Gustaf Benzelstierna

2. Gustaf Benzelstierna, den föregåendes broder, f. 3 aug. 1687 i Strängnäs, d 28 apr. 1746 i Stockholm. Student i Uppsala 21 jan. 1699. E. o. kanslist i riksarkivet 26 sept. 1712; admitterad till publika akters genomläsande i kansliarkivet 27 sept. s. å.; e. o. kanslist vid utrikesexpeditionen 28 sept. 1713; kanslist vid kollegiets expedition 15 okt. 1714, men måste till följd av L. Klinckowströms återkomst ur rysk fångenskap avstå denna tjänst 1716 (kanslikoll. prot. 14 febr.); kopist 22 juni 1717; kanslist 6 mars 1719 (ang. tur se kanslikoll. prot. 15 okt.); adlad 25 juni s. å.; företog utrikes resor 1719, 1720 och: 1721; registrator vid kongressen i Braunschweig 5 juli 1720; e. o. kanslijunkare 22 dec. 1721—1727; föreslagen till K. bibliotekarie 1723 och till kommissionssekreterare i Haag s. å.; aktuarie i riksarkivet 25 juni 1725; föreslagen till protokollssekreterare 1728 och 1730; bibliotekarie vid K. biblioteket 15 dec. 1732; K. sekreterare och censor librorum 18 juni 1737.

Gift mars 1729 med Johanna Katarina Burman, f. 25 apr. 1710, d 1778 i Uppsala, dotter till landskamreraren Elof Burman och 1756 omgift med ärkebiskopen Magnus Beronius.

»Sedan en i Sverige kommer till syssla», skrev B. en gång, »är ingen vila förrän i graven, undantagande för h:rr officerare vid adelsfanan och, bland civilbetjente, mantalskommissarier.» Anmärkningen anknyter sig närmast till ett avstannat lärt arbete av en annan man, men helt visst hade B. även sitt eget öde i tankarna vid dess nedskrivande. Själv fann han nämligen under trägna ämbetssysslor aldrig det otium, han tydligen behövde för att i egen litterär produktion omsätta sina betydande vetenskapliga intressen och insikter.

B. hade fått sin fulla andel av den Benzeliska brödrakretsens lärdomshåg och studiebegåvning. I Uppsala eftersträvade och vann han det herravälde över romarspråket, som var icke minst detta lärosätes prydnad. En kritiker som Erik Benzelius d. y. vitsordade, att hans brev voro »latinissimaa», men den formella elegansen var ej nog för B. Hans tankeutbyte med den äldre brodern gällde från början även filologiska frågor av mera teoretisk art och bär i det följande alltjämt vittnesbörd om den solida och mångsidiga språkvetenskapliga skolning, som var själva ryggraden i de Benzeliska brödernas lärda utrustning. Tidigt ådagalade B. ihärdighet, redlighet och lärdom men bevarade också utöver studentåren en vinnande gossaktighet, som jämte hans övriga egenskaper förvärvade honom broderns hjärtliga och livligt besvarade tillgivenhet. Då B. ej valde universitetslärarens bana med dess framtidsperspektiv av befordran i kyrkans tjänst, erhöllo hans universitetsstudier ej sin avslutning i de vanliga akademiska lärdomsproven, men de saknade säkerligen varken mångsidighet eller grundlighet. Sedan han under sin första kanslitjänstgöring hunnit pröva, både vad han redan uppnått och vad han ännu saknade, beredde han sig tillfälle att fullfölja sin utbildning genom utländska resor. Brodern Erik har vitsordat, att han därvid väl använde sin tid, tilläggande: »Then är lyckelig, som får resa uti the åren, tå han är mogen och redan sett någon del in uti thet, som han i sin övriga tid ärnar sköta.» Tack vare brödernas vidsträckta förbindelser fann B. särskilt Paris lärda värld öppen för sig och försummade ej att där fullkomna sina filologiska, lärdomshistoriska och historiska kunskaper på ett sätt, som väl kan sägas vara förutbestämt genom den äldste broderns studieintressen men jämväl torde vittna om att han redan bestämt sig för, Vad han i framtiden »ärnade sköta».

