Carl Oscar Berg

1. Carl Oscar Berg, f. 30 okt. 1839 i Kumla församling, d 14 okt. 1903 i Stockholm. Föräldrar: fanjunkaren vid Västmanlands regemente, sedermera underlöjtnanten i armén Oskar Berg och Emelie Karolina Sandholm. Genomgick folkskola; åtnjöt undervisning vid Georgiis handelsinstitut i Stockholm. Innehade anställning på affärskontor i Stockholm; bedrev egen grosshandelsrörelse därstädes från 1863 (borgarbrev 10 nov.) och arbetade dels inom livsmedels-, dels inom läderbranschen; medlem av Evangeliska fosterlandsstiftelsen 1875–87; utgav Arbetarens vän (utgivningsbevis 28 maj 1875), vilken tidning enligt överenskommelse med K. P. Rosén fr. o. m. febr. 1890 övertog även tidningen Lördagsbladets prenumeranter; ledamot av riksdagens första kammare för Kopparbergs län 1876–84 och var därunder bl. a. ledamot av bevillningsutskottet 1879–82; utgav Barnens vän jan. 1877–1888; ledamot av styrelsen för Svenska nykterhetssällskapet, där han beklädde flera framskjutna poster; ledamot av brännvinslagstiftningskommittén 8 febr. 1878–11 febr. 1881; rumänisk generalkonsul 1880–91; chef för Skandinaviens ädle storloge av godtemplarordens amerikanska (hickmanitiska) gren 1883; lekmannaombud för ärkestiftet vid kyrkomötet s. å.; verkställande direktör för O. L. Svanbäcks boktryckeri-a.-b. 1886; förläggare för tidningen Morgonbladet sept. 1888–dec. 1890; ledamot av riksdagens andra kammare för Stockholms stad 1888–90 och var därunder bl. a. ledamot av bankoutskottet under samma tid.

Gift 21 maj 1867 med Karolina Vilhelmina Sandell (se följ.).

I den tidiga ungdomen hade B. gripits av den pietistiska väckelsen och blev snart en ihärdig arbetare i den luterska nypietismens tjänst. Utrustad med en ganska ovanlig förmåga att tala enkelt, ledigt och varmt, uppträdde han redan under senaste hälften av 1860-talet med religiösa föredrag i Stockholm. I hörjan av 1870-talet inköpte han den gamla judiska synagogan vid Tyska brunn, inrättade där ett sjömanskapell och ett läsrum samt en matservering, varest under loppet av ett par, tre årtionden en god och mycket billig kost tillhandahölls gäster ur arbetar- och den lägre medelklassen. I kapellet predikade han själv söndag efter söndag, lockande skaror av den befolkning, som på den tiden var karaktäristisk för staden mellan broarna, men även åhörare från andra samhällslager. De senare lärde sig snart beundra grosshandlaren-predikantens förmåga att komma i omedelbar förbindelse med ett auditorium, alldeles oemottagligt för dogmatiska eller annars djupgående betraktelser men så mycket mera tillgängligt för en personlig förkunnelse, som i övervägande grad bestod av direkta tilltal samt var byggd på historietter eller anekdoter av än känslosam, än lustig karaktär. B:s sålunda artade talarbegåvning liksom själva beskaffenheten av hans utbildning och levnadsbana gåvo honom förutsättningarna för hans i vissa fall lysande verksamhet som nykterhetstalare. Denna begynte redan 1872 och antog under 1870-lalet och nästpåföljande årtionde ett ovanligt omfång. När B. öppnade sitt fälttåg mot alkoholmissbruket, hade den gamla nykterhetsrörelsen i väsentlig grad domnat av. Under den period av glänsande konjunkturer, som vi genomlevde under 1870-talets första hälft, steg alkoholförbrukningen kraftigt, och det dröjde, innan den nya, absolutistiska och anglo-amerikanskt färgade nykterhetsrörelsen kom. B. var dennas förelöpare. Han intog en absolutistisk ståndpunkt och likaledes, om än utan aktuell betoning, en förbudsvänlig sådan. Som svenska nykterhetssällskapets verkställande direktör ålåg det honom — bl. a. — att hålla föredrag i huvudstaden och landsorten. Utomordentligt stora skaror nådde han på detta sätt. Hans föredrag buro allt emellanåt titlar, som än imponerade med sitt angivande av motiv ur den nordiska eller den grekiska mytologien, än lockade nyfikenheten med ett burleskt uttryck, såsom »Döden i grytan». Bortåt ett femtital av föredragen befordrades till trycket, men när de framträdde utan det talade ordets liv, undanskymdes de starka sidorna mer av de svaga; här röjdes särskilt en brist på kultur, som stundom lockar till löje. Inom godtemplarorden spelade B. en viss roll, enkannerligen såsom gallionsfigur — han hade, framför allt genom sin religiösa verksamhet i en tid, då den pietistiska väckelsen nådde samhällshöjderna, vunnit ett socialt anseende, som annars torde ha varit ganska svåråtkomligt för en självbildad grosshandlare i saknad av det gamla affärshusets traditioner. Chef för Skandinaviens ädle storloge av godtemplarordens amerikanska eller hickmanitiska gren (den, inom vilken negrerna vägrades medlemskap) var B. några år »om än icke till gagnet så dock till namnet». — Ett synnerligen viktigt moment i B: s nykterhetsarbete utgjordes av hans personliga ansträngningar att rädda, hejda och bistå individer ur skilda samhällslager, som genom alkoholbruket sjunkit eller höllo på att sjunka ned. Ofta talade han i fängelsekyrkorna och ådagalade där en beundransvärd förmåga att göra intryck på sina åhörare, som, sedan de återfått friheten, stundom vände sig till honom och erhöllo råd, anvisning på anställning, penningemedel till resor etc.

