Bengt Algotsson

Bengt Algotsson, d 1360, var en av de mest framträdande stormännen under Magnus Erikssons tid. Om hans släktförhållanden har man länge svävat i ovisshet, men numera torde de viktigaste hithörande fakta med full säkerhet kunna konstateras. Tvärtemot vad som förr blivit påstått, tillhörde B. otvivelaktigt en av rikets förnämsta släkter. Genom sin farmoder Ingegärd Svante-polksdotter härstammade han från såväl den Sverkerska konungaätten som från konung Valdemar Seir i Danmark. Hans farfader Brynolf Bengtsson var sannolikt son till Västgötalagmannen Bengt Havredsson; släkten förde ett upprättstående lejon i skölden. Själv uppges han, ovisst med vad rätt, hava varit gift med Karl Ulfssons av Tofta (Sparre) syster Ingeborg, vilken han dock skall hava förskjutit och därigenom ådragit sig hennes släkts oförsonliga fiendskap. — B. följde år 1350 såsom väpnare Magnus Eriksson på hans ryska fälttåg. År 1351 är han riddare, och följande år namnes han som medlem av rådet. Kort därefter (1353 —55) skedde den upphöjelse, vilken på samtiden gjorde ett så starkt intryck: han blev hertig av Finland och Halland samt dessutom ståthållare över Skåne. Otvivelaktigt har denna tilldragelse stått i samband med konungens starkt antiaristokratiska politik och håns behov av att i striden mot det världsliga och kyrkliga frälset kunna påräkna stöd av dugliga medhjälpare. Föga är känt rörande B: s verksamhet under den närmast följande tiden. Han synes dock med eftertryck hava hävdat den kungliga myndigheten särskilt mot de hanseatiska köpmännen i Skåne, vilka även mot honom framställde skarpa klagomål. Den mäktiga aristokratien såg med oro och förbittring hans stigande inflytande hos konungen. Den betraktade honom såsom exponenten för alla de farliga tendenser inom riksstyrelsen, mot vilka herrarna med all sin kraft kämpade. Det jäsande missnöjet ledde inom kort till öppet uppror (1356), och i spetsen för resningen trädde Magnus' äldste son Erik, vilken såg sig undanträngd av den hatade gunstlingen. B. måste fly ur landet, och riket delades mellan Magnus och Erik (1357). Förbittringen mot B. var så stark, att då efter Eriks plötsliga död tvenne år därefter Magnus åter blev ensam herre, denne måste högtidligen lova att ej tillåta B. att någonsin återvända till Sverige. Kort därefter tycks han från Danmark, där han då vistades, hava vågat sig in i Skåne men blev av svenskarna dödad på Rönneholms slott utanför Ängelholm (1360).