Om B: s tidigare ämbetsverksamhet är så gott som intet känt utöver de yttre data samt en och annan notis i hans. brevväxling, som vittnar om att han följde landets olyckor med spänd uppmärksamhet — men också med den avoghet mot enväldet och den modlösa resignation, som ofta möter i politiska uttalanden av den Benzeliska brödrakretsen och dess vänner. Det var emellertid säkerligen ej en befordran inom utrikesförvaltningen hemma eller utomlands, som föresvävade B. då han sökte inträde i kansliet. Tjänstgöringen där öppnade vid denna tid vägen även till de få lärda institutioner av humanistisk karaktär, som funnos i landet utanför universiteten, antikvitetskollegiet, rikshistoriografämbetet, K. biblioteket och translatorstjänsten samt, trots de tyngande dagsuppgifterna, även riksarkivet och censor-librorumtjänsten. En karriär på denna lärda bana har säkerligen från början varit B: s mål. Liksom brodern Erik hade han inriktat sitt intresse på samlandet och den kritiska prövningen av de historiskt-filologiska Vetenskapernas primärmaterial och behärskandet av de bibliografiska, biografiska, genealogiska, topografiska, numismatiska och andra hjälpmedel, som voro förutsättningen för ett framgångsrikt arbete på detta den yttre historiska kritikens vida fält. Det vägröjnings-arbete, som otvivelaktigt var villkoret för en framtida syntetisk historieskrivning av annan art än den skönlitterära retoriken eller de Rudbeckianska fantasterierna, framstod ju med all rätt som tidens stora vetenskapliga uppgift. Det var också impulserna från de mest framskridna kulturländerna och de genom en lärd brevväxling fullföljda vetenskapliga förbindelserna, som givit form åt B:s så väl som åt Erik Benzelius d.y:s lärda skaplynne, och det var också dessa impulser och förbindelser, som bibehöllo hans studieintressens livaktighet och friskhet. Hans historiska utkast vittna framför allt om levande insikt i primärkällornas avgörande betydelse för den historiska bevisningen. B. var klart medveten om att den nyktra, kritiska anda och den kontakt med den allmäneuropeiska kulturen, som karaktäriserat den äldre broderns krets i Uppsala, betecknade ett verkligt genombrott, och han följde med bekymmer varje tecken, som syntes varsla om att denna »motus litterarius» vid det uppsvenska universitetet kunde domna bort eller undanträngas av för den empiriska riktningens kynne främmande metafysiska spekulationer.

