Anders Fredrik Beckman

1. Anders Fredrik Beckman, f. 23 okt. 1812 i Hjälstad, d. 24 sept. 1894 å Brunsbo biskopsgård. Föräldrar: v. pastorn, fil. magistern, godsägaren Fredrik Beckman och Ingeborg Margareta Warodell. Student i Uppsala 15 juni 1825; avlade examen theologicum 26 nov. 1830; disp. febr. 1833 (De transformatione formularum differentialium, p. III; pres. J. Svanberg); fil. kand. 27 apr. 1836; disp. 9 juni s. å. (Ästhetiska betraktelser; pres. P. D. A. Atterbom); fil. magister 16 juni s. å.; teol. kand. 18 maj 1841; prästvigd 27 maj s. å.; teol. lic. 13 juli 1850; företog utrikes resor 1837, 1843 och 1858, Docent i teor. filosofi i Uppsala 16 sept. 1837 samt i dogmatik och moralteologi 4 juni 1841; predikant vid Sätra hälsobrunn 14 juni s. å.; lektor i filosofi i Skara 10 nov. s. å.; teol. lektor i Uppsala 16 nov. 1842 (tillträdde 1 maj 1843); tredje teol. adjunkt och kyrkoherde i Börje pastorat 11 jan. 1847; tf. professor i pastoralteologi vid Uppsala universitet apr. 1847–vt. 1848; prost 16 nov. 1848; professor i dogmatik och moralteologi och pastor i Helga Trefaldighets församling i Uppsala 1 aug. 1851; ledamot i bibelkommissionen 22 apr. 1853–1862; tillträdde Gamla Uppsala prebende 1 maj 1853; universitetets rektor 1859–60; förste teol. professor och domprost i Uppsala 22 maj 1863; biskop i Härnösand 13 sept. 1864; ledamot av prästeståndet vid riksdagen 1865–66 samt av riksdagens första kammare 1867–72; bevistade kyrkomötena 1868–1893; ledamot av kommittén angående svenska kyrkans missionsverksamhet 29 apr. 1869–24 apr. 1872; biskop i Skara 12 aug. 1875. LNO 1860; teol. doktor 7 sept. s. å.; KNO 1867; KmstkNO 1873.

Gift 20 aug. 1843 med Anna Maria Albertina Grenander, f. 3 juli 1822, d. 25 dec. 1908, dotter till professorn vid Uppsala universitet, sedermera kontraktsprosten och kyrkoherden i Skövde, teologie doktorn Elias Kristoffer Grenander.

