Johan Magnus Bergman

1. Johan Magnus Bergman, f. 20 dec. 1792 i Färgelanda socken, d 17 okt. 1867 å sin egendom Riset i Smedjebacken, Norrbärke socken. Föräldrar: kyrkoherden Bengt Bergman och Helena Elisabet Florelius. Åtnjöt enskild undervisning; genomgick Karlstads trivialskola och gymnasium; student i Lund 25 okt. 1811; disp. 24 nov. 1813 (Memorabilia bibliothecæ academiæ Lundensis, t. I, p. XIX; pres. A. Lidbeck); med. kand. 9 dec. 1815; med. lic. 14 dec. 1816; disp. 21 dec. s. å. (Observationes in morbos hepatis chronicos; pres. J. Sönnerberg); kir. magister 26 aug. 1817; med. doktor i Lund 8 juli 1819. Tjänstgjorde vid serafimerlasarettet och garnisonssjukhuset i Stockholm 1816—17; pensionär i fältläkarkåren 1 juli 1817; tf. provinsialläkare i Filipstad 1 sept. s. å.; bataljonsläkare vid Värmlands regemente 10 dec. s. å. (K. fullmakt 17 febr. 1818); provinsialläkare i Falu distrikt av Kopparbergs län 14 dec. 1819; tillika föreståndare för vaccinationsdepån i Falun 10 apr. 1820; stadsläkare därstädes 10 juli 1820—27 jan. 1834 samt någon tid läkare vid Grycksbo; erhöll efter uppnådd pensionsålder avsked från provinsialläkarsysslan 7 mars 1848. Ledamot av Svenska läkaresällskapet 1820. — Ogift.

B. »var i flera än ett avseende en märkvärdig man. Av sin vetgiriga ande driven att närmare lära känna människorna och världen, förvärvade han sig ej allenast ett aktat namn inom det område, som utgjorde hans levnads egentliga kall, utan visste tillika att göra sig hemmastadd inom snart sagt alla grenar av mänskligt vetande.» Då B. började sin praktiska verksamhet, hade sundhetskollegiet från sina underlydande infordrat medicotopografiska beskrivningar över landets olika delar. Såsom tf. provinsialläkare i Filipstads distrikt sammanskrev han till åtlydnad av detta påbud samt insände 1818 till Svenska läkaresällskapet en medicinsk topografi över nämnda trakt, avhandlande »den fysiska geografien och folkets levnadssätt». Detta i tjänsten utförda arbete synes hava varit det närmaste upphovet till B: s livliga topografiska skriftställarverk samhet. Hans främsta verk på detta område är »Beskrifning om Dalarne eller Stora Kopparbergs län», som tillkommit, av samma orsak som nyssnämnda avhandling men som var ämnad att bliva en fullständig länsbeskrivning. Man måste beklaga, att endast det första partiet av detta arbete utkom, ty B. visar sig här både sitta inne med stora självständiga kunskaper och behärska den dåvarande Dalalitteraturen på ett fullt vetenskapligt kritiskt sätt. Av sina förarbeten till denna Dalabeskrivnings övriga delar utgav han senare de båda arbetena »Dalarnes historia» (1841) samt »Om dalkarlarnes seder och lefnadssätt» (1856). Hans topografiska intressen togo sig även uttryck i det skäligen obetydliga arbetet »Beskrifning om konungariket Swerige» (1838), i den oppositionellt färgade skriften »Swenska bonden och hans hemman. Bidrag till swenska allmogens historia» (1856; 2: a uppl. 1863) samt i skildringar från hans vidsträckta resor inom och utom Sverige, samtliga utmärkta av en god iakttagelseförmåga och en utpräglad personlig stil. B. uppträdde även som journalist och ledde på ett förtjänstfullt sätt under åren 1839—1841 den i »den ofta misskända liberalismens anda» redigerade »Tidning för Fahlu län och stad». — Vid sidan av sin läkarverksamhet och sitt skriftställarskap fick B. även tid övrig till omfattande praktiska företag. Så anlade han i Falun snusfabrik, stampverk, pappersbruk och boktryckeri. Han sysslade jämväl med förbättringar i brännvinsbränningen samt intresserade sig livligt för det svenska lantbrukets problem. Även på dessa områden var han verksam som författare.

Genom sin utpräglat personliga läggning kom B. att bliva en oppositionsman, och hans politiska åsikter formade sig efter hand till en starkt patriotiskt betonad liberalism. Hans originella väsen snaiare än oförmåga inom hans egentliga levnadskall torde hava varit orsaken till de tjänstefel vid ett par medikolegala besiktningar, som år 1845 förskaffade honom en tids suspension från provinsialläkarsysslan — en påtvungen ledighet, vilken han använde till en längre resa till Rhentrakterna, Schweiz och Frankrike. På sina äldre dagar ansåg sig B. vara ständigt förföljd av »vederbörande», en föreställning som mer och mer stegrades och slutligen övergick till en fix idé. B. ägde en ofta skoningslös kvickhet, som under livstiden gjorde honom firad och eftersökt men även fruktad och som efter hans död skapade en länge kvarlevande tradition inom den ort, där han varit verksam. En del om honom gängse anekdoter ha upptecknats i en av hans vän bokhandlaren P. A. Huldberg i Falun postumt utgiven volym av hans »Valda smärre skrifter». — B:s icke obetydliga, genom ett sparsamt levnadssätt hopsamlade förmögenhet ärvdes av hans broder Bernt von Schinkel.