För en man av B: s läggning borde en verksamhet i riksarkivet ha öppnat lysande vetenskapliga möjligheter. Det direkta sysslandet med historiens primärkällor ökade också hans håg för historiskt-antikvariska studier i en grad, som tydligt kan avläsas, i hans brevväxling med brodern Erik. »Det oförlikneliga tillfälle, jag haft, att efterse, vad i riksarchivo finnes, har uppmuntrat mig därtill», skriver han själv härom. Hans anteckningar och utkast bära vittnesbörd om hur flitigt han sökt bemästra källorna till Sveriges äldre och nyare historia. I en på tyska avfattad — otryckt — avhandling om svenska staten har han jämväl vid sidan av en resonerande översikt över den historiska litteraturen infört klara och rätt utförliga uppgifter om arkivets viktigare serier. Han framhåller också i samma skrift som något stort, att arkivet på ansökan öppnas för forskare,, men tillfogar, att man ofta ej kan draga full nytta därav, om man ej själv vet besked eller har relationer till arkivtjänstemännen, enär dessa stundom äro för upptagna eller för ogena att hjälpa de forskande till rätta. Själv ställde han tydligen frikostigt sina kunskaper till andras förfogande. Särskilt för Erik Benzelius d. y. betydde otvivelaktigt brevväxlingen med B., i vilken den äldre brodern i ej ringa grad var den mottagande, en väsentlig förutsättning för fortsatt vetenskaplig verksamhet efter avflyttningen från Uppsala. B: s egna forskningar stannade emellertid nästan endast vid blotta ansatser eller materialsamlingar. Värdet av denna verksamhet får för visso ej skattas lågt. Det var otvivelaktigt genom B: s och hans forskargenerations samlarmödor en första, sedan aldrig förlorad översikt över den svenska historiens primärmaterial vanns. Men tillbakaträngandet av den syntetiska sidan av historievetenskapen kan otvivelaktigt leda till ett ensidigt hevristiskt intresse, som ser forskningens uppgift mera i lyckliga »fynd» än i systematisk undersökning, och B. undgick kanske ej alldeles denna fara. Han klagar själv över att hans forskningsresultat i riksarkivet blivit blotta »spicilegia, ty där hava så många gått före mig». Men även de yttre förhållanden, varunder han arbetade, voro ej så litet hämmande. Arkivet var lamslaget genom följderna av 1697 års brand, genom usla lokaler och genom sin otillräckliga, illa avlönade personal, som varken förmådde bemästra förvirringen i de äldre serierna eller göra sig till herre över accessionerna. Om B: s egen ämbetsverksamhet under de få år, Han som chefens närmaste man tillhörde verket, är endast bekant, att han, ehuru ej regelbundet, deltog i den stora, hela arkivalie-beståndet omfattande inventeringen 1728—29 samt att han 1732 genomgick den Palmskiöldska samlingen i Uppsala universitetsbibliotek för att kontrollera, att ej delar av riksarkivets serier införlivats med denna. Då han fann sin tjänstgöring både trägen och orolig, är det väl antagligt, att han i övrigt absorberats av arbetet så väl med de inströmmande moderna arkivalierna som med redigerandet och distribuerandet av de av trycket utkommande förordningarna samt utarbetandet aV förteckningarna däröver, uppgifter, vilka tillhörde aktuarietjänstens särskilda åligganden. Av vissa kollegers arbetshåg mottog han ett mindre fördelaktigt intryck, som längre fram avhöll honom från att söka chefsplatsen i verket.

