Carl Reinhold Berch

1. Carl Reinhold Berch, f. 29 jan. 1706 i Stockholm, d 22 dec. 1777 därstädes. Föräldrar: kamreraren Anders Berch och Regina Katarina Tersmeden. Undervisades av informatorer; elev vid tyska skolan i Stockholm 1720; student i Uppsala 14 juni 1722; disp. 27 sept. 1728 (De baronum dignitate apud Svecos; pres. F. Törner); fullföljde sin utbildning genom resor juni 1729 —nkt. 1731 och vistades därunder företrädesvis vid universitetet i Halle, i Paris och i London. Erhöll tillstånd att tjänstgöra i antikvitetsarkivet 2 dec. 1731; e. o. amanuens vid kanslikollegiets expedition 15 febr. 1732; amanuens hos rikshistorio-grafen 6 okt. 1733; utgav Anmärckningar wid swenske posttidningarne 1734—35; kanslijunkare 13 febr. 1735; reste okt. s. å. till S: t Petersburg, där han vistades sju månader, samt författade över denna resa en berättelse, som dock ej blev tryckt; uppförd på andra förslagsrummet till K. bibliotekarie 4 okt. 1737; kommissionssekreterare i Paris 21 aug. 1739; erhöll K. sekreterares titel 1745 med fullmaktsdatum 10 sept. 1743; återvände 1746 till Sverige och förordnades att med bibehållande av halva kommissiönssekreterarlönen biträda sekreteraren i antikvitetsarkivet, särskilt med ordnande av mynt och medaljer (K. brev 17 apr. s. å.); sekreterare (chef) i antikvitetsarkivet 5 juli 1750; erhöll kansliråds titel 26 aug. 1755; adlad 21 jan. 1762 men tog ej introduktion på riddarhuset; erhöll kansliråds lön 1772 (K. brev 13 juni). LVA 1749 (preses 1753, 1756); Vitterhetsakademiens förste valde ledamot 1754; RNO 1772. — Ogift.

B: s fader, vilken var smått förmögen, kunde giva sina barn, av vilka Carl Reinhold var äldst, en mycket vårdad uppfostran. I den tyska skolan var den lärde pedagogen Steinmeyer B: s rektor, och redan nu fick han den lust till mynt- och medaljstudier samt författarskap i den då mycket populära s. k. sinnebildskonsten, som sedan blev det bestämmande för hans verksamhet. I Uppsala fortsatte han dessa studier och tyckes där särskilt hava tagit intryck av den lärde Erik Benzelius, vars mera kritiskt-historiska uppfattning även blev hans. Redan nu fick han med särskilt tillstånd studera i riksarkivet, som då ännu icke var tillgängligt för allmänheten. Sina numismatiska studier fortsatte han även under den första utrikesresan, särskilt i Paris. Vid hemkomsten 1731 skulle han välja levnadsbana, och denna kom då att bestämmas av en tillfällighet. Han fick nämligen i uppdrag att biträda hovintendenten K, Hårleman vid anordnandet av de festligheter, med vilka Fredrik I skulle mottagas vid sin återkomst från Hessen, och B. gav då idén till de »sinnebilder» och inskriptioner, i vilka monarken skulle hyllas. Han lyckades över förväntan, och både K. G. Tessin och Hårleman »tillstyrkte honom att övergiva Uppsalavägen och söka genom kansliet befordran till något rum i antikvitetsarkivet». Detta var i själva verket att gå den vetenskapliga vägen, ty universiteten voro vid denna tid knappt annat än ganska elementära undervisningsanstalter, medan riksarkivet, antikvitetsarkivet och K. biblioteket, vilka jämte censor librorum, translator regni och rikshistoriografen voro knutna till kansliet, trots torftiga anslag och delvis splittrade intressen hävdade sin ställning som landets enda vetenskapliga humanistiska institutioner. K. biblioteket var ännu ytterst obetydligt och omfattade blott 6,700 band och 283 handskrifter. Riksarkivet omfattade företrädesvis kansliets handlingar efter Gustav Vasas tid, antikvitetsarkivet hade ett mera brokigt innehåll: huvudparten av våra medeltidshandlingar, fornsvenska och isländska handskrifter, även en samling tryckta böcker, runstavar, avskrifter av runinskrifter, mynt och medaljer, den tämligen fåtaliga fornsakssamlingen samt allehanda kuriosa; om de fasta fornlämningarna vårdade man sig så gott som alls icke, och tjänstemännen sysslade mest med arkivalier. Båda arkiven hade lokaler i »greve Pers hus», där antikvitetsarkivet disponerade tre rum samt ett oeldat valv i bottenvåningen. Tjänstemännen voro en sekreterare, som var verkets chef, två assessorer och en translator av »det gamla språket» (dvs. isländska). Vid denna tid var antikvitetsarkivet emellertid tämligen på förfall. Chefen, Johan Helin, var såsom författare alldeles steril och blev såsom ämbetsman allt mer och mer försumlig, de båda assessorerna, N. Keder och K. L. von Schantz, bägge numismatiker, voro väl kunniga män, men avledo kort därefter och efterträddes av två alldeles odugliga och lata tjänstemän. Translator var den visserligen flitige men fantastiske rudbeckianen E. J. Björner. Någon synnerligen god skola hade B. således ej kommit i, men han synes hava utvecklat stor flit, särskilt vid ordnandet av arkivets myntsamling, och var även verksam på andra områden samt utkastade redan nu planen till en stor svensk medaljhistoria, till vilken medaljerna skulle förfärdigas av den skicklige gravören J. K. Hedlinger, som blev en av B: s intimaste vänner. Emellertid fann han, att utsikterna till befordran voro synnerligen små, och för att få högre rang samt därigenom kunna slå blivande medtävlare inom och utom arkivet, då chefsplatsen bleve ledig, sökte han och fick genom Tessins bemedling platsen såsom kommissionssekreterare i Paris. Där vistades han 1739—46. Lönevillkoren voro jämförelsevis goda och tjänstgöringen lindrig. Sin mesta tid ägnade han åt egna studier i historia och numismatik, besökte flitigt teatrarna och levde över huvud med i den tidens litterära Parisliv. Särskilt var han ett slags konstagent för Tessin och uppköpte för dennes räkning tavlor, statyetter och kopparstick samt ökade även ansenligt sin egen samling av mynt, medaljer och svenska porträtt i gravyr.

