Bese, släkt

Bese (Byssy, Byse), medeltida frälsesläkt, bofast i Östergötland, Vissa tecken, framför allt vapenbildens växlingar från den ena generationen till den andra, tyda på att ätten icke hade särskilt gamla anor; måhända hade den först under loppet av 1300-talet höjt sig ur allmogens led. Enligt en livfull och målande tradition, som visserligen först under Sten Sture d. y:s regering blivit nedtecknad, skulle stamfadern ha hetat Sten B. och i många år ha varit fogde på den heliga Birgitta tillhöriga gods. I denna egenskap, så förtäljes det, besökte han fru Birgitta tvenne gånger i Rom och kom vid det senare tillfället att stå vid hennes dödsläger, varvid han mottog hennes välsignelse. Från den stunden daterar sägnen hans och hans släkts välstånd och framgång. Sten B. var enligt samma källa farfarsfar till den nedannämnde Johan Stensson B., och om detta är riktigt — det finns ingen anledning att betvivla det — var han fader till Jönis B., som nämnes 1397 — 1413 och som är den första ättemedlem, vars namn möter i samtida dokument. Jönis B. var gift med Cecilia Jönsdotter, dotter till Bo Jonssons fogde å Gripsholm Jönis Djäkn. Genom detta giftermål kom ätten i besittning av godset Hyriksäter (nu Herrsäter) i Bankekinds härad, Östergötland, som sedan blev dess sätesgård. Jönis' son Sten Jönsson B., som nämnes mellan åren 1425 och 1458 och var död 1466, äktade 30 sept. 1425 en dotter till den värmländske riddaren Anund Hatt, Kristina Anundsdotter, och lade härmed grunden till släktens godsbesittningar i Värmland. Med Sten Jönssons son, riksrådet Johan Stensson B., d 1505 (se nedan 1), uppnådde Besesläkten högadelns krets. Han eller möjligen hans son Knut B. var ättens siste manlige medlem, men släktnamnet upptogs av Johan Stenssons systerson, Nils B. (se nedan 2), som emellertid dog omkr. 1520 utan att efterlämna några söner.