Carl Magnus L Björnstjerna

4. Carl Magnus Ludvig Björnstjerna, den föregåendes syssling på mödernet, son till B. 2, f. 20 nov. 1817 i Stockholm, d 19 juni 1888 på Almarestäket. Greve efter faderns död 1847. Fanjunkare utan lön vid kronprinsens husarregemente 1827; erhöll avsked 1835; fanjunkare utan lön vid livgardet till häst s. å.; student i Uppsala 27 febr. s. å.; avlade officersexamen 19 mars 1836; underlöjtnant vid nämnda garde 10 aug. s. å.; avlade kansliexamen i Uppsala 7 juni 1838; erhöll underlöjtnants lön 24 aug. s. å.; or donnans officer hos H. M. konungen 4 juli 1839; löjtnant 9 febr. 1842; adjutant vid generallöjtnant D. H. Stjerncronas beskickning till England för att tillkännagiva Karl XIV Johans död 1844; deltog i ståndsriksdagarna 1844–66 och var därunder ledamot av bevillningsutskottet 1856–58 samt ordförande i allmänna besvärs- och ekonomiutskottet 1862–63 och 1865–66; kommenderad med kronprinsens stab till Skåne under danska kriget 1848; ryttmästare 16 jan. 1849; adjutant hos H. M. konungen 18 apr. s. å.; avgick i särskilt uppdrag till Haag i anledning av kronprins Karls förlovning 1850; skvadronchef 16 maj 1851; ledamot av artillerikommittén s. å.; kabinettskammarherre 11 aug. 1853; ledamot av Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott 1855; avgick i särskild beskickning till London febr. 1856; major i armén 6 okt. 1857; tjänstfri vid hovet s. å.; ordförande i statsrevisionen s. å.; överste och chef för Kronprinsens husarregemente 28 sept. 1858; kommendant i Malmö 1860; inspektor för Malmö h. elementarläroverk 1861; överbefälhavare för den av honom bildade Malmö frivilliga skarpskyttekår 1862; avgick i militärisk beskickning till lägren i norra Italien s. å.; sekundchef för livgardet till häst 8 mars 1864; generalmajor i armén 3 maj s. å.; gjorde besök vid danska armén under kriget s. å.; ordförande i direktionen för garnisonssjukhuset i Stockholm s. å.–1872; avsändes till ryska lägret vid Krasnoje-Selo 1867; ledamot av kyrkomötet 1868; bevistade adelsmötet och fungerade som ordförande i riddarhusutskottet 1869; stadsfullmäktig i Stockholm 1870–88; ledamot av kommittén angående exercisreglemente för kavalleriet 12 sept. 1870 (stadfäst 12 maj 1871); inspektör för kavalleriet 26 apr. 1872; avgick i beskickning till Ryssland s. å.; ordförande i direktionen för allmänna veterinärinstitutet i Stockholm s. å.; ledamot av drätselnämnden i Stockholm s. å.; v. ordförande i drätselnämnden 1873; ledamot av riksdagens andra kammare 1873–84; bevistade ett kavalleriläger i Preussen 1873; ledamot av kommittén för granskning av generalstabens förslag till grunder för ny härordning 3 okt. 1873–14 apr. 1874; ordförande i kommittén för veterinärinstitutets ordnande 11 sept.–5 dec. 1874; ledamot av kommittén för uppgörande av förslag till grunder för övergång till ny härordning 2 okt. 1874–2 mars 1875; hederspresident i Tyska församlingens i Stockholm kyrkoråd 1875; ledamot av arméns fullmäktige s. å.; generallöjtnant 30 juni 1876; ordförande i svensk-norska kavallerikommittén för utarbetande av nytt exercisreglemente 25 okt. 1877 (bet. tryckt 1878); v. ordförande i Stockholms läns hushållningssällskap 1878; avgick i utomordentlig beskickning till S:t Petersburg 1881; ordförande i Nya elementarskolans i Stockholm direktion 1882; ordförande i drätselnämnden i Stockholm 1884; erhöll avsked från kavalleriinspektionen med tillstånd att såsom generallöjtnant kvarstå i generalitetets reserv 30 dec. 1885; överhovstallmästare 21 jan. 1886. Ägde genom sitt gifte Almarestäket i Näs socken, Lövstaholm i S: t Olovs socken och Brunnby i Hammarby socken, allt i Uppland. LKrVA 1858 (andre styresman 1870–72, förste styresman 1872–74); RSO 1859; KSO 1866; LLA 1869; KmstkSO 1873; LSkS 1882; HedLLA 1884; RoKavKMO 1887; innehade dessutom ett stort antal utländska ordnar.

