Johan Arent Bellman

1. Johan Arent Bellman, f. 1664 i Stockholm (döpt 7 febr.), d 28 nov. 1709 därstädes. Föräldrar: skräddarmästaren Martin Bellman och Barbara Klein. Elev vid Tyska skolan i Stockholm; innehade tillika avlönad anställning vid hovkapellet; student i Uppsala 24 apr. 1678; disp. 15 maj 1686 (Primogenitura præsertim Hebræorum breviter exposita; pres. G. Peringer) och 5 juni 1690 (De sermone humano; pres. P. Lagerlööf); frånvarande promoverad till fil. magister 10 dec. 1691 under vistelse i Finland. Adjunkt i filosofiska fakulteten 1694 (erhöll lön 1697); anträdde jan. 1698 såsom följeslagare åt framlidne riksrådet Klas Flemings son Herman en utrikes resa, som varade i två och ett halvt år och utsträcktes till Danmark, Tyskland, Nederländerna, England, Frankrike och Italien; eloquentiæ professor vid Uppsala universitet 27 juni 1700 (tillträdde 21 aug.); universitetets rektor juli–dec. 1704.

Gift 4 febr. 1704 med Katarina Elisabet Daurer, f. 3 aug. 1687, d. 5 okt. 1709, dotter till assessorn i kommerskollegium Jakob Daurer.

B. var av naturen rikt begåvad. Hans ovanliga språkskicklighet, särskilt hans färdighet i latin, som skulle bliva hans egentliga livsuppgift, röjdes tidigt, och det berättas, att han redan vid tolv års ålder i Stockholm höll en latinsk oration. Lika framstående var hans begåvning både som sångare och musiker, och efter sitt första framträdande i hovkapellet fortsatte han som student att idka musik både i Uppsala och Stockholm. Då B. med sin vittra och musikaliska läggning även förenade en ren och öppen karaktär och ädla tänkesätt, förvärvade han många gynnare och den medellöse skräddarsonen, som efter faderns död dessutom fick sörja även för moder och syskon, saknade därför ej understöd. Av stor betydelse för B:s bildningsgång var hans långa utländska resa, som förde honom genom Europas förnämsta kulturländer. Under denna skrev han en utförlig dagbok, som numera icke kunnat återfinnas men förelåg för Joh. Upmarck, då denne år 1710 över sin i sorgen över hustruns död bortryckte vän höll sitt ur alla synpunkter vackra minnestal. Upmarck skildrar efter dagboken ganska utförligt resans förlopp och framhåller, hurusom B. ej försummade något tillfälle att hämta lärdom eller bildning. Särskilt prisar Upmarck honom därför, att han — i motsats till många andra — kommit hem från utlandsresan lika ädel, oförvitlig och älskvärd, som han var, när han for ut. Några bevarade brev från resan bestyrka det intryck av B:s personlighet, som erhålles genom Upmarcks minnestal. Jämte sin forne lärare och företrädare i ämbetet P. Lagerlööf och sin jämnårige vän Upmarck bildar B. det triumvirat av utmärkta latinska vältalare, som vid övergången mellan det sjuttonde och adertonde århundradet gjorde Uppsala universitet framför andra frejdade lärosäten i Europa till den stilrena vältalighetens förnämsta skola. B:s undervisning som professor gick förnämligast ut på inövning och fullkomning av den latinska språkskickligheten. Hans föreläsningar bestodo därför mest i grammatisk analys och kommentar av för ändamålet lämpade romerska auktorer. Någon filologisk textutgivningsverksamhet utövade han icke. Antagandet, att B. skulle ha varit den anonyme utgivaren av den upplaga av Quintilianus' »Dialogus de oratoribus», som utkom i Uppsala 1706 — vilket uppträder redan i A. A. von Stiernmans Bibliotheca Svio-Gothica — är till fullo vederlagt av H. Forssell i hans »Minne af E. Benzelius d. y.» (s. 203). Att döma av några under B:s presidium ventilerade disputationer var hans intresse emellertid riktat även åt »antikviteterna», varom titeln på ett nu förlorat arbete av honom i handskrift också vittnar. Utom latinska tillfällighetsdikter (dedikationer och dylikt) skrev B. även utmärkt svensk vers, varav dock numera intet finnes i behåll. I synnerhet berömmes av Upmarck det sorgekväde, som B. författade på svenska vid sin fästmö professorsdottern Katarina Fornelia's död år 1697. Gärna instämmer man i Atterboms yttrande om B:s svenska författarskap: »Märkvärdigt skulle tvivelsutan vara att även av denne Bellman se något skaldeprov på vårt modersmål.»