J Fredrik Berwald

1. Johann Fredrik Berwald, f. 4 dec. 1787 i Stockholm, d 26 aug. 1861 därstädes. Föräldrar: musikern Georg Johan Abraham Berwald och Katarina Elisabet Erdmann. Åtföljde från 1795 fadern på resor och flyttade 1803 med denne till Petersburg ; vistades därstädes i pension hos en reformert präst 1803–07. Solist i kejserliga hovkapellet i Petersburg 1808; lämnade Ryssland 1812; violinist i K. hovkapellet i Stockholm 1 apr. 1814; andre konsertmästare 1 okt. 1816; förste konsertmästare 1 jan. 1818; tf. kapellmästare 4 apr. 1822; dirigent inom Harmoniska sällskapet s. å.; kapellmästare 20 sept. 1823; ledamot i Mazerska kvartettsällskapet s. å.; erhöll avsked från kapellmästarbefattningen 30 juni 1849. LMA 1818; RVO 1841.

Gift 13 sept. 1817 med Matilda Charlotta Cohn, f.19 mars 1798, d 3 maj 1877, första hovsångerska 22 jan. 1834, dotter till handlanden Cohn i Helsingfors.

B. blev tidigt bekant som musikaliskt underbarn. Hans instrument var violinen, och han uppträdde redan innan han fyllt sex år vid en av fadern anordnad konsert på Riddarhuset (1 dec. 1793). År 1795 spelade han jämte fadern å kungliga teatern i Köpenhamn. Den 2 apr. 1797 konserterade han i eget namn i Stockholm, varvid en av honom komponerad uvertyr förekom på programmet — ett tämligen puerilt musikstycke, som ingalunda är fritt från satsfel trots tydliga spår av en rättande hand. Konserterna fortsattes i Finland, Ryssland och Tyskland. I Leipzig ägnade Allgemeine musikalische zeitung en beundrande artikel åt det musikaliska underbarnet från Sverige. Enligt egen uppgift åtnjöt B. i Leipzig undervisning av en »kantor Weinlig». Nästa uppehållsort blev Dresden, där B. som sin lärare omtalar den bekante J. G. Naumann. I Wien, där far och son sammanträffade med Joseph Haydn, övervoro de det första uppförandet av dennes största oratorium »Skapelsen» (29 apr. 1798). B. har av denna konsert i sin autobiografi lämnat en skildring, vilken ger en del fackliga detaljupplysningar om sättet och formen för uppförandet och därför äger stort musikhistoriskt intresse. Vistelsen i Wien blev tydligen långvarig; B. komponerade här bl. a. en symfoni och tre stråkkvartetter. Vid årsskiftet 1800–01 återfinna vi Berwaldarna i Köpenhamn, där B. tog lektioner för sångmästaren H. O. K. Zinck, vilken varit elev av »den store Bach», K. F. E. Bach. Fadern hade begärt utsträckt permission från sin tjänst som hovkapellist i Stockholm. Då denna ansökan ej beviljades, tog han avsked och överflyttade sedermera till Petersburg. B. åtnjöt här violinundervisning av en av tidens mest firade virtuoser, Pierre Rode, och erhöll sedermera, då denne (1808) lämnade Ryssland, hans plats i hovkapellet. Därjämte fullkomnade han sig i kontrapunkt och komposition under den genom sin förbindelse med P. Frigel i Sverige icke obekante kompositören Sigismund Neukomm.

Ehuru B. redan under två decennier åtnjutit ryktbarhet i det musikaliska Europa, kan hans lärotid anses avslutad först med studierna i Petersburg. Hans violinspel karakteriseras av P. K. Boman såsom rent, klart och innerligt och påminde alltså om Rode's art, sådan den framstår i kända skildringar. För hans kompositioner är det vida vanskligare att finna något mönster. Han skriver en habil och vårdad sats, som icke äger några särmärken men trots en viss slapphet och karaktärslöshet icke är utan ett lätt behag. Några dominerande inflytanden kunna icke skönjas, det är en musik, som lever på tidens gängse melodiska och harmoniska formler. Någon inre utveckling däri under årens lopp kan ej heller förspörjas. Redan innan B. blev tjugu år, hade hans tonsättarverksamhet sträckt sig över såväl symfoni som konsert- och kammarmusik. Därefter följde en kantat och 1811 en operett i tre akter, »L'héroine de l'amour filiale», som uppfördes i Eremitaget för det kejserliga hovet. En verklig händelse i Ryssland uppges av B. ha givit uppslaget till denna text. Samma ämne behandlas i ett historiskt drama, »Elisabeth eller en dotters hjältemod», vilket gavs på K. teatern i Stockholm i mars 1811 och är byggt på en roman »Elisabeth ou les exilés de Sibérie» av M:me Cottin.

