Nicolaus Bergius

Bergius, Nicolaus, f. 4 dec. 1658 i Reval, d 5 apr. 1706 i Pernau. Föräldrar: svenske pastorn vid domkyrkan i Reval och! assessorn i konsistoriet därstädes, magister Olaus Nicolai Bergius (Smolandus) och Vendela Rylander. Åtnjöt undervisning av fadern; student i Åho 11 maj 1676 och i Uppsala 16 juni 1677; anträdde med stöd av ett K. stipendium en utrikes resa okt. 1682; inskrevs vid universitetet i Giessen 29 febr. 1684; disp. där 7 apr. s. å. (De existentia philosophiaj antediluvianæ ejusqæ propagatione; pres. D. Clodius) och promoverades till fil. magister s. å.; återvände till Sverige 1686. Förordnad att uppehålla gudstjänsten vid den nyinrättade franska församlingen i Stockholm 28 sept. 1687; predikant därstädes 14 nov. 1691 samt pastor och kyrkoherde därstädes och tillika assessor i Stockholms stads konsistorium 7 dec. 1694 (avlade ed såsom assessor 10 apr. 1695); adjungerad ledamot med 600 dir smt årligt arvode i den under Erik Benzelius d. ä:s presidium arbetande bibelkommissionen 11 juli 1698; superintendent i Ingermanland 16 juli 1700; generalsuperintendent i Lifland och prokansler för akademien i Pemau 4 juli 1701; tillika teol. professor i Pernau s. å. samt kyrkoherde vid S:t Nikolai tyska församling därstädes 24 okt. 1703; teol. lic. i Uppsala 14 maj 1704; teol. doktor därstädes 1 juni 1705; ledamot av kommissionen angående pietisten T. Krüger 1705 (K. brev 21 okt.).

Gift 2 dec. 1691 med Kristiana Juliana Oxenstierna, f. 23 sept. 1661,. d 27 febr. 1701, dotter till riksrådet och riksmarskalken greve Gabriel Gabrielsson Oxenstierna av Korsholm och Vasa.

Tidigt förlorade B. sin fader och kort därefter även sin moder, en dotter till svenske pastorn i Reval Sven Rylander. Han lyckades dock få fortsätta sina studier och fann i Uppsala gynnare sådana som Petrus Rudbeckius d. y, Martinus Brunnerus, Samuel Skunck, Peter Holm och Erik Benzelius d. ä. I den sistnämnde ägde han en faderlig vän, med vilken han sedermera underhöll en först av döden avbruten brevväxling. Säkerligen var det genom bemedling av Benzelius, B. (1682) erhöll understöd av offentliga medel för sin utrikes studieresa. Han begav sig först över Berlin, Wittenberg, Leipzig, Dresden, Prag och Wien till Frankfurt a. M. Där stannade han nära ett år och umgicks flitigt i Filip Jakob Speners hus. En av hans närmare vänner och studiekamrater var Joakim Justus Breithaupt, som ävenledes var en av Speners lärjungar och sedermera drogs in i de pietistiska stridigheterna samt blev grundaren av en ny riktning inom den halleska teologien. Från Frankfurt flyttade B. över till Giessen, där han åtnjöt undervisning av Filip Ludvig Hanneken, professor i teologi, David Clodius, professor i orientaliska språk och teologi, samt Henrik Phasian, professor i historia, poesi och grekiska. Under den senares auspicier kunde han redan efter en månads vistelse vid Giessen-universitetet framträda inför den akademiska världen med ett tal: »Do peregrinatione literaria», och i början av apr. försvarade han under Clodius sin för graden utgivna avhandling. Därpå begav han sig åter ut på resor och besökte de större städerna och kulturcentra i mellersta Tyskland, Holland och England. I slutet av dec. 1684 anlände han till Paris och uppehöll sig där åtminstone hela det följande året. På hösten 1686 finna vi honom i Greifswald. Genom Holstein och Danmark gick sedan färden hem till Sverige, dit han anlände i början av år 1687. Under sin utländska resa förde B. utförliga anteckningar, av vilka största delen bevarats till våra dagar. Av denna dagbok synes, att han bedrev ytterst flitiga studier i de teologiska vetenskaperna och närliggande ämnen samt i döda och levande språk. Utförligt har han upptecknat sina många samtal med alla de lärda utlänningar, med vilka han sökte umgänge eller kom i beröring. Han försummade heller icke något bildningstillfälle och lade också under sin peregrination genom omfattande inköp grunden till sitt stora bibliotek. Genom sina studier hemma och i utlandet förvärvade B. ovanliga språkinsikter, som han sedermera ytterligare utvidgade. Utom de klassiska språken förstod han såväl franska, holländska, italienska och tyska som finska och estniska samt lärde sig, då han längre fram fick sin verksamhet förlagd till Ingermanland, även ryska.