För B. kunde under sådana förhållanden en förflyttning från riksarkivet ingalunda vara ovälkommen. Det var också med omisskännlig glädje, han mottog sin befordran till chef för K. biblioteket 1732. Denna nya verksamhet lämpade sig synnerligen väl för hans utpräglade intresse för lärdomens teknik, hans goda utländska förbindelser och hans håg för den lärda brevväxling, vilken ännu trots de vetenskapliga tidskrifternas begynnande utveckling utgjorde villkoret för att framgångsrikt kunna följa den vetenskapliga produktionen. Även på sitt nya arbetsområde mötte B. följderna av slottsbranden och de torftiga kulturanslagen. Biblioteket hade, efter att redan förut två gånger efter slottsbranden ha uppställts i nya lokaler, alldeles nyss överflyttats till den tredje, »greve Pers hus» på Helgeandsholmen, där det med systerinstitutionerna riks-och antikvitetsarkiven delade det trånga utrymmet och alla vidrigheter i den illa underhållna byggnaden. Av bibliotekets sex eller sju små rum kunde endast ett eldas, och där skulle tjänstemän och besökande tränga sig tillsammans om vintern. Utrymmet för böckerna var lika otillräckligt, så att en rationell uppställning efter fack ej systematiskt kunde genomföras. Gardiner saknades för fönstren, solen blekte de guldsirade banden, och inredningen i övrigt var tydligen lika torftig. En av B: s första ämbetsåtgärder var att köpa ett dussin stolar, men först efter årslånga påminnelser fick han de nödvändiga gardinerna och ett skåp, stort nog att rymma även handskrifter av större format. Personalen var fåtalig. Den ende tjänstemannen utom B. var en amanuens med 250 dir smt i lön. Innehavaren av denna, befattning var till på köpet en högadlig yngling, friherre Sten Karl Bielke, vilken synes ha betraktat sin syssla endast som en gradpassering och i varje fall kom till korta inför den Benzeliska lärda arbetshågen. God hjälp hade B. däremot av sedermera lagmannen Johan Mathesius, vilken utan lön på stat några år biträdde honom. År 1734 inventerades biblioteket. Bland trängande arbetsuppgifter, som mötte B, var bokbeståndets fullständigare katalogisering. Man hade visserligen både en nominal-katalog och en efter branden av J. Jachesius uppgjord realkatalog, men båda voro ofullständiga, och särskilt den sistnämnda var mycket flyktigt utarbetad. Universitetsbiblioteket i Uppsala ägde däremot tack vare Laurentius Norrmannus' och Erik Benzelius d. y: s nit en, tidens fordringar motsvarande realkatalog Över större delen av bokförrådet. Enligt B: s mening skulle denna katalog med fördel kunna kopieras och läggas till grund för en realkatalogisering av K. biblioteket på så sätt, att därstädes befintliga exemplar förmärktes eller tillades i marginalen. Hans överordnade, som gjorde sig en »point d'honneur» av att låta utföra ett självständigt katalogi-seringsarbete, upptogo emellertid den föreslagna genvägen med föga sympati. Och då kanslikollegiet äntligen efter ett par års betänketid gav sitt bifall, vägrade det anslag för Uppsalakatalogens avskrivande, enär universitetsbiblioteket hade skyldighet att insända kopia därav. Därmed var katalogiseringsplanen skrinlagd för B: s tid. Hans insatser för bibliotekets förtecknande kommo att inskränka sig till talrika kompletteringar i nominalkatalogen samt utkast till en raritetskatalog, upptagande bl. a. ett antal inkunabler och avsedd att utvidgas med sälsyntheter även i andra svenska bibliotek. Mera ingripande var B:s verksamhet för bokbeståndets utveckling. Med de knappa utrymmena och anslagen syntes utrangering och realiserande av dupletter vara en viktig uppgift, och B. grep sig också genast an med detta omfattande arbete, vilket han på grund av bristande intresse från sin amanuens sida väsentligen fick utföra själv. Med en rationalism, som vår tid måhända icke i allo är böjd att godkänna, räknade han därvid till , de överflödiga böckerna jämväl »sämre (föråldrade) editioner, versioner och defekter». Men i gengäld inlade han så mycket större förtjänster om bibliotekets inköp. Tack vare hans omsikt, förbindelser och intresse samt förmåga att vinna kanslikollegiets understöd förvärvades trots det knappa anslaget av endast 600 dir smt om året ett flertal av de mångbandiga publikationer, vari tidens lärda källkritici och naturforskare, däribland främst de franska, nedlade frukten av sma mödor. Så storartade syntes dessa förvärv i jämförelse med föregående tiders, att en av B: s efterträdare velat räkna en ny period i institutionens historia från hans femåriga bibliotekariat. För allmänheten hölls biblioteket dagligen tillgängligt kl. 8—12. Hemlån voro i kansliordningen kategoriskt förbjudna, men de höga herrarna och kollegerna i kansliet dispenserade sig gärna själva härifrån, och även en och annan vetenskapsidkare eller lärd hade i tidernas lopp kommit i åtnjutande av ett liknande privilegium. B. sökte bringa ordning i dessa förhållanden, men kanslikollegiet visade sig strängare än han önskat och förbjöd all utlåning, ett drakoniskt beslut, vilket emellertid, såsom en av B. upplagd utlåningsjournal och senare uppgifter visa, under hans tid tillämpades med en viss liberalitet.

