Jacob Björkegren

Björkegren, Jacob, f. 29 dec. 1752 på säteriet Halnatorp i Halna socken, d 14 sept. 1825 i Stockholm. Föräldrar: kronofogden i Strå Johan Björkegren och Maria Forsberg. Åtnjöt undervisning i krigsmanshusskolan i Vadstena från 1762, i Linköpings trivialskola från 1766 samt på gymnasiet därstädes från 1768; student i Uppsala 7 apr. 1772. E. o. kanslist i kommerskollegiet 19 febr. 1778; sekreterare vid Uppfostringssällskapet 1779; utgav sällskapets tidningar från 1781; e. o. amanuens 25 febr. 1783, amanuens 23 nov. 1784, v. bibliotekarie 19 febr. 1799, allt vid K. biblioteket; erhöll K. bibliotekaries namn, heder och värdighet 11 maj 1807. — Ogift.

Då B. vid 18 års ålder dimitterades från Linköpings gymnasium, erhöll han som rekommendationsbrev till Uppsala universitets rektor ett testimonium gymnasticum, där han i superlativa ordalag prisas för blygsamhet, flit och dygd, för anletsdrag, liksom bildade av gratierna, och för en själ i så förtrogen vänskap med dessas systrar, de milda muserna, att det knappast kunde råda något tvivel om, att han på Pegasus' rygg skulle stiga »ad secularem ingenii elegahtiam famseque forsan dulcedinem». Varken något vittert sekulargeni eller ryktets sötma kommo emellertid på hans lott; till hälften i det fördolda verkade han däremot som en ytterst trägen arbetare i kulturens tjänst, och de, som kände honom närmare, skattade honom högt för karaktär och kunskaper.

Under några av studentåren på 1770-talet var B. informator för sedermera kungamördaren Jakob Johan Anckarström och måste därvid ha kommit i beröring med K. Kr. Gjörwell, som efter överstelöjtnant Anckarströms död 1777 blev barnens förmyndare. Genom denna, bekantskap blev arten av B:s hela livsriktning bestämd. Han är som litterär personlighet en gjörwelliansk natur, vida grundligare och samvetsgrannare än förebilden men utan dennes rörlighet, företagsamhet och initiativrikedom. I brev av jan. 1778 nämnes han av Gjörwell »amanuens för mina propria secreta»; »min geh. cabinetsecreterare». Som tecken på denna värdighet blev han fortast möjligt kallad till ledamot och sekreterare i det av Gjörwell stiftade Uppfostringssällskapet, som utgjorde en lärd och förnäm skylt för Gjörwells egna publicistiska, bokliga och förlagsaffärer. Det är således ofullständigt att anse detta Uppfostrings-sällskap, på vars medlemslista ståtade flera av rikets förnämsta män, i realiteten endast ha bestått av Gjörwell själv: det bestod av Gjörwell och Björkegren. Under åren 1781—86 redigerade B. Uppfostringssällskapets tidningar, och i närmare eller fjärmare samband med detta »sällskaps» impulser eller förlagsverksamhet stod också B:s arbete som författare och utgivare av lärda verk. 1784—86 utgav han ett stort, för gedigenhet och utförlighet värderat fransk-svenskt lexikon; därefter påbörjade han samlingar för en ny, reviderad upplaga av Tunelds »Geographie öfver konungariket Swerige», som utkom i den av B. omarbetade och korrigerade sjunde upplagan åren 1793—94; under 1800-talets första decennier ägnade han en stor del av sin kraft åt moderniseringen av Gustaf Regnérs universalencyklopediska lärobok »Första begreppen af de nödigaste vettenskaper», i vars fjärde till sjätte upplaga han under författarens livstid medarbetade, och vars sjunde och åttonde upplaga han på egen hand ombesörjde. Den noggrannhet, varmed han skötte dessa värv, kan man sluta sig till av uppgiften, att han enbart för revideringen av Tunelds geografi fört en korrespondens, som skulle ha kunnat fylla hela band, om den förvarats. Även en statistisk handbok, »Svea-rikes stat», har B. redigerat, och dessutom har han, säger hans minnestecknare P. A. Wallmark, lagt hand vid utgivningen av flera arbeten, »som icke bära hans namn eller utkommit på hans förlag». Den närmaste följden för B:s yttre ställning av förbindelsen med Gjörwell och därav framkallad litterär verksamhet var att han utbytte platsen i kommerskollegiet mot en liknande på K. biblioteket. Någon lön fick han icke där förrän 1799, blev en gång förbigången vid utnämningen till chefsbibliotekarie och avsade sig posten en senare gång till förmån för yngre krafter. Hans självbiografiska anteckningar vittna i varje fall om, med vilken skrupulös omsorg och plikttrohet han. arbetade i bibliotekets tjänst. Åren 1777—85 förestod han därjämte Gustav III: s handbibliotek, det första året som biträde åt Gjörwell, och katalogiserade det vid bouppteckningen efter konungen.

B., som i sin ungdom stått i beröring med G. Fr. Gyllenborg och J. G. Oxenstierna och som ansetts ha under censurperioden anonymt men kraftigt bidragit att »hålla det lilla litterära liv uppe, som då uppehöll bildningens kontinuitet», kom mot slutet av sitt liv i förbindelse med en representant för en långt senare litterär riktning, nämligen K. J. L. Almquist. Denne, Gjörwells dotterson, som från barndomen känt »onkel Björkegren» och hade honom som chef under sin amanuens tid på K, biblioteket, har ägnat honom en berättelse, som ursprungligen hade namnet Gudahataren och sedermera infogats som ett kapitel i Jaktslottet, där han skildrar honom som stark misantrop och utpräglad hundvän och säger sig av honom ha mottagit uppslaget till det grubbel över teodiceproblemet, som förmådde honom att till rättfärdigande av »Guds vägar med människan» planlägga och påbörja Törnrosens bok. Sannolikt är dock, att Almquist härvid tolkat B: s pessimism och eventuella teologiska kritik i alltför modern anda. Om B: s person, som flyktigt nämnes också i Drottningens juvelsmycke, förklarar Almquist samtidigt, att han »funnit få menniskor så hederliga och aktningsvärda som han». Han var »månges välgörare i tysthet, arbetsam, af ett klart förstånd, enkel i seder, nästan utan alla svagheter och all last, egare af kunskaper». En senare historisk roman, där B. spelar en framträdande roll, är Sophie Elkans »Anckarström».