Victoria M Benedictsson (f. Bruzelius)

Benedictsson, Victoria Maria, f. Bruzeiius, känd under författarnamnet Ernst Ahlgren, f. 6 mars 1850 på Domme gård i Fru Alstads socken, d 23 juli 1888 i Köpenhamn. Föräldrar: lantbrukaren Ture Bruzeiius och Heléne Sofie Finérus.

Gift 22 sept. 1871 med postmästaren i Hörby Kristian Benedictsson, f. 26 nov. 1822, d 16 juli 1899.

Efter sitt giftermål höll fru B. ett flertal år kommissionsbokhandel och biträdde även sin man på postkontoret samt i Hörby filial av Skånes enskilda bank, där han var föreståndare. Hennes första litterära debut ägde rum 1876 i Sydsvenska dagbladet Snällposten, där en novell av henne, »Sirenen», offentliggjord under pseudonymen Ivar Tardif, intogs som följetong. Även med andra periodiska publikationer anknöt hon nu förbindelser. Mera ostörd tid att ägna sig åt författarskap fick hon först, sedan hon i maj 1881 ådragit sig en knäskada, som under två år band henne vid sängen och sedermera nödgade henne att bruka kryckor; under pseudonymen Ernst Ahlgren vinner hon nu ett beaktat namn som författarinna. Våren 1884 lärde fru B. känna sin blivande litteräre medarbetare Axel Lundegård, vars far J. K. Åkesson sedan 1881 var kyrkoherde i Hörby. Under en vistelse i Stockholm nov. 1885—jan. 1886 inledde hon personlig bekantskap med åtskilliga kvinnosakens målsmän liksom med yngre litterära kretsar; närmare förbindelser knötos med Gustav och Karl af Geijerstam, vilken senare 1888 ingick äktenskap med hennes styvdotter Matti Benedictsson, samt med Sofie Adlersparre och Ellen Key. Senare bodde fru B. tidvis i Köpenhamn; vårarna 1887 och 1888 vistades hon i Paris. En redan tidigare stundom framträdande melankoli, som svårt tryckte henne åren 1887 och 1888, drev henne slutligen att förkorta sitt eget liv. Förvaltningen av sin litterära kvarlåtenskap hade hon överlämnat till Axel Lundegård, vilken dels fullbordat ett par i utkast föreliggande arbeten, dels sökt teckna hennes bild såväl under diktens förklädnad (Elsa Finne) som genom offentliggörandet av brev, litterära utkast och dagboksanteckningar (Victoria Benedictsson. En självbiografi ur bref och anteckningar).

V. B: s litterära rykte grundar sig till en del på hennes skildringar av böndernas liv i hennes hembygd. Särskilt innehåller hennes bok »Folklif och småberättelser» ypperliga situationsbilder och karaktäristiker ur denna miljö (Medan kaffet kokar, Förbrytarblod, Mor Malenas höna, Om en hökass, Kamraten). Hennes bondeskisser röja full kännedom om folkets karaktär, känsloliv och synpunkter, ej sällan svårtillgängliga för personer ur andra samhällslager; naturtrogen dialog och träffsäker skildring ay det egenartade i det yttre uppträdandet bidraga att framföra figurerna i deras omedelbara karaktär för fantasien; när ämnet därtill ger anledning, fulländar en harmonisk uppfattning tavlans konstnärliga liv. Stundom satiriserar författarinnan påstådda folkvänner ur bildad klass, som äro främmande för folkets verkliga art och förhållanden. En annan del av fru B:s produktion skildrar borgerligt liv. Till det bästa i hennes alstring hör romanen »Pengar». Hon har här ypperligt tecknat en kvinnas utveckling från femtonårsåldern genom förtidigt omaka äktenskap fram till full självständighet, yttrande sig i beslutet att frigöra sig från en plågsam samlevnad. Hjältinnans historia har ett i viss mån typiskt värde ur social och psykologisk synpunkt. Huvudfigurens känslor och upplevelser härflyta emellertid konsekvent och naturligt ur hennes karaktär och omgivning, vadan arbetet icke i konstnärligt förringande mening kan kallas en tendensroman. Även fru B: s andra roman, »Fru Marianne», som skildrar ett äktenskaps historia genom slitningar till samförstånd, innehåller värdefulla drag, som visa psykologisk insikt och konstnärlig fantasi. Minst lika mycket som V. B: s arbeten har hennes egen personlighet tilldragit sig eftervärldens intresse. Hennes förmåga att, under många år upptagen av en husmoders praktiska bestyr och isolerad i en omgivning, som ej gav andlig uppmuntran, arbeta sig fram till ett betydande konstnärskap har med rätta vunnit respekt. Hennes självbekännelser i brev och dagböcker visa hänförelse för den litterära konstnärens kall och en märkligt klar uppfattning av den konstnärliga uppgiften. Dessutom har hennes levnad med sitt dystra slut givit bilden av ett tragiskt kvinnoöde. Hennes far hade, huvudsakligen på grund av hennes kvinnliga kön, tillbakavisat hennes länge närda önskan att få komma till Stockholm för att vid tekniska skolan därstädes utbilda artistiska anlag. Trots bestämd motvilja tvingades hon vid tjuguett år in i äktenskap med en betydligt äldre man; kort efter giftermålet begick hon ett första självmordsförsök. Äktenskapet förblev mindre lyckligt även därför, att makarna saknade gemensamma andliga intressen. Den 1881 iråkade sjukdomen bör ha bidragit att försvaga fru B: s krafter. Som det huvudsakliga motivet till sitt självmord angav hon känslan av oförmåga till vidare konstnärligt arbete, som inställde sig i och med den psykiska depressionen under hennes sista år. De antydningar om en annan bidragande erfarenhet, som givits i de av Lundegård på grundvalen av hennes efterlämnade papper utförda arbetena »Den bergtagna» och »Elsa Finne», sakna full biografisk tillförlitlighet såväl med hänsyn till sin natur av poetiska alster, där en konstnärlig fantasi omtolkat stoffet, som även i sin karaktär av anklagelse från en person, vars emotionella liv redan mist jämvikt. Antagligt är, att fru B: s depression hade ett fäste i en ursprunglig organisk disposition; även hennes far hade melankoliska perioder med självmordstankar. Fru B. var en rikt begåvad, högtsyftande personlighet, som dock hämmades i sin växt genom tidiga rubbningar i sitt känsloliv.