En befordran inom ämbetshierarkien innebar det, då B. efter en skarp konkurrens med sin blivande efterträdare N. Oelreich år 1737 utnämndes till censor librorum; bland censors åligganden var »inseendet över alla publique bibliotek i riket», och censorslönen uppgick till 1,000 dir smt, medan bibliotekarielönen utgjorde endast 600 dir smt, alltså en betydande ökning, av vilken B. dock först efter företrädarens död 1743 kom i åtnjutande. Huruvida B. själv med saknad lämnat biblioteket, är ej känt. För utvecklandet av en verklig centralledning av biblioteksväsendet genom censorsämbetet saknades emellertid varje organisatorisk förutsättning, och utbytandet av B: s för den svenska kulturen betydelsefulla biblioteksverksamhet mot censureringens ofruktbara, företrädesvis negativa mödor var dock i allt utom i yttre förmåner en tillbakagång. Sådan censorns ämbetsuppgift en gång förelåg, ställde den i alla fall stora anspråk på innehavarens omsikt, vidsynthet, takt och omdöme. Att B. på ett berömvärt sätt motsvarat dessa anspråk, är otvivelaktigt, och hans moderation, som någon enstaka gång ej tillfredsställde det fromma nitet, torde väsentligen ha brutit udden av kontrollens förhatlighet. Censor hade att verkställa preventiv granskning av skrifter, som trycktes i Sverige, och idka uppsikt över de främmande böcker, som utbjödos till salu därstädes. Särskild granskning genom de teologiska fakulteterna eller domkapitlen krävdes för den teologiska och religiöst uppbyggliga litteraturen, varjämte den akademiska disputationslitteraturen censurerades av universitetens konsistorier. I politiskt avseende ömtåligare skrifter plägade, särskilt om de berörde förhållandet till främmande makter, underställas kanslikollegiet. Manuskripten inlämnades till censur av författare eller boktryckare. För kontrollen över tryckerierna, som stundom utsläppte ocensurerade arbeten, och för granskning av den främmande litteraturen övade censor uppsikt över bokhandlarna och bokauktionerna, i vilka senares kataloger han företog ej så få strykningar. Över sina ämbetsförrättningar såsom censor förde B. en journal, som i bibliografiskt avseende är en källa av oskattbart värde och trots notisernas enformighet jämväl ger en ganska målande tidsbild. Hans censorsverksamhet röjer politisk försiktighet och en känsla för det passande, som starkt reagerade mot polemiska utväxter, sexuella anstötligheter och ingrepp på det enskilda livets område. Men den preventiva granskningen blev i hans hand aldrig något medel att undertrycka olika meningar. Den mera frihetsvänliga ekonomiska litteratur, som vid denna tid framväxte i opposition mot den vittgående merkantilistiska statsregleringen, rensades från ej så få utfall, »onyttige ordasätt» och vanvördiga utlåtelser men passerade i sak utan ingrepp. Efter liknande principer behandlades de av tiden omtyckta veckoskrifterna av mera allmänt innehåll. Från granskningen av »avisorna» var B. befriad, då dessa föllo inom överpostdirektörens kompetensområde. Ett vittnesbörd om de små förhållanden, varunder censuren börjat, var, att censor i viss mån ansågs skyldig att sträcka sin granskning utöver tillåtlighetsfrågan och sålunda ej var utan ansvar för de utkommande skrifternas formella och sakliga halt. B. nedlade, gärna i välvilligt samråd med författarna, ett ej obetydligt och måhända ej ofruktbart arbete i språkriktighetens och en moderat purisms tjänst; icke ens för de massvis inströmmandel tillfällighetsdikterna ryggade han alltid tillbaka i sin förbättringsiver, där hopp om ett drägligt resultat fanns, även om här kategoriska domslut eller blotta sarkasmer i censors journal en äro vanligare. Betydelsefullare än det rena kriarättningsarbetet var den generositet, varmed B. ställde sina omfattande kunskaper till förfogande vid genomgåendet av vetenskapliga arbeten särskilt på historiens och dess hjälpdiscipliners område. Viktiga bidrag och rättelser lämnade han sålunda bl. a. till A. O. Rhyzelius', E. Tunelds och J. Nordbergs bekanta arbeten.