Gift 11 mars 1841 i Stockholm med friherrinnan Ulrika Sofia Charlotta af Ugglas, f. 25 nov. 1818, d 10 mars 1873, dotter till statsrådet, en av rikets herrar, greve Per Gustav af Ugglas.

Redan vid elva års ålder följde B. sin fader, som blivit svensk-norsk minister i England, till London och fick där under de följande åren sin uppfostran och sin skolutbildning, ett förhållande, som kom att få ett varaktigt inflytande på hans åskådning i samhälls-och kulturfrågor. Efter återkomsten till fäderneslandet tog han sin officersexamen och förvärvade vid Uppsala universitet ett laudatur i kansliexamen för E. G. Geijer, vilket ansågs som en sällsynt utmärkelse och vittnade om ett för framtiden bestående drag. hos B.: det livliga studieintresset och den gedigna bildningen. Hans bana blev sedan dels kavalleriofficerens, dels hovmannens; ett anbud om landshövdingeposten i Linköping (1870) avböjde han. Redan tidigt betroddes B. med officiella beskickningar till utländska hov (London 1844 och 1856, Haag 1850) och viktiga militära kommenderingar, bl. a. vid den svenska truppsammandragningen i Skåne under danska kriget 1848 och till lägren i norra Italien 1862. Befordrad till överste för kronprinsens husarer (1858) — varmed snart följde kommendantskapet i Malmö — inlade B. en osedvanlig energi i utövningen av sitt chefskap. »Officerarna», säger en samtida, »blevo på ett högst överraskande sätt uppryckta ur deras dittillsvarande dåsighet, och det blev ett exercerande och militärövningar utan all ända». Med mycken värme omfattade B. även den då uppkomna skarpskytterörelsen: han organiserade en skarpskyttekår och uppträdde som befälhavare vid dess övningar, själv iförd skarpskytteuniform. Det väckte mycket uppseende, då biskop J. H. Thomander, med förbigående av stadens kyrkoherdar, utsåg husaröversten till inspektor för h. elementarläroverket i Malmö; i denna egenskap fick B. tillfälle att lägga i dagen sitt intresse för den högre bildningen, och han vann allmänt erkännande för denna sin verksamhet. Sedan B. såsom sekundchef återvänt till sitt gamla regemente, livgardet till häst, gjorde han en betydande insats för dess utveckling. Så anordnade han en regementsskola, som kan betraktas som upphovet till kavalleriets underbefälsskola. I syfte att utbilda beslutsamma och tilltagsna ryttare införde han på regementet jaktridning i form av schnitzeljakter, vilka han oftast personligen ledde. Sina åsikter om behovet och möjligheten av en effektivare kavalleristutbildning fick han styrkta genom det nordamerikanska secessionskrigets raider (»Hur bör rytteriet användas ?», föredrag vid nedläggandet av andre styresmannabefattningen i Krigsvetenskapsakademien 1872) samt genom det besök, han 1873 gjorde vid de av den framstående kavallerigeneralen von Schmidt ledda kavallerimanövrerna i Preussen. Efter sin utnämning till kavalleriinspektör (1872) fick B. tillfälle att på ett vidsträcktare område verka för sina kavalleristiska reformplaner, och dessa buro nu frukt i form av nydanade eller ombildade volontärs- eller underbefälsskolor, hovsmedsskolor, förenklat kavalleriexercisreglemente, statspris för tjänstehästar vid tävlan i hinderritt samt framför allt i förbättrad ridutbildning (fältridning, distansritter m. m.) vid ridskolan å Strömsholm. Vid de fältmanövrer, som under denna tid höllos i skilda landsdelar, spelade B. helt naturligt en framskjuten roll; likaså var han ledare för kavalleriofficerarnas fältövningar från 1877 till sin avgång från kavalleriinspektörsbefattningen 1885. Innebörden av B: s reformverksamhet har av en fackman angivits så, att vårt kavalleri dittills trots eldvapnens utveckling förblivit ett slagkavalleri efter mönstret av det tunga utländska med