B. mottog redan i sin barndom starka intryck av sin moder, en kvinna med en mindre vanlig kraft, i synnerhet framträdande i hennes uppfostran av sina fyra söner. Under sin studenttid i Uppsala trädde han i nära beröring med sådana män som E. Kjellander, G. Rabe, F. F. Carlson, K. A. Torén. Personligt varm gudsfruktan och vetenskapligt intresse i förening med dialektisk skärpa präglade redan ynglingen och kännetecknade honom sedan under hela hans liv. Filosofiskt skolad i Hegels filosofi, värderade han alltid den hegelska logiken och var i denna mening hegelian. Ehuru han snart övergick till teologiskt arbete, bevarade han alltjämt sin kärlek till filosofien. Sitt viktigaste livsarbete torde han hava utfört som teolog, huru högt man än må skatta den hängivenhet, varmed han ägnade sig ät de med biskopsämbetet förenade uppgifterna. Såsom teologisk lärare och skriftställare äger han nämligen icke endast mycken betydelse för sin tid, utan han torde rent av böra betraktas såsom den mest typiske representanten för 1850–60-talens Uppsalateologi, vilken för övrigt kan sägas fortleva ännu ett par årtionden framåt, således åtminstone inemot slutet av 1880-talet, inom Uppsala teologiska fakultet. Utan att hava bildat skola i egentlig mening kan dock B. betecknas såsom den där mer än någon annan bestämt den teologiska riktning, till vars senare representanter räknas bland andra K. A. Hultkrantz, N. J. Linnarsson och Martin Johansson. Kännetecknande för B:s teologi var dels dess luterska konfessionalitet med ett pietistiskt inslag, dels, med hänsyn till uppfattningen av kyrkan och ämbetet, dess s. k. lågkyrkliga karaktär. I förra avseendet anslöt sig B. i huvudsak till den pietistiskt färgade ortodoxa teologi, som efter Schleiermacher i Tyskland kom att utgöra en av de viktigaste teologiska strömningarna. I sina dogmatiska föreläsningar torde han huvudsakligen ha reproducerat den gammalluterska, dogmatiken, sådan denna i det nittonde århundradet representerades av Rostocker-teologen F. A. Philippi. I uppfattningen av kyrkan och ämbetet stod B:s »lågkyrklighet» på den av tysken J. W. F. Höfling representerade ståndpunkten i motsats mot den Kliefothska »högkyrkligheten», som fann anslutning inom den samtida Lundateologien. Praktiskt sett framträdde lågkyrkligheten i den ställning av tillmötesgående, som B. med flera intogo till den predikande lekmannaverksamheten inom kyrkan, för så vitt som denna ville i sin förkunnelse hålla sig inom den luterska lärans gränser. På samma gång försvarade B. statskyrkoformen eller bandet mellan stat och kyrka, om han ock önskade en bestämdare åtskillnad mellan de kyrkliga och de politiska funktionerna inom samhället, och framför allt yrkade han på en reform av inre art. Innebörden därav framstår klarare, då man erinrar sig, att B. levde i den religiösa, huvudsakligen individualistiskt artade väckelsens tid och själv kan sägas vara en representant därför. I olikhet mot denna rörelses vänliga karaktär hyste dock B. ett livligt intresse för allt allmänmänskligt — ett intresse, som i hög grad stärktes av de utrikes resor, han både i yngre dagar och vid högre ålder fick företaga. Bland annat följde han ännu på ålderdomen livligt företeelserna på skönlitteraturens område och tog t. ex. kännedom om 80-talets realistiska riktning inom litteraturen. Såsom medlem i prästeståndet vid 1865–66 års riksdag röstade B. efter mycket betänkande för representationsreformens antagande. Ehuru till naturen mer än de flesta en fridens man, blev B. flera gånger invecklad i strid. Sålunda uppträdde han i sin skrift »Nya testamentets lära om Christi gudom» mot Viktor Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», och även med filosofen Boström skiftade han hugg med anledning av dennes angrepp på läran om helvetet. — Såsom biskop först i det stora Norrlandsstiftet och sedan i sin hembygd, Skara stift, hängav sig B. med aldrig svikande kärlek åt sitt ämbetes mångskiftande uppgifter. Hans hälsa, som väl aldrig varit egentligen stark, var nära att alldeles brytas genom det krävande arbetet i det vidsträckta Norrland. Då han sextitreårig återbördades åt hembygden, låg väl hans största kraftutveckling bakom honom, men han fick dock i nära tjugu år med mycket av den vördade och älskade patriarkens auktoritet ägna sig åt vården om sitt stifts församlingar. Under denna tid inträffade den separatistiska rörelse, som mångenstädes i vårt land föranledde mer eller mindre skarp brytning med kyrkan. Om ock denna rörelse inom Skara stift fick vida mindre omfattning än på de flesta andra håll — huvudsakligen beroende på den väckelse av utpräglat kyrklig art, som här gått fram, i synnerhet över den västgötska slättbygden — så kom dock B. icke sällan i beröring med representanter för ifrågavarande separatism. Vid visitationer förhandlade han sålunda med dem och sökte genom enskilda samtal vinna dem. Åtminstone en sak synes hava uppnåtts, nämligen erkännandet, att B. var en innerligt from och verkligt kristen personlighet, ett erkännande, vari separatister och de strängt kyrkliga, särskilt präster, som icke kunde gilla sin biskops lågkyrklighet, kunde möta varandra. Vid sina visitationer manade B. för övrigt varmt till en kristlig fattigvård och erinrade därom, att det icke är nog med den kommunala fattigvården; även framhöll han gärna lekmännens, i synnerhet kyrkorådsmedlemmarnas, förpliktelser i fråga om församlingslivet. En icke ringa betydelse i B:s verksamhet ägde det rika, för många välsignelsebringande hemliv, som omgav honom och vars medelpunkt han själv jämte sin maka utgjorde, särskilt i Skara gamla biskopsgård, Brunsbo, där han ock fick sluta sina dagar.