Efter återkomsten från sin stora utländska resa dröjde B. i Stockholm, oviss om sin framtid och tveksam om det vitæ genus, han borde välja. Med sina mångåriga studier och sin omfattande lärdom kunde han väl synas särskilt lämpad för den akademiska banan, och han har själv betygat, att en akademisk lärostol vid denna tid föreföll honom såsom lyckans höjdpunkt. Men ekonomiska betänkligheter och ett tvivel på egen förmåga, som måhända ej var endast en obligatorisk fras utan bottnade i B:s', som det snart skulle visa sig, ej friska lynne, ha tydligen bestämt honom för den prästerliga banan, som med mindre anspråk lovade en snabbare bärgning. Är 1687 utsågs han av överståthållaren Kristoffer Gyllenstierna och Stockholms stads magistrat till den förste pastorn vid den nyinrättade fransk-luterska församlingen i huvudstaden, säkerligen på grund av sin under utlandsresan förvärvade färdighet i franska språket och sin kännedom om franska förhållanden. Strax därefter invigdes han i Stockholm till prästämbetet av biskopen över Estland Johan Henrik Gerthen, Full av iver grep sig B. an med sina förelagda uppgifter, men hans verksamhet avbröts snart nog, då han, som det heter i en anteckning, »råkade uti melankoli och förblev uti enslighet» under ett helt år, från 12 nov. 1688 till 30 nov. 1689. Under den tid, som B. avhöll sig från utövningen av sin tjänst, var han säkerligen icke blott kroppsligt sjuk utan genomgick också en själskris, framkallad av de läror, han insupit under vistelsen i Frankfurt och umgänget med Spener, samt skärpt av ängslan över bristande framgång i hans verksamhet. Till hans tjänsteåligganden hörde att söka vinna de immigrerade fransmännen för rikets religion. Bland dem, som efter hans undervisning övergingo till den luterska bekännelsen, voro emellertid nog flera vad ärkebiskop Olof Svebilius kallade »landlöpare», personer, vilka mest lockades till att byta tro genom de gåvor, som brukade komma nödställda konvertiter till godo.

I det s. k. Wrangelska huset, vari franska kyrkan och pastorns boställsrum voro inrymda, bodde änkegrevinnan Anna von Dohna jämte sin tidigt föräldralösa brorsdotter Kristiana Juliana Oxenstierna. Hos dem hade B. varit en välvilligt mottagen gäst. I sin själsnöd kom han i nov. 1688 till grevinnan och klagade över sin hjärteångest, sägande sig icke hava gjort sin skyldighet varken emot Gud eller människor. Grevinnan kallade sin brorsdotter till hjälp, då hennes egna bemödanden syntes fruktlösa, och fröken Kristiana, vilken föregående natt i drömmen tyckt sig se B. i dödsnöd, klagande, att hon läte honom dö i vanvård, sökte nu på allt sätt trösta honom och vann ett välgörande inflytande över honom. B. hade emellertid gripits av kärlek till sin tröstarinna och även fått ett rum i hennes hjärta, men giftermål mellan en högättad adelsdam och en ofrälse var för den tidens åskådning så främmande, att Kristiana Oxenstierna först genom läsning av Luthers skrifter och samtal med flera präster kunde övertyga sig om att ett sådant äktenskap ej var synd. Lugnad i detta avseende, lät hon viga sig med B., dock i hemlighet, eftersom ingen utsikt fanns att vinna hennes släktingars samtycke. Då äktenskapet sedan blev känt, väckte det ett oerhört uppseende, och Kristiana Oxenstiernas äldste bror, översten Gustav Adolf Oxenstierna, vände sig både till Svea hovrätt och, genom ett memorial av 11 nov. 1698, till adeln med sina klagomål. Saken fick emellertid till slut förfalla. Efter ett nioårigt äktenskap hade B. sorgen att förlora sin maka, som avled, sedan hon givit livet åt en son; rykten att hon själv skulle ha tagit sig av daga av sorg över brytningen med sina anförvanter, sakna säkerligen grund. För att tysta förtalet och rentvå sin hustrus minne från smädelser, som sökte svärta deras förhållande, utgav B. en försvarsskrift och avtryckte däri flera brev och böner av henne. Den polemiska nitälskan, som i viss mån kan sägas ha tillhört B: s' tjänsteplikt som fransk-lutersk pastor, låg tydligen för hans lynne. I tal och skrift ivrade han, stundom väl kraftigt t. o. m. för sin tid, mot villfarelser i läran och tidens ondska. En viss uppmärksamhet har ända fram till våra dagar ägnats åt en av honom (1690) publicerad stridsskrift mot vissa fruntimmersmoder, »Wällustens twenne blåsbälgor», vilken framkallade ett bemötande, antagligen härrörande från någon av de bekanta bröderna Gripenhielm. B:s' brev till Erik Benzelius d. ä. ge många inblickar i hans stridsstämning under dessa år. I sin församling synes han i sin iver ibland ha skjutit över målet, helst det understöd, kalvinisterna kunde påräkna av utländska makter, gjorde frågan om deras ställning särskilt ömtålig och gav förökad vikt åt deras framställningar och intriger även på högsta ort. Preses i konsistoriet, kyrkoherden Mattias Iser, som fått K. M:ts befallning att hålla noga inseende på den fransk-luterska församlingen, fann sig en gång (20 nov. 1695) böra förmana B. att i sina predikningar »icke exekrera och förbanna de främmande, ty eljest bliva de mera försmädade och förbittrade, än de varit tillförende». Särskilt i en likpredikan säges han »igenom sin hårdhet gjort sig förhatelig hos de fransöska». B:s' nitälskan uppbars emellertid ej minst, efter den genomgångna krisen otvivelaktigt av en innerlig övertygelse. Han har visat prov på verkligt kristligt sinnelag och barmhärtig kärlek i handling, och både hans ämbetsverksamhet och hans religiösa skriftställarverksamhet kännetecknas av viktiga positiva insatser. För att underlätta omvändelseverket skapade han en fransk skola i Stockholm. Till sin församlings tjänst utgav han med offentligt understöd en fransk översättning av den svenska psalmboken, och hans tolkning av Melanchthons levernesbeskrivning över Luther blev flera gånger omtryckt.

