Kornelius Ankarstierna

Ankarstierna, Kornelius, före adlandet Thyssen, f. 25 jan. 1655 i Stockholm, d 21 apr. 1714 på sin egendom Knutstorp i Skåne. Fadern Didrik Thyssen var kapten vid svenska flottan. Gick enligt egen uppgift i utländsk sjötjänst redan 1664 samt »blev och for för officerare» 1669; kryssade som kapare 1675; besegrades och tillfångatogs i juli s. å. av en spansk fregatt men undkom ;med dess egen båt från Helsingör; kryssade därpå ånyo som kapare; förde 1676 tvenne gånger post till England; kapten vid svenska flottan 22 apr. 1676; var utsänd i åtskilliga uppdrag och hade därvid flera sammanstötningar med fienden; befälhavare å monterade kofferdiskeppet Kalmarkastell i Erik Sjöblads eskader maj 1677; tillfångatagen i sjöslaget vid Möen 1 juni s. å.; kommendör s. å.; utlöst ur fångenskapen 3 dec. s. å.; medföljde V. von Rosenfelts undsättningsexpedition till Stralsund febr.–apr. 1678 samt återförde med lastfartygen en fångtransport, varvid dock tvenne skepp måste stickas i brand på grund av fiendens anfall; major 10 apr. 1678; pejlade s. å. den nyutsedda örlogshamnen i blekingska skärgården samt användes såväl detta som följande år i olika uppdrag till sjöss och utkämpade därunder flera strider; adlad 26 okt. 1678; schoutbynacht febr. 1680; v. amiral 9 mars 1683; befälhavare över en till Englands och Hollands hjälp 1690 avfärdad men redan från Marstrand återkallad eskader (instruktion 26 apr.); amiral 26 jan. 1692; friherre 27 s. m.; förde viktigare befäl under sjötåg 1700 samt årligen 1705–09; erhöll avsked med amiralgenerallöjtnants titel och lika rang med presidenten i wismarska tribunalet 29 dec. 1712.

Gift 1) med Elisabet Kröger, f. 1654, dotter till skräddaren och borgaren i Lybeck Kroger och syster till v. amiralen Otto Kröger, adlad Sjöstierna; 2) med Margareta Elisabet Sparre, f. 10 juni 1671, d 1724 (begraven 12 maj), dotter till amiralen Gustav Adolf Sparre.

Son till en sjöofficer, som stupat under svensk flagg (1658) och själv den mellerste av tre bröder, vilka alla i flottans tjänst vunno utmärkelse och adelskap, tillhörde A. förmodligen samma släkt som den holländsk-svenske amiralen Mårten Thijssen-Anckarhjelm; hans far hade i varje fall inkommit från Nederländerna med den av denne värvade flottan. Hans tjänstgöring under 1670-talets föga ärorika sjökrig synes ha varit väl vitsordad. Då han under slaget vid Möen 1677 efter en tapper strid mot en flerdubbel övermakt insåg det fåfänga i fortsatt motstånd, lät han själv skjuta några kanonskott genom fartygets botten och gav sig därpå åt fienden; skeppet var då så skadat, att danskarna endast kunde rädda stycken, tackling och segel. Under och efter kriget fortgick hans befordran upp till amiralsvärdigheten, vilken han nådde 1692; andra vittnesbörd om uppskattandet av hans förtjänster utgjorde adelskapet (1678) och friherrevärdigheten (1692). Under det stora organisationsarbetet lär han i Karlskrona ha stått vid Hans Wachtmeisters sida såsom en av dennes viktigare medhjälpare. Vid det nya krigsutbrottet var han självfallet en av dem, som kommo att i hög grad tagas i anspråk. Så var han Hans Wachtmeisters närmaste man vid landstigningen på Själland 25 juli 1700, och i okt. s. å. erhöll han befälet över den flotta, som överförde Karl XII till Lifland. Befästandet av Retusaari (Kotlin) och skapandet av en rysk flotta där ställde en ny uppgift för den dittills efter avgörandet med Danmark allenarådande svenska sjömakten. År 1705 sändes som vanligt en eskader till Finska viken, men dess styrka ökades, och befälet anförtroddes åt A. Dennes uppgift var att upprätthålla handelsblockaden samt framför allt att söka förstöra de nya ryska anläggningarna. A. tog i Reval ombord 400 man av generalmajor Schlippenbachs trupper och skaffade sig på Björkö lätta båtar för ett landstigningsförsök, men en påräknad förstärkning av 1,000 man från generallöjtnant Maijdell uteblev. Vid framkomsten till Retusaari fann A. fiendens flotta oåtkomlig från sjön, förlagd som den var bakom förpålningar och bommar mellan det på en holme belägna fortet Kronstadt och ön. Ehuru A. för en landstigning blott kunde frigöra omkring 850 man, beslöt han sig dock för att våga försöket (7 juni). Under skydd av fartygens kanoner nådde några båtar land, men andra stötte på grund; de landstigna soldaterna kastades tillbaka ut i vattnet, och då de sökte räddning i andra båtar, kantrade dessa. Förlusterna blevo dock denna gång måttliga. Emellertid lyckades A. av generalmajor Schlippenbach utverka ytterligare 1,000 man under överste Nieroth. Sedan man åter förgäves sökt hjälp av Maijdell, företogs (15 juli) ett nytt landstigningsförsök. Båtarna nådde i god ordning grunt vatten; soldaterna stego ur och började storma mot land men endast för att störta ned i ett ej observerat tvärdjup mellan grundet och stranden. Genom drunkning och den tillskyndande fiendens eld tillfogades svenskarna allvarsamma förluster. Efter denna motgång uppgav man försöken att tillintetgöra den nya ryska örlogshamnen och flottan och använde övermakten till sjöss endast till att hålla fiendens fartyg inspärrade och genomföra handelsblockaden. A. sändes i sådant syfte 1706–09 årligen till de finska farvattnen och lyckades i allmänhet utföra sitt uppdrag; endast 1708, då hans flotta uppehölls av motvind vid Reval, kunde tsaren härja på de finska kusterna. Några betydelsefullare krigshändelser förekommo ej; märkligast var en lyckligt utförd landstigning på inger-manländska kusten 1709, som dock uteslutande ägde taktiska mål.