Med sin solida lärdom och sina vidsträckta släktskaps- och vänskapsförbindelser inom universitetsvärlden, kyrkan och inflytelserika ämbetsmannakretsar spelade B. otvivelaktigt en framträdande roll inom den lärda och vittra krets, som hade sin medelpunkt i huvudstadens humanistiska institutioner och till vilken mer eller mindre förnäma samlare och dilettanter gärna anslöto sig. En och annan notis i B: s brev låter oss skymta, att de höga herrarnas intresse ofta utgjorde ett oumbärligt stöd för de lärda institutionerna och deras målsmän i det knappt doterade kanslikollegiets anslags- och befordringsintriger. Men detta intresse kunde också ha sina besvärande sidor, särskilt då det förbands med olika åsikter i vetenskapliga frågor. B. beklagade sålunda, att antikvitetskollegiets utgivningsarbete till följd av Gustav Bondes Rudbeckianska tendenser, som inom verket nitiskt företräddes av E. J. Björner, långt ifrån leddes på det för historieforskningen fruktbaraste sätt, vilket syntes honom så mycket bittrare, som knappheten på medel ofta lade hinder i vägen för välbehövliga kritiska källeditioner. Och med anledning av Bondes ingripanden undfaller honom en gång en önskan, »att sådane herrar ej blandade sig i sådane saker, ty deras myndighet gör, att det ej vidare får bliva en respublica literaria, som det bör, utan en aristocratia, och då komma vi i vårt förriga mörker». I politiken delade B. sina bröders åskådningar och sympatier, men fastän adelskapet öppnade riddarhuset för honom, torde han ej ha spelat någon politisk roll. Ämbetsmannavärldens personal- och befordringsintressen voro honom ej främmande. B. var otvivelaktigt en släktkär man. Hans eget äktenskap — vilket ingicks med behörigt avseende fästat på den utkorades goda och ärbara uppfostran, yttrande sig i att hon blivit tillhållen att »tillbringa sin tid i annat än onyttige amusements» — blev barnlöst, men sina brorsöners framgång omfattade han med varmt intresse. Med åren präglade måhända byråkratisk avmätthet och känsla av personlig överlägsenhet i viss mån hans väsen. För oliktänkande hade han gärna en skarp sarkasm till reds. De gedigna och verkligt betydande egenskaper, som gåvo hans personlighet dess pondus, prisades vid hans grav av fru Norden-flycht och hans efterträdare i K. biblioteket Olof Dalin. Vackert och träffande heter det hos den sistnämnde:

Du är vår vördnad värd: Det värde, som Du hyste, var verkligt utan konst och utan glitter lyste, Gudsfruktan utan skryt och lärdom utan gräl,

Förstånd med livligt minne,

En kung inom sitt sinne;

Men i sin plikt en träl.

B: s stora bibliotek försåldes efter hans död på bokauktion, men hans efterlämnade anteckningar, utkast och samlingar samt många av honom förvärvade manuskript övergingo till hans brorson Mattias Benzelstierna (se nedan) och ha jämte dennes övriga litterära kvarlåtenskap införlivats med den nu i K. biblioteket befintliga Engeströmska samlingen. Utom nedan förtecknade dagboksanteckningar samt bibliografiska, språkvetenskapliga, historiska och statsrättsliga utkast och anteckningar ingå bl. a. i samlingen mycket omfattande av B. utförda excerpter och avskrifter, däribland utdrag ur, rådsprotokollen 1627—1697, ur kanslikollegiets protokoll 1662—1727, ur ministeriella rapporter och ur tryckta arbeten, omfattande samlingar till Sveriges medeltids- historia och Gustav I: s historia samt utdrag ur och avskrifter; av ett flertal handlingar och brev av historiskt och. lärdomshistoriskt intresse.