utbildningen helt och hållet inriktad på anfallet i sluten ordning. B. åter »inriktade arbetet på att höja vapnet till arméns spanande öga, bakladdningskarbinen infördes för att giva kavalleriet självständighet i spaningstjänsten, vilken nu först blev en särskild övningsgren och till vilken även manskapet skulle uppfostras genom en verklig instruktion. Utan hänsyn till mängdens okunnighet, fördomar och bekvämlighet genomförde han dessa reformer, som bland annat syftade till att vid de nu börjande striderna i härordningsfrågan återställa det förtroende till vapnet, som de nya taktiska åsikterna och truppernas passiva hållning till dessa hade rubbat.» (Bildt.)

Vid sidan av sin verksamhet som aktiv officer ägnade sig B. under en lång följd av år åt det politiska livet. Redan 1844 uppträdde han som åhörare på riddarhuset, från 1847 som en med åren allt flitigare deltagare i debatterna. Hans inlägg präglades av grundlig och mångsidig sakkunskap, andlig rörlighet och ett livligt temperament. B. tillhörde på riddarhuset den grupp av yngre representanter, de så kallade junkrarna, som undanträngde J. A. von Hartmansdorff från ledarplatsen och som i ekonomiska frågor och lagfrågor visade större tillmötesgående mot de moderna idéerna, allt under det de i rent politiska frågor, särskilt representationsfrågan, intogo en orubbligt konservativ ståndpunkt. Icke utan fog har B. med hänsyn till sin politiska ståndpunkt jämförts med en liberal engelsk lord från 1800-talets mitt. Redan 1851 insåg han den olika jordbeskattningens vådor för samhällets lugna utveckling och understödde livligt ett förslag till undanröjande av »detta stora trätofrö», medan fredliga förhållanden ännu rådde. Vid riksdagen 1856 väckte B. motion om inrättande av kommunalstyrelse med sockennämnder och över dessa länsnämnder under landshövdingens ordförandeskap, varvid han under åberopande av Englands exempel karakteriserade kommunal självstyrelse som »den sansade frihetens säkraste kännemärke». En annan yttring av hans intresse för moderna strävanden var hans motion om inrättande av en gemensam överstyrelse för rikets samtliga läroverk och enhetlighet i undervisningsväsendet (1862); i samband därmed underkastade han de bestående skolförhållandena en ganska vass kritik och anvisade en del reformer, såsom begränsning av de klassiska språkens utrymme på skolschemat, införande av engelskan som obligatoriskt läroämne, undervisning i svensk statsförfattning, vapenövningar i skolorna, en skoldisciplin huvudsakligen anlagd på att väcka hederskänslan osv. Bland övriga frågor, som B. skänkte sitt intresse, må nämnas utvidgning av testamentsfriheten (1857) samt handels- och sjöfartstraktaten med Frankrike (1866). En stor dag hade B., då han under den norska ståthållarstriden med livligt bifall av det talrikt, församlade riddarhuset kraftigt yttrade sig mot varje eftergift, som »förnärmade Sveriges juridiska rätt», och tillstyrkte kravet på ett nytt unionsfördrag (1859). Att han å andra sidan var en varm vän av skandinavismens idéer, visade han genom sin motion om inkallande av danska och norska föreläsare till de svenska universiteten (1865). I tidens huvudfråga, representationsfrågan, ställde sig B. avvisande mot varje reform, åtminstone i den mån den ville avskaffa adelns självskrivenhet, vari han såg conditio sine qua non för adelns existens och samhällets säkra bestånd. Sålunda finner man B. som konsekvent bekämpare av de tid efter annan framkommande förslagen till representationens ombildning (1854, 1858), och vid frågans avgörande 1865 var han en av dem, som först anmälde sin reservation, om han också samtidigt ridderligt framhöll de besegrades plikt att »uppriktigt sluta sig till sakernas nya ordning».

