Eric Beckman

Eric Beckman, f. i Stockholm, 6 dec. 1700, d. 30 maj 1749. Föräldrar: slaktaråldermannen i Stockholm Olof Bengtsson Beckman och hans tredje hustru Katarina Roth. Genomgick tyska skolan i Stockholm; student i Uppsala 24 febr. 1717; disp. 16 mars 1720 (De studio gloriæ ejusque moderatione; pres. Joan. Steuchius) och 8 maj 1722 (De judiciis publicis veterum romanorum; pres. Fabian Törner); fil. magister 12 juni s. å.; avlade examen ad sacros ordines 3 dec. 1724; begav sig som Stieglersk stipendiat 11 sept. 1725 på en utländsk studieresa, varunder han besökte lärda män och universitet i Tyskland, Holland och England; hemkom under senare delen av 1727. Kallad till adjunkt vid Riddarholmskyrkan och prästvigd 1724; nådårspredikant därstädes 1728; pastorsadjunkt i Storkyrkoförsamlingen; rektor vid trivialskolan i Stockholm 1731; kyrkoherde i Knutby och Faringe 19 juni 1738; v. kontraktsprost 25 sept. 1741; kontraktsprost 15 maj 1744; riksdagsman 1746–47.

Gift 22 maj 1735 med Margareta Troilia, f. 3 mars 1705, d. 12 dec. 1774 i Uppsala, dotter till prosten och kyrkoherden i Stora Skedvi Olof Troilius och änka efter inspektören på Österby bruk Karl Wiens samt sedermera ånyo omgift med B:s efterträdare, prosten och kyrkoherden Johan Helleday.

B. vann på sin tid berömmelse som framstående litterär bekämpare av herrnhutismen. Vid riksdagen 1746–47, som han bevistade, erhöll han av prästeståndet i uppdrag att utgiva en skrift mot nämnda riktning. Med anledning därav tryckte han 1748 en översättning av den tyske teologen Ernst Salomon Cyprian's skrift »Förnuftig warning för then wilfarelsen, som wore alla sätt at tjena Gud, eller alla religioner lika goda och gällande til saligheten» och bifogade en dubbelt så lång »Inledning angående herrnhutiska secten», vari han på det häftigaste angrep Zinzendorf och brödraförsamlingen. Då den bekante svenske herrnhutaren Arvid Gradin sökte vederlägga B:s beskyllningar medelst en försvarsskrift, som delgavs åtskilliga förnäma personer, uppsatte B. »anmärkningar» över Gradins skrift, som innehöllo en fortsatt antiherrnhutisk polemik. Dessa anmärkningar utkommo först efter B:s död. B. uppgives ha varit duglig och plikttrogen både som skolman och präst. Han skall ha haft ett medlidsamt sinne och ej kunnat se sin nästas nöd utan att söka hjälpa.