Uppehållen av fiendens infall i Ingermanland, tryckningen av sin franska psalmbok, sitt arbete för bibelverket och slutligen hustruns död, dröjde B. i Stockholm inemot ett år efter sin utnämning till superintendent. I Ingermanland med dess blandning av olika språk, nationaliteter och bekännelser ställdes han inför samma svåra konfessionella problem, varmed den svenska kyrkostyrelsen ända sedan landets erövring kämpat. Med outtröttlig energi skaffade sig B. en ingående kännedom om sitt stift, förhandlade med de ryska prästerna och sektledarna samt utgav som en första frukt av sina ryska studier år 1701 i Narva en svensk-rysk upplaga av Luthers lilla katekes. Trots de nedslående resultat, som hittills vunnits, upptog han oförskräckt frågan om de finska stammarnas omvändelse till den luterska kyrkan. Bland annat utverkade han ett par K. brev (2 jan. och 5 mars 1702), vilka både genom hotelser och löften om efterskänkande av mantalspengarna sökte förmå denna icke rysktalande befolkning att överge de ryska kyrkorna. B: s' korta tjänstetid räckte emellertid endast till att låta honom erfara segheten av motståndet mot de svenska omvändelseplanerna, ett motstånd, som han väl knappast mer än sina föregångare skulle ha förmått övervinna. För övrigt bör det antecknas, att B. lade grunden till ett offentligt bibliotek i Narva samt hopsamlade konsistoriets vanvårdade arkivalier och igångsatte deras inbindning. Åtföljd av stiftsbornas sympatier och ledsagad en mil utanför staden av sina ämbetsbröder, sina skriftebarn och många av församlingen, lämnade B. i slutet av april 1702 icke utan saknad Narva. Såsom generalsuperintendent i Lifland fick han sin verksamhet i Pernau. Den kort förut verkställda förläggningen av så betydelsefulla institutioner som konsistorium och akademi till den isolerade provinsstaden föreföll honom som ett misstag, men hans yrkanden på en ny flyttning, denna gång till Riga, motverkades av de stockholmska regeringskretsarna och rönte ej framgång. Under hela sin tjänstetid i Lifland hade B. att kämpa med en växande krigsnöd i landet och den svenska förvaltningens genom kriget nedsatta effektivitet, icke minst i finansiellt hänseende. Personligen drabbades B. hårt av dessa svårigheter. Hans lön utföll ej, ryssarna härjade biskopsgodset vid Dorpat, och accidentierna, som förut spelat en ej oviktig roll i superintendentens ekonomi, »lära nu bliva att understödja andra». Inom kort hade också B. dels förtärt, dels graverat »den av min sal. käresta mig lämnade fattigdom» och såg sig nödsakad att taga sin tillflykt till upprepade suppliker.

