Carl Wilhelm Bergman

2. Carl Wilhelm Bergman, f. 18 aug. 1820 på Lagerfors bruk i Västergötland, d. 5 juli 1857 vid Ramlösa brunn. Föräldrar: bruksförvaltaren, sedermera handlanden Karl Gustav Bergman och Gustava Magdalena Thun. Intogs i Skara skola 1830; måste på grund av lungsjukdom avbryta studierna hösten 1839; student i Lund 5 okt. 1842. Lämnade universitetet 1847 och begav sig till Stockholm för att ägna sig åt författarskap; vistades 1848—56 hos farbrodern, överste Bernt Bergman, adlad von Schinkel, på Vallstanäs i Uppland, sysselsatt med att redigera och utgiva dennes historiska samlingar.

Gift 29 okt. 1856 med Vilhelmina Johanna Katarina Munthe, f. 19 dec. 1838, d. 2 nov. 1916, dotter till sadelmakaren och bryggaren i Hälsingborg Johan Fredrik Munthe och 1860 omgift med bankdirektören Fredrik Vilhelm Henckel.

Påverkad av romantisk poesi, i synnerhet Stagnelius och Atterbom, skrev B. i sin ungdom svärmiskt religiösa dikter, av vilka några trycktes i Mariestads veckoblad. Varmt bildningsintresserad, studerade han i Lund med stor flit hegelsk filosofi. Läsningen av »Das junge Deutschlands» radikala författare påverkade honom jämte studiekamraterna och meningsvännerna Fredrik Borg och Nils Persson-Nordin i revolutionär riktning. Sina åsikter framlade han 1848 i tvenne omogna och formellt ganska bristfälliga avhandlingar, »Den religiösa frågan» och »Den sociala frågan», båda ämnade att fortsättas, vilket dock icke skedde. I den förstnämnda söker han först att medelst kritiskt material, hämtat från D. Fr. Strauss och L. A. Feuerbach, upplösa den kristna trosläran och vill därefter med den senares humanism till utgångspunkt grunda en ny religiös åskådning med tron på Guds personliga existens och själens individuella odödlighet som väsentligt innehåll. En religiös natur, strävade han, influerad av K. J. L. Almquist, att nå utöver Feuerbachs positivism. Framställningen är visserligen entusiastisk och välment men ofta ytterst konfys. Detsamma gäller om »Den sociala frågan», inspirerad framför allt av P. J. Proudhon, i vilken B. såg den egentlige fullkomnaren av de socialistiska lärorna. I den okonstnärliga och illa skrivna men som tidsdokument rätt intressanta romanen »Clara Winqvist» (1849), en av samtidens talrika Almquist-imitationer och i någon mån ett motstycke till Jung-Deutschlands revolutionära tidsskildringar, debatteras ånyo de spörsmål, som behandlats i de båda tidigare skrifterna. Den samtida kritiken reagerade allmänt mot detta försök att i skönlitterär form predika socialism och feuerbachsk humanism. B., en av Almquists mest hängivna och okritiska beundrare, påbörjade även ett arbete om mästaren och erhöll härför genom Borg, som var Almquists nära umgängesvän i Stockholm, upplysningar om och av denne. Några av dessa biografiska notiser fingo jämväl plats i hans roman, vilket i viss mån ökar dess betydelse. I den av Borg och Persson-Nordin i Stockholm ntgivna socialistiska tidningen Reform (1849— 50) medarbetade B. Allmänt känd blev B, genom sitt historiska författarskap. Överste von Schinkel, f. d. adjutant hos Karl XIV Johan, ägde en mängd historiska handlingar, och dessa lämnade han jämte sina egna anteckningar åt brorsonen att bearbeta och utgiva. B. ägnade sig med flit och intresse åt sin nya uppgift och författade 1852—56 åtta band av »Minnen ur Sveriges nyare historia», behandlande åren 1771—1815. Arbetet, av von Schinkel avsett, att förhärliga Karl Johan som Napoleons besegrare och den svensk-norska unionens stiftare, blev mycket läst och debatterat. Särskilt uppseende väckte sjätte delen, som behandlade 1812 års politik och utkom 1855, samma år som Oskar I ingick novembertraktaten med västmakterna, alltså vid en tidpunkt, då frågan om vårt förhållande till Ryssland var brännande. Med anledning av de Schinkelska minnena riktades från vissa håll mot Karl Johans ryska politik häftiga angrepp, vilka i sin mån bidrogo till att bestämma Oskar I för orienteringen västerut. Som historiker är B. icke nog kritisk och objektiv; han hade också böjelse för effektfullt utbroderande av händelseförloppen.