Representationsreformen hade för B. personligen den följden, att han tills vidare utestängdes från den aktiva politiken. Redan 1866 nämndes han emellertid som kandidat till första kammaren för Stockholms stad och förordades därtill t. o. m. av Aftonbladet. Det dröjde dock ända till 1873, innan han — som representant för huvudstaden i andra kammaren — återinträdde i riksdagen. Härordningsfrågan stod nu främst på dagordningen, och det var helt naturligt åt denna, som B. kom att ägna huvudparten av sitt intresse. Han hade redan under dansk-tyska kriget 1864 på krigsskådeplatsen övertygat sig om preussarnas överlägsenhet, och under sina många militära beskickningar hade han kommit till allt klarare insikt om att den indelta armén var kvantitativt otillräcklig och att beväringen saknade nödig övning. Både i riksdagen och utanför denna — såsom ledare för den 1875 stiftade föreningen Värnpliktens vänner — framträdde han därför som en av de ivrigaste och verksammaste målsmännen för den allmänna värnpliktens grundsats. Även värnpliktens sociala betydelse, för klasskillnadens utjämnande och för såväl befälets som truppens uppfostran, var en av B. ofta framhållen synpunkt. Såsom medlem av granskningskommittén 1873 — inom vilken han f. ö. representerade den mest återhållande ståndpunkten — tog han del i tillkomsten av det rena värnpliktsförslag, som 1875 framlades som regeringsproposition. Vid debatten om detta gick han i elden med alla den militära sakkunskapens vapen, och mot dess förkastande anmälde han sin reservation. Till principerna i 1875 års förslag återkom B. under de följande åren ständigt som sitt praeterea censeo, men detta hindrade honom icke att skänka sitt erkännande och understöd åt de mindre förbättringar i vår försvarsorganisation, som de följande årens olika förslag voro ägnade att åstadkomma: De Geerska regeringsförslagen 1877 och 1880, lantmannamotionen 1878 och Posseska regeringsförslaget 1883. För B. var det negativa resultatet av alla dessa strävanden helt naturligt en stor besvikelse, och på sin sista riksdag (1884) uttalade han sig med mycken bitterhet om den liknöjdhet, man i riksdagen visade för allt som rörde landets försvar. Också när det gällde detaljer, hade B. under sin riksdagstid i regel mött en kompakt opinion mot sig, då han förfäktat försvarets eller officerskårens intressen och synpunkter; ej sällan utspunno sig härvid mellan B. och lantmannapartiets ledare pikanta kontroverser, av vilka tvisten med A. P. Danielsson om »hederskänslan» hos befäl och manskap (1877) var särskilt animerad. B. undgick, naturligen icke att stämplas som »militarist», och den iver, med vilken han underkände den indelta arméns värde, ådrog honom också från dennas vänner beskyllningen för att ha i förtid undergrävt det existerande försvarets auktoritet, innan något annat satts i stället. Det är också tydligt, att den impopularitet, som B. av dessa skäl ådragit sig inom vissa kretsar, till stor del vållade den splittring inom högern och närstående delar av liberala centern, vilken vid. andrakammarvalet i Stockholm 1884 bidrog till den radikala listans seger och därmed B: s utestängande från riksdagen.

