Matthias Benzelstierna

3. Matthias Benzelstierna (till 1747 Benzel), f. 8 sept. 1713 i Lund, d 11 mars 1791 i Stockholm. Föräldrar: teol. adjunkten, sedermera ärkebiskopen Jakob Benzelius och Katarina Edenberg. Student i Lund 3 febr. 1721; företog utrikes resor apr. 1742—sept. 1744. Inträdde i tjänstgöring vid inrikes-civilexpeditionen 27 aug. 1734; undergick examen i kanslikollegiet 22 mars 1735; e. o. kanslist i förutnämnda expedition s. d.; sekreterare i kommissionen över mått och vikt 1737; tjänstgjorde vid protokollet i K. M:ts rådkammare från 1737, företrädesvis under åren 1738 —40; e. o. kanslijunkare och amanuens hos rikshistoriografen 27 mars 1740; sekreterare i sekreta utskottet vid riksdagarna 1740 —41, 1746—47 och 1751—52; kanslijunkare 29 aug. 1741; e. o. protokollssekreterare i utrikesexpeditionen 31 mars 1747; adlad 7 aug. s. å.; e. o. kansliråd 20 dec. 1753; överpostdirektör 27 mars 1759; erhöll statssekreterares titel 17 sept. s. å. Härold vid KMO 1748; RNO 1760; KNO 1770; LVA 1786 (preses 1788); HedLVS s. å.; LHA 1786. — Ogift.

Efter en omsorgsfull uppfostran och grundliga studier vid Lunds universitet lämnade B. med ett ståtligt latinskt testimonium år 1734 fädernestaden för att i Stockholm söka sin framtid på ämbetsmannabanan. Vad som bestämt honom för den inslagna vägen, är icke närmare bekant — hans intressen synas ha varit mångahanda och hans studier mångsidiga. I yngre år hade han med mycken flit ägnat sig åt naturvetenskapen och genom sin lärare och vän Kilian Stobseus även fattat håg för läkaryrket, ja, en tid ämnat göra det sistnämnda till sitt huvudstudium. Det visade sig emellertid snart, att den unge extraordinarien vid civilexpeditionen var en värdig representant för sin berömda släkts traditioner. I besittning av lätt fattningsgåva, förträffligt minne och grundliga kunskaper, gjorde han sig inom kort känd som en förmåga användbar på skilda områden. Vid sidan av sin tjänstgöring i kansliet togs han i anspråk för åtskilliga förtroendeupp- drag, av vilka det mest hedrande var sekreterarplatsen i sekreta utskottet under riksdagarna 1740—52. I detta grannlaga värv förstod han att tillvinna sig förtroende och kunde mer än en gång träda emellan för att utjämna stridiga tänkesätt och avstyra förhastade åtgärder. I utrikesexpeditionen fick B. efter statssekreteraren F. von Stenhagen övertaga nyhetsförmedlingen till en del sändebud, såsom Mauritz Posse i Petersburg, K. A. von Ungern- Sternberg i Köpenhamn och Nils Bark i Wien. Under pommerska kriget försåg han dessa med underrättelser från Sverige och krigsskådeplatserna, tillsände dem tidningar och utdrag ur ministerbrev m. m. samt åtog sig beredvilligt deras egna angelägenheter i hemlandet. Det framgår av breven, att han i dessa korrespondenter förskaffade sig tacksamma vänner, som icke nog kunna berömma hans nit och tjänstvillighet i befrämjandet såväl av fäderneslandets som deras privata intressen. B: s befordran inom kansliet blev emellertid icke särdeles snabb, men hans förtjänster fingo omsider sin belöning, då han år 1759 förordnades till innehavare av det efter statssekreteraren Leonard Klinckowström ledigblivna inidräktiga överpostdirektörsämbetet och samma år erhöll statssekreterares titel.