Då B. 1746 återvände till hemlandet — såsom det officiellt hette: på permission — var det tydligen meningen, att han skulle bliva antikvitetsarkivets chef. Till en början blev han där blott adjungerad men var faktiskt den ledande, och då Helin slutligen, 1750, tvingades att taga avsked, blev B. utan strid hans efterträdare. Såsom ämbetsman utvecklade han en under frihetstiden mycket sällsynt energi och plikttrohet och hade en mängd mycket goda uppslag till verkets omorganisation, vilka dock i följd av de oefterrättliga politiska förhållandena endast i ringa mån kunde utföras. Redan innan han blivit chef för antikvitetsarkivet, framlade han en plan till en omorganisation av detta och K. biblioteket, som därmed borde sammanslås. De fem tjänstemännen iskulle på så sätt fördela arbetet sig emellan, att en blev bibliotekarie för de tryckta böckerna, en för de handskrivna utom de isländska, en för dessa, en vårdare av arkivalierna och en av mynten och fornsakerna. Denna plan blev också av regeringen stadfäst 1751 men kunde aldrig i det tilltänkta syftet genomföras. I planen ingick, att de fem tjänstemännen minst en gång i veckan skulle sammanträda till ett slags akademi, uppvisa sina arbeten och därom överlägga. Dessa sammanträden började redan 1750 och voro fullkomligt i stil med en humanistisk vetenskapsakademi, men trots sitt nit kunde B. ej hålla intresset uppe hos de andra. En annan punkt var, att bibliotekarien för de tryckta böckerna en eller två gånger i veckan skulle hålla föreläsningar på biblioteket i historia litteraria, genomgå de lärda journalerna, giva anvisning på lämpliga böcker osv. Men denna plan blev aldrig utförd i följd av otillräckligt anslag och brist på lokal; för inköp äv böcker funnos blott 600 dir smt, biblioteket var blott öppet fyra timmar om dagen, och hemlån tillätos ej. Ej heller B:s förslag om inrättandet av en antikvitetsarkivets bokhandel ledde till något resultat. Största vikten lade B. vid en god rekrytering av ämbetsmannapersonalen. Men här hade han att kämpa mot en fullkomlig övermakt: frihetstidens anciennitetsprincip, tack vare vilken ingen hänsyn togs till vare sig kunskaper eller flit. Vidare bortgåvos platserna såsom rena partibelöningar åt personer, som aldrig ens brydde sig om att infinna sig på ämbetsrummet. Mot allt detta var B. maktlös. Slutligen drog man också in platserna, så att han året före sin död var ensam i tjänsten. Trots detta utvecklade B. emellertid en oerhörd flit, och med det ringa anslag han hade, ökade han samlingarna, särskilt av mynt, högst betydligt. De förut oordnade brev, mynt osv., som hopats i den trånga lokalen, blevo nu ytterst omsorgsfullt katalogiserade, på det nya kungliga slottet skaffade han en bättre lokal, jämväl för de fasta fornlämningarna visade han intresse och lät även anställa några arkeologiska grävningar. Men av det rudbeckianska fantasteriet var han en bestämd fiende. Mot den föregående tidens överdrivna beundran för den »götiska» litteraturen uttalade han sig ofta ganska skarpt, och av de kvarlevande rudbeckianernas runtolkningar var han ingen vän. Huvudvikten lade han på studiet av de medeltida pergamentsbreven, ur vilka en verklig historisk lärdom kunde dragas, på ortbeskrivningar och framför allt på myntstudiet. Här uttalar han ganska sunda idéer. Att hava samlingar av gamla mynt, skrev han, »och ej mera därom veta, än huru de se ut på bägge sidorna, huru många små rosor och prickar den ena har uti sina ornamenter mera än den andra, är en kunskap, som är ganska fåfäng, om man icke därhos undersöker dessa penningars invärtes godhet, vad de hava gullit, huru de blivit förhöjda eller avslagna, och därigenom utletar de föregående tiders värde på gods och varor samt således bliver mera skicklig att förstå gamla kontrakt och köpebrev. På detta sättet bliver myntsamlandet ett studium, som ej bör föraktas». Myntkunskapen var då i Sverige tämligen ny. Den egentligen förste numismatikern var Elias Brenner, vars »Thesaurus» utkommit 1691. Här hade Brenner tänkt i kopparstick avbilda alla svenska mynt, angiva deras halt osv. Men i den första upplagan avbildades blott 431 mynt och medaljer; den andra upplagan utgavs 1731 av Keder, och här hade antalet ökats till 574. Bland dessa befunno sig dock en mängd tydliga falsarier — runmynt, mynt som skulle hava slagits av Olof Trätälja osv. Mot dessa fantasier från den rudbeckska tiden uppträdde B. och sökte även här införa sunda, kritiska principer.

