Björnram, släkter

Björnram. Flera svenska adelssläkter, mellan vilka någon frändskap ej kan påvisas, förde under den senare medeltiden björnramen i sitt vapen. Vanligast äro en resp. tre björnramar. Av dessa ätter höjde sig endast en, med tre björnramar i vapnet, till någon egentlig betydenhet. Hit hörde riddaren Otte Ulfsson, herre till Erstavik på Södertörn, vilken under lång tid, från Engelbrekts dagar, var medlem av riksrådet, i vars möten han ännu 1453 deltog. Han begrovs i Vadstena febr. 1457. Gift med Ingeborg Nilsdotter (av Hammarstadssläkten) ägde han två söner, som kommo att spela en politisk roll. Den äldste, riddaren Nils Ottesson (d 1474; gift med Kristina Kristiansdotter Oxenstierna), omtalas i början av 1460-talet som innehavare av fädernegodset Erstavik; vid resningen 1467 förmådde han Roslagsallmogen att gripa till vapen men framträder därefter ej mycket i källorna. Erik Ottesson, den yngre brodern, var redan före 1471 riddare, ehuru han först 1482 namnes rådsherre. Han ägde Smedeby i Roslagen och var häradshövding i Bro skeppslag; omkr. 1490 innehade han under några år slottsloven på Nyköpingshus. Han gick ur tiden 1495; ättlingar efter honom och hans hustru Brita Tordsdotter, dotter av marsken Tord Bonde, äro icke kända. Ätten var i varje fall utdöd vid medeltidens slut, och synbarligen var detsamma fallet med de övriga släkter, som fört likartade sköldemärken.

Med dessa medeltida frälsesläkter äger Gustav Vasas hövitsman och fogde Lars Olofsson (se nedan 1) ingen förbindelse. Den släkt denne tillhörde var bevisligen ofrälse, och dess ursprung i äldre led är obekant. Genealogiska kombinationer, som vid närmare skärskådan snart visa sig ohållbara, ha visserligen låtit honom härstamma från en finländsk adelsman, Olof Nilsson till Lappträsk, gift med Margareta Bosdotter till Björnhälla. Upphovet till dessa slutledningar röjer sig lätt. L:s verksamhet under 1530-talet i norra Finland men framför allt sonen Hans Larssons (se nedan 2) senare ställning som en av de främste männen i den östra rikshalvan ha fört gissningarna på villospår. L. får sålunda heta herre till Isnäs i Pernå, ehuru det står fullkomligt fast, att detta gods genom giftermål förvärvades av sonen, varom för övrigt de äldsta genealogerna visa sig tillfyllest underrättade; Johannes Bureus uppgiver i sin släktbok, att H. blev gift med »förra hustrun på Isnäs». Även på andra sätt har den genealogiska kombinationen drivit sitt spel med denna redan på 1500-talet på manssidan utslocknade ätt. Den har nämligen sammanlänkats med den 1643 på riddarhuset introducerade, ett par decennier därefter utgångna ätten Björnram från Finland, vars av Johan III adlade stamfader Mats Andersson i ättartavlorna med orätt gjorts till son av ärkebiskop Andreas Laurentii, H:s broder (se nedan 3). Genom slutledningar a posteriori har därefter L. på denna väg godtyckligt utrustats med ännu ett finländskt stamgods, Domaregården i Karis socken.