Vid B: s verksamhet som överpostdirektör knyter sig icke någon kraftigare utveckling av det svenska postväsendet eller någon omdaning av dettas arbetssätt. Tiden var till följd av yttre förhållanden härtill icke mogen, det gällde blott att fortsätta i en långt tidigare inslagen riktning och att trots de svårigheter, trafikmedlens ringa utveckling medförde, genom vakenhet och noggrann tillsyn göra det för stat och enskilda bästa möjliga av det, som förefanns. B. har av alla tecken att döma skött sitt kall på ett sätt, som fullt tillfredsställde den tidens fordringar. Att man på högsta ort var nöjd med hans ämbetsförvaltning, betygas uttryckligen vid ett tillfälle, och även hans minnestecknare vitsordar det nit och den skicklighet, varmed han skötte sina åligganden, och det goda förhållande, som rådde mellan chefen och hans underordnade. Om trots detta anmärkningar icke alldeles uteblevo, så berodde det snarast på politiska förhållanden. Då nämligen mössorna vid sitt tillträde till makten år 1765 gingo till rätta med sina motståndare, drabbades även B. som hattvän av efterräkningar. Hans fullmakt, tillade honom de förmåner, som tillhörde överpostdirektörsämbetet, varför han räknat sig till godo en stigande procent av postverkets hela intäkt, en löneförmån, som under åren 1760—65 steg till mer än 200,000 dir smt.. Sekreta utskottet förklarade emellertid nu, att procentheräkningen blivit B: s företrädare personligen medgiven men icke tillhörde ämbetet; dock återkrävdes icke, vad B. redan uppburit, utan man nöjde sig med att innehålla 75,250 dir smt beräknade men ännu innestående procentmedel för de. gångna åren och alla sådana för åren 1766 och 1767. För framtiden bestämdes överpostdirektörens andel i postmedlen till en viss, icke stigande procent av nettoinkomsten. Det är på denna aktion, B. synes anspela, när han i brev till Jakob von Engeström av 28 febr. 1766 talar om de »fördubblade bekymmer, som nu en tid kommit var redelig man att ej leva annorlunda än såsom i en dröm».

I kraft av en praxis, som trots vissa invändningar däremot i ett K. brev av 13 okt. 1743 faktiskt bestått alltsedan 1697, utövade B. såsom överpostdirektör tillsynen över Stockholms post-tidningars utgivande, en syssla, som på grund av de därmed förbundna intäkterna betraktades som ett överpostdirektörsämbetet tillkommande privilegium. Även detta förhållande blev år 1765 föremål för en undersökning, i det mindre sekreta deputationen avfordrade kanslikollegiet upplysningar om varför K. brevet av år 1743 ej blivit efterlevt, men B. fick efter vederbörlig utredning och tack vare kollegiets rekommendation behålla förmånen. Först med hans död i mars 1791 och sedan hans arvingar till slutet av året fått uppbära inkomsten, upphörde förbindelsen med postverket, i det såväl tidningens utgivande som avkastningen av densamma som privilegium övergick till Svenska akademien. Vid sidan av överinseendet över Stockholms post-tidningar har emellertid B. även inlagt en självständig förtjänst om det svenska tidningsväsendets utveckling. Sedan 1734 hade som bihang till posttidningarna efter mönster av J. S. Strimesius' Historisk- geographisk- och genealogiske anmärkningar (1726, 27) utgivits kommenterande Anmärckningar wid Swenska post-tidningarne, vilkas redaktion åren 1749—60 omhänderhafts av B. Sistnämnda år måste emellertid denna publikation, som huvudsakligen uppmärksammade utländska förhållanden, till följd av bristande avsättning upphöra. Fullföljande en av P. V. Wargentin framkastad idé, inlämnade då B. 4 aug. 1760 till kanslikollegiet ett memorial, däri han framhöll nyttan av »en art inrikes tidningar», vilka utan att gå de redan, existerande gazet-terna i vägen kunde innehålla allehanda i de ordinarie posttidningarna icke förekommande nyheter. Då behovet av en dylik tidning tydligen gjorde sig gällande, förordade kollegiet med nöje B:s ansökan, som 12 aug. erhöll K. M:ts bifall. Redan före årets slut utkommo av Inrikes tidningar, som det nya bladet kallades, fem provnummer, och från och med följande års början skedde utgivningen regelbundet varje tisdag och fredag. Enligt det i tidningens första nummer av 26 nov. 1760 intagna programmet, skulle den huvudsakligen meddela notiser från den högre ämbetsmannavärlden, dödsfall, giftermål mellan förnäma eller allmänt kända personer jämte andra viktigare data rörande dylika, berättelser ifrån landsorten om kyrkoinvigningar, guldbröllop m.fl. högtidligheter, lyckliga eller olyckliga händelser, sjukdomar och farsoter, berättelser från konungens befallningshävande om årsväxten, markegångstaxor m. m., arrenden på kungsgårdar, godsförsäljningar o. d., tingsterminer, »goda eller onda gärningar» (i sedeförbättrande syfte); korteligen, tidningen ställde som sin uppgift att vara ett det fredliga arbetets organ och hoppades att träffa publikens smak genom att både »gagna och förnöja». Med politiken togs ingen befattning, och endast enstaka gånger kunde under de följande åren redaktörens politiska sympatier framskymta. Någon större möda torde f. ö. redaktionsarbetet icke hava förorsakat B., då han hade trogna korrespondenter i sina underlydande postmästare och tidningens egen publik dessutom själv genom insända notiser och artiklar drog försorg om spaltfyllnaden. Samma år som Inrikes tidningar började utkomma, erhöll B. av riksens ständer i uppdrag att draga försorg om överseendet och utgivandet av riksdagstidningarna, ett uppdrag, som dock synes ha övertagits av riddarhussekreteraren Per Franc.

