Wilhelm Alexander Bergstrand

3. Wilhelm Alexander Bergstrand, f. 26 sept. 1850 i Västerås, d 2 febr. 1891 i Stockholm. Föräldrar: rådmannen Johan Alexander Bergstrand och Fredrika Eleonora Follkjern. Student i Uppsala 19 sept. 1870; jur. fil. kand. 30 maj 1871; jur. utr. kand. 25 okt. 1873. Auskultant i Svea bovrätt 23 febr. 1874; e. o. amanuens i civildepartementet s. å.; medarbetare i Nya dagligt allehanda 1874; ledamot i styrelsen för Stockholms enskilda bank 1880; huvudredaktör och ansvarig utgivare av Nya dagligt allehanda 1885.

Gift 1) 31 juli 1876 med grevinnan Alma Hedvig Kristina Cronstedt, f. 16 juni 1848, d 23 juli 1880, dotter till underlöjtnanten, fideikom-missarien Vilhelm August Cronstedt; 2) 25 maj 1882 med Ida Katarina Kristina Grundal, f. 5 okt. 1849, d 7 mars 1913, dotter till kaptenen Nils Emanuel Grundal.

B. hann under den jämförelsevis korta levnad, som blev honom beskärd, skaffa sig namn som en av sin tids flitigaste, kunnigaste och mest stridbara politiska författare i vårt land. Såsom tjugufyraårig extra ordinarie i verken debuterade han med en serie anonyma artiklar i Nya dagligt allehanda, betitlade »Den konstitutionella konflikten» (1874; utgivna i bokform 1875). Artiklarna voro föranledda av den kontrovers mellan regering och riksdag, som uppkommit, då 1874 års riksdag i gemensam votering beslutat nedsätta anslaget i till kommerskollegium med 6,000 kr. men K. M: t på föredragning av civilministern P. A. Bergström förklarat sig icke kunna bifalla detta riksdagens beslut utan anbefallt statskontoret att upptaga anslaget till oförändrat belopp. B. gick i sin skrift skarpt till rätta med vad han betecknade som ett försök att kringskära konungamakten och ersätta den med »en riksdagsmajoritets maktfullkomlighet, som skyler sin despotism under det vackrare epitetet parlamentarism». Inlägget väckte mycket uppseende och framkallade en livlig polemik, varunder från motsidan.— bl. a. av Harald Hjärne i Svensk tidskrift — gjordes gällande, att det icke alls var fråga om någon »konstitutionell konflikt» utan endast om olika meningar rörande kommerskollegiets existensberättigande. För B. själv hade artikelserien den betydelsen, att den föranledde hans anställning vid Nya dagligt allehanda (1874), där han elva år senare, vid K. A. Lindströms bortgång, blev huvudredaktör (1885). Ett par år efter sitt första arbete utgav B. under eget namn »Grundskatterna, deras afskrifning eller af lösning», en om grundliga studier vittnande finansrättslig avhandling (1876), som åtföljdes av en rad juridiska och politiska handböcker. Då det i början av 1880-talet drog ihop till politisk storm i Norge, framträdde B. med den starkt polemiska skriften »Den norska konflikten» (1882), i vilken han tämligen oförtäckt uppmanade konungen att med vapenmakt betvinga vänstermajoriteten i stortinget. Skriften väckte i Norge en våldsam förbittring, dess spridning förbjöds, och man krävde till och med pä några håll åtal mot författaren. De häftiga angreppen föranledde B. att ytterligare i några broschyrer taga till orda i samma fråga.

I nyssnämnda stridsskrift hade B. använt författarnamnet Marcellus, och det är under detta han framför allt gjort sig känd inom vår politiska litteratur. Första gången han framträtt under denna benämning var i »Politiska silhuetter» (1880), en samling korta karaktäristiker av bemärkta svenska politiker. Den väckte stor uppmärksamhet, utgick på kort tid i två upplagor och följdes slag i slag av nya liknande: »Ny samling av politiska, silhuetter» (1881), »Från 1881 års andra kammare», broschyrer om riksdagsmannavalen till perioderna 1882—84 och 1885—87 samt ännu några flera. Det är en i viss mån ny genre, som B. med dessa kåserande karaktäristiker och skildringar infört i vår litteratur, och han har häri fått många, ehuru ej alltid lika talangfulla efterföljare. Vad som fängslade i dessa skrifter, var icke blott den djupa förtrogenheten med riksdagspolitikens alla detaljer och de goda upplysningar, som tydligen stodo författaren till buds, utan även den träffsäkra karaktäriseringsförmågan och den skarpa, stundom nästan hänsynslösa ton, som genomgick dem. Den åskådning, ur vilken personer och händelser bedömas, är i huvudsak densamma, som B. redan i sin första skrift framlagt: utpräglat motstånd mot det under 1870-och 80-talen dominerande lantmannapartiet med dess klasspolitik och parlamentariska tendenser. Såsom huvudredaktör av Nya dagligt allehanda intog B., i överensstämmelse både med dessa sina egna antecedentia och tidningens traditioner, en utpräglat konservativ och protektionistisk hållning men lät dock aldrig avhända sig rätten att fritt utöva kritik åt olika håll, även mot regeringen, t. ex. i fråga om befordringsväsendet inom armén. Vid sidan av sitt ovannämnda rent politiska författarskap framträdde B. med arbeten, där det historiska inslaget var mera markerat. Sålunda ämnade han samla sina omfattande studier och erfarenheter i modern historia i ett par större arbeten: »Det nya statsskickets politiska historia», varav dock endast en del, omfattande åren 1867—69, utkom (1881), samt »Ministerskiftenas historia under det nya representationsskicket» (1884). Sitt vakna intresse för vår ekonomiska utveckling ådagalade B. genom en 1880 under signaturen Ivar Blå publicerad studie över »Sista krisen» (dvs. den ekonomiska krisen 1878—79). Det synes särskilt ha varit denna skrift, som föranlett B: s nära bekantskap med A. O. Wallenberg, en bekantskap, som bl. a. tog sig uttryck i att B. samma år blev ledamot av styrelsen för Stockholms enskilda bank; en av B: s utförligaste och mest personligt färgade biografier (ingående i samlingen »Ur nyare tidens politiska skiften», 1889) är också ägnad denne.

Det kunde icke undvikas, att i en så omfattande och mångskiftande produktion kvalitet och kvantitet ej alltid stodo i proportion till varandra. Vid sidan av utomordentlig flit, gedigna kunskaper och stort skarpsinne framträdde ej sällan ojämnheter och kantighet både i stil och innehåll: bristande genomarbetning av materialet, upprepningar, långt driven benägenhet att citera osv. Det ligger också i sakens natur, att litterära alster av den art, som de flesta av Marcellus' tillhöra, ej hos en senare tid kunna påkalla samma intresse, som de- hade för samtiden. Sakrikedomen och det i osedvanlig grad fängslande i kombination och framställning ha dock räddat Marcellus' skrifter från dylik litteraturs vanliga öde att endast leva för stunden.