B:s verksamhet i riksdagen inskränkte sig icke till de militära frågorna, tvärtom företer den en påfallande mångsidighet. Även nu visar sig den kombination av aristokratisk åskådning och vidsynt reformintresse, som präglat hans inlägg på riddarhuset. Om den förra illustreras av hans energiska motstånd mot förslaget att upphäva fideikommissen (1882 och 1883), så yppar sig det senare i en motion, att bevillning för inkomst av kapital och arbete icke skall äga rum för sammanlagd årsinkomst under 600 kronor (1879); vid diskussionen om denna sak samverkade B. — för övrigt icke för enda gången — med Adolf Hedin. Motionen hade emellertid ingen framgång, och samma öde rönte hans två gånger framförda förslag om tullförening mellan Sverige och Norge (1880 och 1881); däremot var det en seger för B., när riksdagen på hans initiativ gjorde hemställan om prägling av guldmynt å fem kronor (1880). Ett genomgående drag hos B. var hans varma intresse och frikostighet, när det gällde kulturella frågor och anslag, det må nu ha rört sig om anslag till restaurering av Linköpings domkyrka (1876), utvidgning av ett statsläroverk (1876), ökade bokinköp vid Uppsala universitetsbibliotek (1878) eller K. teatrarnas underhåll (1879 och 1881). Det var icke blott en munnens bekännelse, då han en gång deklarerade som sin åsikt, att »riksdagen icke kan använda penningar till bättre än till befordrande av allmän bildning». För vårt veterinärväsendes tidsenliga utveckling var B. en nitisk målsman; såsom ordförande i direktionen för veterinärinstitutet (1872) och i kommittén för veterinärväsendets ordnande (1874) ävensom genom sina inlägg vid riksdagsbehandlingen (1875, 1879) har han haft en betydande andel i det nya veterinärinstitutets tillkomst 1880 liksom i veterinärläkarnas förbättrade utbildning och samhällsställning. B. var även en varm djurskyddsvän; han var Svenska allmänna djurskyddsföreningens ordförande alltsedan dess stiftande (1875) och erhöll dess medalj i guld; vid sin sista riksdag (1884) väckte han motion om inskränkning i rätten att anställa vivisektion, liksom han även förordade ökat bötesstraff för misshandel av kreatur. B. var för sin personliga del avgjord nykterhetsvän, om han också icke alltid gillade de åtgärder, som föreslogos till rusdryckernas bekämpande. I religiöst hänseende omfattade han en varmhjärtad, tolerant och vidsynt kristendom; såsom medlem av 1868 års kyrkomöte tillhörde han — ofta i samverkan med Viktor Rydberg — den minoritet, som förordade större fördragsamhet och frihet i kyrkliga frågor. Den tyska S:t Gertrud-församlingen i Stockholm utsåg honom till hederspresident i sitt kyrkoråd och tilldelade honom på hans sista födelsedag (1887) en medalj i guld, präglad till hans ära och med hans bröstbild. B:s kraft togs också i anspråk i kommunala värv; främst är härvid att nämna hans mångåriga ledamotskap i Stockholms stadsfullmäktige och drätselnämnd och ordförandeskap i dennas första avdelning. Bland frågor, som under hans tid föllo under denna korporations behandling, må nämnas fastställandet av ny stadsplan för huvudstadens olika stadsdelar. Sist men icke minst skänkte B. sin omsorg åt sina egendomar, främst Almarestäket, som han mycket älskade och där han långa tider vistades. Hans humanitet gjorde sig här gällande, gentemot de underlydande liksom hans praktiska ordningssinne vid övervakandet av jordbrukets skötsel. En ädling av fin bildning, stor fackkunskap och mycken duglighet — så här B. blivit karakteriserad, och det omdömet torde icke kunna iävas.