Trots sina trägna ämbetsgöromål hade B. ända från sin första Stockholmstid fortsatt att odla sina vittra och lärda intressen. Genom att på lediga stunder gå sin farbroder, K. bibliotekarien Gustav Benzelstierna till hända på K. biblioteket skaffade han sig kännedom om detta och ansökte även (1737) om befordran till amanuens därstädes. Redan 1735 erhöll han såsom vikarierande amanuens hos rikshistoriografen Jakob Wilde tillgång till akter och handlingar i Antikvitetsarkivet och kom sålunda tillfälle att under dennes ledning utvidga sina kunskaper i de svenska hävderna. Det var ock som amanuens hos rikshistoriografen, han verkställde den av drottning Ulrika Eleonora föranledda översättningen av det parti av Wildes »Suecise historia pragmatica», som behandlar Karl XI: s envälde. De historiska intressena bevarade B. för övrigt livet igenom. Fäderneslandets hävder, äldre och nyare författningar voro, säger hans minnestecknare, liksom upptecknade i hans minne med en ordning och en fullständighet, som med trygghet kunde rådföras, och över sitt eget tidevarvs händelser, vars kedja han uppmärksamt följt, var han en levande historia. I ett bland B: s papper förvarat egenhändigt koncept (sannolikt till hans inträdestal i Vitterhetsakademien) uttrycker han sitt beklagande av den nästan fullständiga frånvaron av historiska arbeten rörande det senare 1600-talet och det följande tidevarvet och motser med iver under en upplyst konungs hägn och de genom den »oskyldiga bok-pressens» frigivande skapade lyckligare auspiciema »fortsättiande av den vackra början, i senare tider blivit gjord dels till en pragmatisk historie, dels till konungarnes leverne och bedrifter, så att en gång en fullständig och till författarnes tidevarv utförd historie om Sverige må vara att tillgå». Jämte hävdaforskningen voro numismatiken liksom även de levande och döda språken föremål för B: s studier och intresse. Sina kunskaper i de förstnämnda, för vilka han under sin tjänstgöring i kansliet erhållit goda vitsord, blev han i tillfälle att uppodla under den länge planerade utrikes resa, han åren 1742—44 företog till Holland, England, Frankrike och Tyska riket. På samma gång förskaffade han sig »med uppmärksamheten av en statsman och en lärd, lika värdig ett rum i kabinettet och på Parnassen», ökad kännedom om folkslag, seder och inrättningar». Någon vetenskaplig eller litterär produktion kom B., oaktat sina grundliga studier och kunskaper och sin omfattande beläsenhet, icke att utöva. Hans begåvning synes ha varit företrädesvis receptiv, och en medfödd blygsamhet torde dessutom ha avhållit honom från att offentligen framträda. Att hans gedigna kunskaper likväl vunno samtidens erkännande, framgår utom av lärda utmärkelser bl. a. därav, att han lär ha varit ifrågasatt till lärare för kronprins Gustav. Det är jämväl i sin egenskap av lärd samlare, B. företrädesvis åtnjuter berömmelse hos eftervärlden. Redan tidigt, »nästan från barnaåren», hade han haft håg att samla böcker och hade styrkts i denna sin böjelse av sin farbroder Gustav Benzelstierna. En ansenlig förmögenhet satte honom i stånd att därjämte anlägga betydande och dyrbara samlingar även av handskrifter, kopparstick, kartor, skådepenningar och mynt. Hans bibliotek betecknas av K. Kr. Gjörwell som ett av de största enskilda i Sverige, »varuti svenska historien ej utgör den minsta, men rara böcker den förnämsta delen». Vad