Carl Erik Bergstrand

1, Carl Erik Bergstrand, f. 12 mars 1830 i Kila socken, Västerås stift, d 23 jan. 1914 i Filipstad. Föräldrar: bonden Anders Larsson i Kila och Katarina Matsdotter. Åtnjöt skolundervisning i Sala och Västerås; inskriven i Västmanlands—Dala nation i Uppsala 3 juni 1849; avlade studentexamen 13 juni s. å.; inskriven vid universitetet 19 apr. 1850; fil. kand. 15 sept. 1855; disp. 16 maj 1857; fil. doktor 5 juni s. å.; företog en naturhistorisk studieresa till Åland 1851 och 1852, studerade benmjölsfabrikationen i Petersburg 1880, besökte utställningar och kongresser i utlandet samt företog 1891 med statsunderstöd en resa till Danmark, Tyskland och Österrike för att studera dessa länders försöksstationer och laboratorier för lantbrukets tekniska binäringar. Duplikant vid Västerås h. elementarläroverk ht. 1851—ht. 1852; erhöll av lantbruksakademien uppdrag att verkställa kemiska undersökningar i Stockholm 1854; amanuens vid det allmänna kemiska laboratoriet i Uppsala 11 sept.—31 dec. 1856; e. o. lärare i kemi, geologi och fysik vid Ultuna lantbruksinstitut 19 sept. 1857; lärare därstädes 15 mars 1858; föreståndare för institutets agrikulturkemiska försöksstation 1 jan. 1861; tf. föreståndare för Ultuna lantbruksinstitut 1 jan.—31 dec. 1863; erhöll professors titel 15 apr. 1864; prisdomare och ordförande i klassjuryer vid de allmänna svenska lantbruksmötena 1868, 1871,1876 och 1881; lantbruksakademiens agrikulturkemist och föreståndare för dess agrikulturkemiska försöksstation 19 febr. 1869—1882, då han föranleddes att taga avsked från denna befattning, samt innehade därefter enskilt laboratorium för kemiska undersökningar och frökontroll i Stockholm; ledamot av kommittén för undersökning av fosforsyrehaltiga mineralier och bergarter 2 maj 1872—22 apr. 1873; prisdomare vid världsutställningen i Wien 1873; erhöll uppdrag att organisera de kemiska stationerna lör jordbruket och näringarna 1877; stadsfullmäktig i Stockholm 1879—87; lärare i agronomi, botanik och skogshushållning vid undervisningskurserna för lantmäterielever 17 okt. 1887—vt. 1910 och i fornlämningars kännetecken vid samma kurser 1900—1910 samt för trädgårdseleverna vid lantbruksakademiens experimentalfält 1890—1910 (jfr K. brev 3 febr. 1911); prisdomare vid den skandinaviska industriutställningen i Köpenhamn 1888; statens fabriksinspektör och kontrollant vid Agra margarinfabriker i Stockholm 1898. Hedersledamot av kejserliga finska hushållningssällskapet 1865; LLA 1867; RNO 1873; LVA s. å.; fil. jubeldoktor 24 maj 1907.

Gift 30 sept. 1862 med Jenny Rosalie Wallin, f. 15 maj 1838, d 7 juni 1914, dotter till egendomsägaren och åldermannen Östen Wallin i Västerås.

Under sin Ultunatid verkade B. som lärare, vetenskaplig författare och översättare av geologiska och agrikulturkemiska arbeten stimulerande och befruktande på det vid denna tid återvaknande intresset för jordbruksvetenskapliga frågor. Den under hans ledning stående, år 1861 upprättade agrikulturkemiska försöksstationen vid lantbruksinstitutet utförde talrika analyser av jordprov, gödsel och fodermedel samt fältförsök. Vid lantbruksakademiens försöksstation fortsatte B. med stor iver på den inslagna vägen och anordnade olika sand- och vattenkulturförsök för att belysa växternas näringsupptagande, experiment över mineralfosfatens löslighet, höslags halt av näringssafter osv. Likaså prövade han olika konstgödningar i större skala vid gödslingsförsök, men resultaten visade sig med tidens ofullkomliga försöksteknik vara av föga värde vid praktisk tillämpning. Från 1870-talets slut kommo dock kontrollanalyser av konstgödsel och kraftfoder att taga B: s mesta tid i anspråk såväl å lantbruksakademiens laboratorium som å hans senare i Stockholm inrättade privatlaboratorium. Hans på grund av laboratorieförsök vunna resultat med finmalen fältspat som kaligödning (1898) ha vid försök i stort ej bestått provet och rönt föga framgång. Som agrikulturkemisk forskare kan B. närmast befraktas som lärjunge till tyska vetenskapsmän, såsom W. Knopi och E. von Wolff, vilkas experiment och försöksmetoder han tillämpade på svenska förhållanden. Om B: s intresse för sin vetenskaps historia vittnar hans skrift över J. G. Wallerius samt hans ålderdoms arbete om svenska lantbruket under hednatiden. — För sitt enkla, kamratliga sätt var B. under Ultunatidén högt uppburen av lärjungarna och åtnjöt särskilt i lantmannakretsar stort anseende, även sedan han nödgats lämna befattningen vid lantbruksakademien.