Varken allmänna eller enskilda svårigheter bröto dock B: s' verksamhetslust. Han grep sig med allvar, kraft och plikttrohet an med de många olösta uppgifter, som den svenska kyrkostyrelsen kämpade med i Lifland, och kunde glädja sig åt understöd från konungens sida. Bland annat beredde han sig genom ett besök i högkvarteret i Heilsberg i juni 1704 tillfälle att personligen framlägga sina önskemål för stiftets och egen räkning; i flera angelägenheter uppnådde han emellertid blott en remiss till rådsregeringen i Sverige (9 juni 1704), som till hans stora grämelse synes ha förblivit verkningslös. Till de svårare frågor, som mötte B. i det lifländska stiftet, hörde den av Pernaukonsistoriet med stränghet förda kampen mot pietismen, vilken fortgick under hela hans tid och energiskt fullföljdes även av honom själv trots hans egna tidigare förbindelser med rörelsen. En mindre negativ insats fick han tillfälle att göra för det gamla önskemålet att överflytta de kyrkliga böckerna till landets olika språk. Motsättningar mellan konsistorierna i Estland och Lifland, yttrande sig bl. a. däri, att man i Estland var konservativ beträffande det estniska skriftspråket, medan man i Lifland önskade en närmare anslutning till talspråket, hade försvårat och delvis omintetgjort det viktiga arbetet, men B., som var mera obunden av det förflutna, lyckades föra verket ett gott stycke framåt. Genom superintendenten J. Fischers försorg hade 1695 en estnisk psalmbok, »Haus-und kirchenbuch» kallad, blivit tryckt, men då den i språkligt hänseende var radikal och företalet befanns innehålla obehärskade utfall mot det motsatta partiet, hade dess användning och spridning förbjudits. B. utverkade nu en K. resolution av 21 juli 1703, som tillstadde bokens begagnande, sedan det förgripliga företalet ersatts med ett nytt. Vad kyrkoceremonierna beträffar, hade någon fullständig enhet icke rått inom det baltiska området, men Karl XI hade omedelbart efter antagandet av 1693 års handbok befallt, att denna skulle följas i hela riket. En estnisk översättning hade också utarbetats och tryckts (1699), men unifieringen hade uppskjutits i Lifland i avvaktan på de tyska och lettiska översättningarna. Efter erhållet tillstånd i nyssnämnda resolution av år 1703 grep sig B. själv an med den tyska översättningen och pådrev arbetet, så att både den och den lettiska versionen vid tiden för hans frånfälle förelågo färdiga; av trycket utkommo de först 1708. Även i den segslitna frågan om nya testamentets översättning till Reval-estniska — lettiska och Dorpat-estniska översättningar av nya testamentet förelågo sedan 1685 och 1686, en lettisk översättning av hela bibeln sedan 1689 — bildar 1703 års av B. utverkade resolution såtillvida epok, att därigenom en grundval skapades för återupptagandet av det till följd av språk- och partistriderna avstannade arbetet. En av de förut verkställda översättningarna av nya testamentet, som kommit i enskild ägo, uppspårades omedelbart genom B:s' försorg och renskrevs. Då motsättningarna i språkstriden nu börjat lägga sig, hoppades B. kunna tillfredsställa alla parter genom att ge den tillämnade redaktionen en sådan form, »att alla de, som tala estniska, sig av den kunde betjäna och de i en provins obekante oiden uti ett vidhängt register expliceras». Först 1715 trycktes emellertid efter växlande öden nya testamentet på Reval-estniska. Arbetet på gamla testamentets översättning till estniska, vilket likaledes av B. ifrågasatts, torde han knappast ha fått se på allvar upptaget.

Vid sidan av sin energiska verksamhet som stiftschef medhann B. att göra en betydande vetenskaplig insats, vilken anknyter sig till hans genom ämbetsverksamheten i Ingermanland väckta intresse för Rysslands språk och kultur. I den lilla, år 1702 i Narva tryckta skriften »Freundliches ansinnen an die herren liebhaber der russischen sprache» förordar han varmt studier i ryskan särskilt för svenskarna och var otvivelaktigt i detta hänseende en föregångsman. I en av sina framställningar till konungen yrkade han, ehuru utan resultat, på anslag för återupprättandet av det av Gustav Adolf anskaffade ryska tryckeriet, vars stilformar tidigare av J. G. Sparfwenfelt anträffats i Amsterdam och nu för en billig penning kunde återköpas. Den främsta frukten av hans ryska forskningar var hans stora, i Uppsala ventilerade avhandling över ryska kyrkans och religionens tillstånd, vilken anses vara hans bästa arbete; den förblev emellertid oavslutad. Vid sitt besök i Heilsberg, som inföll omedelbart efter hans disputation, erhöll han konungens löfte om teologie doktorat och fick även sin ivriga önskan att personligen få övervara promotionen i Uppsala år 1705 uppfylld. Kort därefter överfölls emellertid B. av blodstörtning och återvände i aug. 1705 till sitt stift, matt och nedsatt, plågad av »calor noctium och av förtretelig hosta». Hälsa och krafter återvann han aldrig helt. Dagen före sin död undertecknade han under åberopande av sin sjuklighet och sina hopade ämbetsplikter en ansökan om avsked från kyrkoherde- tjänsten i Pernau.