Frans U P Beijer

2. Frans Ulrik Petersson Beijer, den föregåendes systerson, f. 22 juli 1836 i Kågeröds prästgård, d. 24 aug. 1902 å Överjärva vid Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Kågeröd, sedan i Östra och Västra Vemmenhög prosten Jakob Petersson och Maria Beijer, vilkens släktnamn antogs av barnen. Kom 1850 vid fjorton års ålder i bokhandelslära hos P. M. Sahlström i Linköping; övertog N. J. Gumperts bokhandel i Göteborg 1864; inköpte 1 jan. 1868 tillsammans med brodern Gottfrid Petersson Beijer firman N. M. Lindhs i Örebro bokförlag, vilket av bröderna Beijer flyttades till Stockholm, där förlagsrörelsen fortsattes under firma F. & G. Beijer; antog M. Kindal till delägare i Gumpertska bokhandeln 8 febr. 1868 och upphörde fullständigt med bokhandelsverksamheten 17 apr. 1872; förvärvade och införlivade med Beijerska förlaget: Abraham Bohlins förlag i Örebro 1874, P. Hansellis förlag i Uppsala 1879, Centraltryckeriets förlag 1882, Nils Gleerups förlag 1886, Henrik Klemmings förlag s. å., Oskar L. Lamms förlag 1891 och J. Arrhenius' förlag 1892; antog, sedan Gottfrid Beijer 1870 avlidit, svågern bibliotekarien Elof Tegnér till delägare i bokförlaget 1874–77 samt ombildade detsamma till F. & G. Beijers bokförlagsaktiebolag 1892, varvid Z. Hæggströms, Ivar Hæggströms och Hjalmar Kinbergs förlag, samt några år därefter Looström & Co:s förlag införlivades med affären; bragte 1899 sig själv och bokförlagsaffären på fall genom privata affärsspekulationer. RVO 1884; innehade dessutom franska hederslegionen.

Gift 26 juni 1872 med Anna Esaida Lovisa Tegnér, f. 8 aug. 1848, d. 17 apr. 1909, dotter till kyrkoherden i Källstorp, prosten Kristoffer Tegnér.

B. var utrustad med en ovanligt mångsidig begåvning, en skarp om än ofta alltför sangvinisk affärsblick och en livlig företagaranda. Ständigt var han på jakt efter nya spekulationer, vilka icke sällan ledde till lyckliga resultat men vilkas djärvhet slutligen bragte honom på fall. Då han kommit i besittning av det Lindhska bokförlaget, såg han sig plötsligt som ägare till icke endast förlagsrättigheterna till en hel del av den äldre svenska litteraturens heroer: Franzén, Atterbom, Fredrika Bremer, Runeberg m. fl., utan även till enorma boklager, vilka, trots sitt ofta betydande litterära, vetenskapliga eller religiösa värde — till en mycket stor del bestod lagret, förutom av vitterhet, av uppbyggelseskrifter och läroböcker — omöjligt kunde realiseras på vanlig väg genom bokhandeln ens under oöverskådlig framtid. Det var då B., övertygad om att även prisnedsättningar icke skulle leda till önskat resultat, uppfann ett nytt, dittills aldrig använt medel att realisera de jättelika lagren: bokauktionerna. I alla Sveriges bygder samt i Finland och i de av svenskar bebodda staterna i Nordamerika organiserade han periodiskt återkommande bokauktioner, vilka kunde gå upp till tusentals om året. I stället för att förvandlas till makulatur gingo de gamla restupplagorna på detta sätt ut över landet och blevo för billigt pris tillgängliga för allmänheten. Då B. emellertid efter en tid märkte, att man tröttnade på att ständigt köpa samma Lindhska böcker, började han, för att »späda på» sina auktionskataloger med modernare litteratur, köpa in det ena hela bokförlaget efter det andra. Dessutom köpte han restupplagor i stor skala även från andra förlagsfirmors lager. De av B. skapade bokauktionerna utvecklades småningom till en stor organisation, som under en lång följd av år bildade det regelbundna utloppet för det överflöd av svenska böcker, som den regelrätta bokhandeln icke kunde konsumera. Det blev en god affär för skaparen av auktionerna, och det blev en kulturinstitution av verklig betydelse. Henrik Klemming, tidigare bokhandlare, vars förlag B. övertagit, arbetade under många år med auktionskatalogernas uppgörande och auktionslådornas avsändande och kallade sig med stolthet »Beijers magasinskarl». Den opposition mot de Beijerska auktionerna, som under de första åren förspordes från den regelrätta bokhandelns sida under påstående, att B. dels skadade bokhandeln ekonomiskt, dels översvämmade landet med dålig litteratur, kunde B. lätt nog tillbakavisa: hans kataloger omfattade som regel endast goda, ehuru genom bokhandeln svårsålda böcker, och hans auktioner hämmade icke försäljningen genom bokhandeln utan utvecklade tvärtom allmänhetens lust att förvärva sig egna bibliotek.

Vid sidan av sina bokauktioner utvecklade B. en betydande bokförlagsverksamhet, särskilt anknytande med sin tids främsta svenska vetenskapsmän, med vilka han städse personligen stod i den mest vänskapliga förbindelse. Hans mest uppseendeväckande företag som bokförläggare var väl, då han, sedan Adolf Nordenskiöld lyckligt fullbordat Vegaresan kring Asien, reste honom till mötes i Neapel och där uppgjorde med honom om förlaget till skildringen av denna den svenska upptäcktsforskningens dittills betydelsefullaste bragd. Flera andra betydande vetenskapliga verk ha B. att tacka för sin tillvaro: K. Cavallins latinska lexikon, K. J. Sundevalls »Svenska foglarne», Elias Fries' »Sveriges ätliga och giftiga svampar» samt »Icones selectæ hymenomycetum», A. G. Nathorsts »Jordens historia», H. G. Trolle-Wachtmeisters »Anteckningar och minnen», Elof Tegnérs »Gustaf Mauritz Armfelt», K. A. Klingspors »Svenska adelns vapenbok» och »Baltisches wappenbuch», H. M. Melins bibelverk och P. Fjellstedts bibel, den av Aug. Malmström illustrerade upplagan av »Fänrik Ståls sägner» samt mycket annat. Slutligen må nämnas det från Lindhs förlag övertagna »Biographiskt lexikon öfver namnkunnige svenske män», varav B. utgav en ny upplaga av de åtta första banden, samt dess fortsättning »Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd», som av B. avslutades.

En orolig ande, som B. emellertid var, starkt affärsspekulativt anlagd, tröttnade han småningom på bokförlagsrörelsen, som icke gav hans storslagna affärsgeni tillräcklig verksamhet. »Bokaffären», säger en minnestecknare (Harald Wieselgren), »blev honom alldeles för obetydlig, affärerna i värdepapper, järnvägsaktier och dylikt lockade med utsikt till millioner, och en tid såg framgången ut som verklig. Åtminstone för honom själv». — Men resultatet blev en millionkonkurs. B. bröts andligen och lekamligen och avled två år efter sitt ekonomiska fall. Förlaget rekonstruerades år 1900 under namn av Beijers bokförlagsaktiebolag med B:s halvbror Hjalmar Kinberg som verkställande direktör och fortgick, ytterligare utvidgat med C. & E. Gernandts bokförlagsaktiebolags lager, till år 1917, då det övertogs av och uppgick i Albert Bonniers bokförlag.