamot av katekeskommittén 23 apr. 1869−5 maj 1873; preses vid prästmötet i Härnösand aug. 1871; kontraktsprost i Ångermanlands; nordvästra kontrakt sept. 1874; kyrkoherde i Skellefteå 9 apr. 1875; kontraktsprost i Västerbottens andra kontrakt s. å.; inspektor, vid Skellefteå läroverk 1877; lekmannaombud vid kyrkomötet 1883; ordförande i Västerbottens läns landsting 1885−87 och 1889−92; prästerskapets ombud vid kyrkomötena 1888 och 1893; erhöll andra förslagsrummet vid biskopsvalet i Härnösand 26 sept. 1888. LNO 1873; KNO2kl 1892.

Gift 1) 18 sept. 1852 med Jenny Katarina Selling, f. 2 mars 1830, d 25. maj 1865, dotter till kammarrättsrådet Samuel Selling; 2) 18 sept. 1866 med Louise Harlin, f. 18 mars 1833, d 19 dec. 1875, dotter till räntmästaren Erik Gustav Harlin i Härnösand; 3) 28 juni 1879 med Anna Kristina Teresia Huss, f. 28 okt. 1842, dotter till konrektorn Per Samuel Huss i Härnösand.

Starka intryck från faderns helgade personlighet och hemmets allvarliga, djupa och sunda gudsfruktan följde B. ut i livet. Han visade tidigt utpräglad studiebegåvning. Vid universitetet omfattade han med hänförelse den Boströmska filosofien. Ett förslag att fästa honom vid universitetet som docent i filosofi avböjde han dock. Med stor framgång verkade han som lärare vid Härnösands läroverk. Under sin undervisning i kristendom synes B. hava blivit gripen av ett sådant intresse för de kristna livsfrågorna, att han icke vidare ägnade mycken tid åt filosofiska spörsmål. Han skall en gång hava yttrat: »Jag fann till sist, att Guds evangelium står så högt över Boströmsk filosofi, som himmelen är upphöjd över jorden.»

Sedan B. på allvar utbytt lärarens kall mot prästens, dröjde det icke länge, förrän hans rykte som predikant och själasörjare i likhet med faderns gick vida omkring. Hans betydelsefullaste verksamhet är knuten till Skellefteå, i vars vidsträckta och folkrika församling han arbetade med utomordentlig framgång i tjugu år. En viss misstämning, som mötte honom vid hans tillträde — röstmajoriteten hade vid valet tillfallit en annan, av församlingen mycket uppburen präst, som förut tjänstgjort därstädes — förbyttes så gott som omedelbart vid bekantskapen med B. i ett förtroende, som snart övergick till en obegränsad kärlek och beundran. Redan de yttre krav, församlingsarbetet ställde på B., löste han tack vare sin stora praktiska begåvning på ett förträffligt sätt, Folkskoleväsendet organiserades och utvecklades under hans ledning i hög grad genom inrättande av ett flertal nya skolor, och på hans initiativ upprättades anstalter för lärarpersonalens utbildning. Vid hans bortgång utgjorde skolhusens antal trettio och lärarpersonalens fyrtionio mot resp. nio och tjugufem vid hans tillträde. Församlingens kyrka, Norrlands största, genomgick två omfattande reparationer under hans tid.

Av långt större betydelse var dock B:s verksamhet som präst och själasörjare. Luterdomen hade under påverkan av Rosenianismen hos B. liksom i Skelleftebygden utpräglats till den särskilda kristliga och kyrkliga åskådning, som blev förhärskande under B:s hela verksamhet i Skellefteå och som där alltjämt till stor del lever kvar i en stark lutersk fromhetstyp. Som predikant hade B. ärvt sin faders ovanliga folktalarbegåvning. Stor vikt fäste han vid framställningens klarhet, reda och formfulländning. Den lärde mannen hade förmåga att tala så enkelt, att det minsta skolbarn kunde förstå honom. Som väckelse- och i ännu högre grad uppbyggelsepredikant förstod han att gripa människorna och leda, fostra och fördjupa dem i deras andliga liv. Hans djupa kristliga livserfarenheter och rika människokännedom medförde, att han i likhet med fadern mycket anlitades i den enskilda själavården. Den kyrkliga pånyttfödelse, som nyläseriet i Skelleftebygden undergick i början av 1870-talet, växte fram genom många samverkande faktorer: de stora nödåren, goda lekmannakrafter och nitiska präster. Men den fortsatta utvecklingen skedde under B:s verksamhetstid i Skellefteå och under hans ledning. Han var den borne hövdingen, för vilken så gott som alla böjde sig. Av stor betydelse blev B:s höga uppskattning av lekmännens medverkan i församlingsarbetet. Otillräckligheten av de prästerliga krafterna i den vidsträckta församlingen gjorde, att B. med glädje kallade lämpliga lekmän till medarbetare. Han organiserade deras verksamhet genom bildandet av Skellefteå församlings missionsförening, som avlönade predikanterna, på samma gång som den arbetade för den yttre missionen, vilken allt från denna tid kom att omfattas med varmaste intresse inom Skelleftebygden. Starkt betonade han, att missionsföreningen var ett organ för församlingens verksamhet. Då det mot slutet av B:s liv sattes i fråga, att föreningen skulle ansluta sig till Evangeliska fosterlandsstiftelsen, sade B. sitt bestämda nej, hur högt han än skattade stiftelsens både inre och yttre mission. B. tog initiativet till de stora årliga missions- och uppbyggelsemötena i församlingens kyrka, vilka alltjämt hållas och av vilka framför allt midsommarmötet utvecklats till en kyrkofest av imponerande mått. Efter Skellefteå församlings föredöme ha missionsföreningar bildats i alla Skelleftebygdens församlingar. Därvid var B. mycket verksam. Ofta medverkade han vid missionshögtiderna i grannförsamlingarna. Därigenom och genom sitt stora inflytande i övrigt kom han att ända till sin död intaga en andlig ledarställning i stora delar av övre Norrland. Vart han kom, mottogs han av präster och församlingar som en andlig fader.