År 1812 lämnade B. Petersburg tillsammans med den som Beethovenlärjunge kände pianisten och tonsättaren Ferdinand Ries. Resan gick över Stockholm, där åtskilliga konserter gåvos, till Göteborg. Det var resenärernas avsikt att inskeppa sig till England, då B. nåddes av den kallelse till svenska hovkapellet, som för hans återstående liv band honom vid Stockholm. Lika lysande som hans konstnärsbana börjat, lika stilla slutade den: sina sista tolv år tillbragte han i huvudstaden, alldeles bortglömd av den befolkning, åt vars musikliv han ägnat trettifem år av sitt liv.

Det kan icke sägas, att B. tryckt någon personlig prägel på operaverksamheten i Stockholm under den långa tid, han var kapellmästare. Granskar man repertoaren, finner man visserligen, att K. teatern många gånger särskilt under B: s första år varit ganska påpasslig. Så gavs Webers epokgörande »Friskytten» under B:s ledning 23 apr. 1823, mindre än två år efter dess allra första framförande. Men man förmärker ingenstädes, att B. skulle ha utövat något inflytande på de olika cheferna till förmån för den konst, han var satt att vårda. B. var helt och hållet ämbetsmannen, som gjorde, vad som ålades honom, men knappast något därutöver. Man kan ur repertoaren ganska väl avläsa de olika chefernas operaintresse. Spelåret 1847–48, då H. A. Hamilton var direktör, gick det så långt med likgiltigheten, att intet nytt operaverk framfördes. B. var tjänstledig större delen av året, och K. teatern levde på Jenny Lind. Det synes för övrigt, som om B. som orkesterledare ej skulle ha motsvarat högre anspråk. När han lämnat kapellmästartjänsten, erkändes ganska allmänt, att hovkapellet gått tillbaka under hans tid. Redan tidigt observerades denna försämring. Den stränge kritikern revisor Schalen antecknade efter reprisen av »Trollflöjten» i apr. 1825: »dåligare sång och svagare exekution av orkestern utmärkte förändringen». Även Franz Berwald yttrar sig i ett brev av 28 febr. 1836 (i Hjalmar Berwalds ägo) ganska skarpt om sin kusins kvalifikationer som operaledare.

B: s musikaliska verksamhet i Sverige var ej inskränkt till hans tjänst vid K. teatern. Under den tid, han var konsertmästare, anordnade han kvartettsoaréer, varvid klassiska och nyare kammarmusikverk utfördes. Han var även sedan hösten 1822 anförare för Harmoniska sällskapet, vilket under hans ledning i Ladugårdslandskyrkan framförde oratorier, såsom Händels »Messias», »Skapelsen» och »Årstiderna» av Haydn. Sedermera gav han jämte sin hustru och sina tre döttrar, vilka alla voro sångerskor, konserter såväl i Stockholm som i landsorten. De begåvo sig även, vid olika tillfällen, då B. erhöll tjänstledighet, på konsertresor till Finland, Danmark och Tyskland.

På 1850-talet nedskrev B. en autobiografi, varur A. Lindgren gjort stora utdrag för sitt arbete »Svenske hofkapellmästare». Vart biografien, som innehåller mycket av intresse, sedan tagit vägen är obekant. En till densamma hörande, av B. själv upprättad kompositionsförteckning publicerades av Boman i Ny tidning för musik 1856. Den är säkert icke fullständig men innehåller en stor mängd kompositioner, som numera ej stått att återfinna. Dessa äro i nedanstående förteckning angivna med asterisk.