Politiskt konservativ, ehuru med allmänt folklig läggning, vann B., efter att en period ha tillhört första kammaren, tack vare den uppseendeväckande röstkasseringen i huvudstaden hösten 1887 plats i andra kammaren som protektionist. I gemen sin riktning trogen, svek han den dock med hänsyn till fläsktullen, som han röstade emot. I riksdagsarbetet gjorde B. ingen märkbar insats. Politiskt sinne och förmåga av praktiskt parlamentariskt arbete fattades honom, och hans talkonst skattades ej så högt i denna omgivning. En hans motion 1876 gav emellertid uppslaget till 1878—80 års brännvinslagstiftningskommitté, där han dock blott genom en reservation i utpräglad nykterhetsriktning kunde få sina åsikter framförda.

År 1875 började B. utgivandet av den bekanta tidningen »Arbetarens vän», och därmed fortsatte han ända till sin död. Denna publikations uppgift angavs vara att främja nykterhet, sedlighet, sparsamhet och gudsfruktan bland svenska folket och i all synnerhet bland arbetarna. Den skulle utgöra ett kraftigt kampmedel mot »svenska folkets farligaste fiender: brännvinet, flärden och det överdådiga levernet». En stor del av texten författades av utgivaren och hans hustru, tillsammans med vilken han sedan 1877 också utgav »Barnens vän». Innehållet i »Arbetarens vän» var visserligen präglat av välmening, och det inneslöt stora portioner av sunt förnuft, men det ådagalade för mycket av allmän konservatism, av naiv individualism och socialpolitisk bortkommenhet såväl som suckande socialistskräck för att tidningen skulle kunna vinna förtroende hos de arbetaremassor, vilkas klassmedvetande allt mer väcktes. En tid (1880—81) medarbetade Ernst Beckman, vars bidrag i många fall skilde sig fördelaktigt från det genomsnittliga innehållet. En hel del av B: s berättelser ha utkommit i bokform; de äro snällt belärande, här och var åtskilligt, salvelsefulla, ha inga litterära anspråk, men ådagalägga en viss talang och utmärka sig för en verklig fyndighet. — B:s publicistiska gärning förde honom in i tryckeriaffärer och därmed i svåra bekymmer. Svanbäcks bok-tryckeri-a.-b., som han ledde, måste träda i konkurs, och samma öde drabbade även honom själv (1892). I samband härmed ådömdes han (1893) två månaders fängelse för eftersatt bokföring, ett olycksslag, som väckte ett oerhört uppseende, skadeglädje på vissa håll, men så mycket djupare sorg och förstämning på andra. De sista tio åren av sitt liv var B. sysselsatt så gott som uteslutande med skriftställeri och höll sig för övrigt starkt tillbaka, icke minst därtill tvingad av en försvagad hälsa. Om sitt ekonomiska läge kunde han kort före sin död skriva till redaktör W. Skarstedt: »Jag har sedan dess betalat alla mina enskilda skulder och kan se folk i ansiktet.» När han gick bort, yttrades det också från olika sidor, att den mångomtalade olyckan ej sänkt någon moralisk skugga över hans person.