Bengt Gregersson

Bengt Gregersson, biskop av Åbo, d 24 okt. 1338, betecknas av den finska biskopskrönikan som svensk till börden men torde ägt arvegods i Finland. Han tillhörde ingen känd eller betydande släkt; en hans anförvant (säkerligen en broder) Hemming Gregersson synes varit bosatt i östra Uppland. B. skall vid tiden för den heliga Birgittas födelse, om vars betydelse han enligt traditionen erhållit särskild gudomlig uppenbarelse, varit präst i en till Finstad närgränsande församling, och måhända är han därför att anse som identisk med den »Benedictus sacerdos», som 1308 namnes som vittne i en av lagman Birger utfärdad urkund. År 1320 är han kanik i Uppsala med Rasbo som prebende, och efter Ragvald II: s död, 1321, valdes han av Åbo domkapitel till det finska stiftets biskop.

Som biskop utvecklade B. en betydelsefull verksamhet för ordnande av kyrkans ekonomiska förhållanden i Finland. Domkyrkan hade nyligen (1318) utplundrats av ryssarna, prästerskapet var fattigt och trycktes ganska hårt av de påvliga beskattningsåtgärderna. B. är helt säkert upphovsmannen till de kungliga påbud, varigenom skyldigheten att utgöra tionde utsträcktes till norra Österbotten och Karelen (1329). För Karelens vidkommande bestämdes åtminstone biskopstiondens storlek provisoriskt genom en överenskommelse mellan B. och befolkningen. För Savolaks fastställdes samma tiondeordning, som förut gällde för Tavastland, och en tvist mellan prästerskap och allmoge i sistnämnda landskap om prästrättigheterna slets av B. och konungen gemensamt. För Åland stadgades, trots invånarnas motstånd, att sältionden odelad skulle tillfalla prästborden. Dessa reformer visa sig ha haft till följd en allmän förbättring av prästerskapets ekonomi. Själv hade B. endast obetydlig förmögenhet och ådagalade stor iver att förbättra sina dåliga affärer. Biskopstionden i Tavastland utgick av gammalt med fyra hermelinskinn för varje »konungskrok», men Magnus I (1291—1308) hade på grund av ryssarnas härjningar tillfälligt efterskänkt fjärdedelen, vilket ledde till en långvarig tvist mellan hans efterföljare och tavasterna om »fjärde skinnet». Först 1335 lyckades B. genom dom av ärkebiskop Peter II få tvisten avgjord till sin förmån. Den fasthet, med vilken B. trots envist motstånd på många håll genomförde sin skattepolitik, visar likaväl som hans direkta uttalanden den starka känsla av kyrkans höghet, som genomträngde hans uppfattning. I hierarkisk anda utvecklade han även stiftsstyrelsens organisation: han företog visitationsresor, höll årliga stiftssynoder och inrättade två nya kanonikat samt ett predikar-ämbete vid domkyrkan. Däremot framträder han mycket litet i den världsliga politiken.

För biskopsbordets eller egen räkning gjorde B. åtskilliga jordförvärv men vårdade sig mindre om domkyrkan, vilken 1335 skildras som förfallen, och det ser ut som om han testamenterat endast en mindre del av sina egendomar till sin kyrka; med säkerhet är detta fallet med godset Önningby på Åland, för vilket han dagen före sin död uppgjorde förordnande. Det befinnes sedermera tillhöra Helga kors' prebende. — B. begrovs i Åbo domkyrkas högkor.