beträffar dess storlek, så ger oss den bevarade handskrivna katalogen därom närmare upplysning; den betecknas dock av Lars von Engeström år 1809 som ofullständig. Den sistnämnde uppskattade biblioteket till vid pass 12,000 band, varvid dock en myckenhet dupletter medräknades. Enligt företagen räkning upptar katalogen över 3,000 boktitlar, men volymsiffran blir givetvis avsevärt större. Samlingen av kopparstick var enligt von Engeströms uppgift icke rik, ehuru innehållande »vackra saker», kartsamlingen »mera talrik än utvald»; myntsamlingen bestod av två kabinett, ett svenskt, helt och hållet samlat av B., och ett antikt, påbörjat av hans morfader Mattias Edenberg. Handskriftssamlingen omfattade utom B: s egna jämväl Gustav Benzelstiernas samlingar samt dessutom åtskilliga B. genom mödernearv tillfallna papper, härrörande från riksrådet Mattias Biörenklou, K. rådet Nils Lillieroot, generalguvernören J. P. Olivekrans, envoyén Lars Cantersten, underståthållaren Jakob Clo och ambassadsekreteraren Mattias Edenberg. Härtill kommer ett mindre antal från fädernesläkten nedärvda handlingar. För att bereda ett värdigt förvaringsrum åt biblioteket och samlingarna lät B. åren 1788—90 »med nog kostnad men mycken bekvämlighet» inreda sitt vid Rehnfeldts-, nv. Bondegatan på Södermalm belägna hus; dock synes han på grund av ekonomiska skäl ha måst betydligt inskränka på den ursprungliga planen. Det länder B. till heder, att hans med ospard flit och kostnad hopbragta skatter även efter hans död fingo bevaras oskingrade. Genom sitt testamentariska förordnande 30 aug. 1790 överlät han nämligen under fideikommissrätt utom huset med tillhörande tomt samlingarna i deras helhet till systersonen Lars von Engeström och dennes manliga bröstarvingar. På så sätt lades grunden till det sedermera berömda von Engeströmska biblioteket, som först 1864 upphörde att äga bestånd såsom självständig institution, i det dess rika samlingar av böcker och handskrifter nämnda år av Lars von Engeströms sonson, kammarherre Lars Stanislaus Edmund von Engeström, överlämnades till K. biblioteket. — Sin stora förmögenhet överlät B. huvudsakligen i form av ett flertal fideikommiss till sin syster Margareta Benzelstiernas och biskop Johan Engeströms söner. I fråga om B: s karaktär och personlighet är man, vid den nästan totala frånvaron av autobiografiska dokument — ingen dagbok och endast ett fåtal brev av intimare karaktär föreligga — hänvisad till den teckning, G. J. Adlerbeth givit av sin vän i Vitterhetsakademiens handlingar. En oskrymtad gudsfruktan, rena seder, sträng plikttrohet vid fullgörandet av sina åligganden, en viss lynnets jämnhet och måttfullhet, som kom honom att med oväld döma mellan stridande parter och med foglighet lämpa sig efter andras meningar, där dessa icke stridde mot hans övertygelse, försonlighet, deltagande och hjälpsamhet vid medmänniskors nöd, uppoffrande vänfasthet — dessa voro egenskaper, vilka åtföljde honom under hela hans levnad. Därtill kom en brinnande fosterlandskärlek och en patriotism så stark, att B. på grund av oövervinnlig sinnesrörelse sade sig aldrig i ett sammanhang kunna läsa historien om Sveriges olyckor under Karl XII: s senare regeringsår. Att vara mera än att synas, att gagna mera än att lysa — plus esse quam videri — gjorde B. själv till sitt valspråk och satte det som devis i det exlibris, varmed han prydde sina böcker och handskrifter.