Större delen av B:s tid upptogs av hans ämbetsgöromål, men vid sidan av dem hann han ock att utöva ett ej obetydligt författarskap. För detta hade han mycket goda förutsättningar. Hans första större arbete — den blott handskrivna skildringen av Ryssland — röjer en vaken observation och en kanske mera modern och ledig stil än den, som samtidigt möter oss i Dalins Argus. Även den samling av politiska och kulturhistoriska essayer, som inflöto i Anmärckningar wid swenske post-tidningarne, vittnar om en mycket god penna. Efter dessa ungdomsförsök blev B. dock för en längre tid alldeles steril. I Frankrike skrev han väl en skildring av land och folk, men denna är förlorad och blott använd i den självbiografi, som han författade på äldre dagar. Men 1753 nödgades han såsom preses i Vetenskapsakademien hålla ett tal, och detta bröt isen. Till ämne valde han de äldsta svenska mynten och fick därvid tillfälle att framlägga och utförligt motivera sina principer inom numismatiken. Kort därefter började K. Kr. Gjörwell att utgiva sina populära tidskrifter, och i dem blev B. en ganska flitig medarbetare, dock egentligen först på 1760- och 1770-talen. Här började han nu införa en följd av kulturbilder från vår medeltid och forntid, hämtade ur pergamentsbrev och dylika handlingar, utmärkta såväl för verklig lärdom som för en stilla, älskvärd humor. Och jämte dessa populära uppsatser grep han sig även an med ett mera vetenskapligt författarskap. Svårigheterna för ett dylikt voro övervägande av ekonomisk art, och att få ett arbete tryckt mötte då nästan oöverkomliga hinder. Hans främsta verk, en stor katalog över svenska mynt och skådepenningar, utgavs slutligen (1773) av Uppsala universitet. Denna förteckning är betydligt rikhaltigare än Brenners och även mera vetenskaplig, och ännu har den icke blivit ersatt av en fullständigare. Vid sidan av detta större arbete skrev han flera mycket förtjänstfulla avhandlingar i svensk myntkunskap, om mynttecken, om plåtmynt, om mynthus osv., och arbetade fortfarande på den stora svenska medaljhistoria, till vilken han redan såsom ung tillsammans med Hedlinger utkastat planen. Men denna, som förorsakade B. stora ekonomiska obehag för de kopparstick, han låtit gravera, blev aldrig fullständigt utgiven. Första och andra flocken av »Namnkunniga svenska herrars och fruers skåde-penningar» utkommo nämligen först tre månader före B: s död; av fortsättningen, som var utarbetad i manuskript, utgav G. J. Adlerbeth en tredje flock.

B. var en man med ovanligt solid lärdom, visserligen utan några nya, banbrytande idéer men med mycket sunda vetenskapliga principer, en plikttrogen och rättfärdig ämbetsman och såsom enskild person praktisk, klok, god ekonom men frikostig och hjälpsam, icke pedant utan en angenäm sällskapsmänniska. Hos sina samtida tyckes han också hava åtnjutit en odelad aktning. B. ligger begraven i Maria kyrka, där ett monument finnes uppsatt över honom. Medaljer över honom slogos tre under hans livstid, en av D. Fehrman och två av Hedlinger, samt en 1912 av Svenska akademien (av Erik Lindberg).