Anna

Anna, Sveriges och Polens drottning, f. 16 aug. 1573 i Graz, d 10 febr. 1598 (n. st.) i barnsäng i Warschau. Föräldrar ärkehertig-Karl av Steiermark och Maria av Bayern. Gift 31 maj 1592 (n. st.) i Krakau med Sigismund, konung av Polen och Sverige. I äktenskapet föddes fem barn, Anna Maria (f. 1593, d 1600), Katarina (f. och d 1594), Vladislav (f. 1595, d 1648), Katarina (f. 1596, d 1597) och Kristofer (f. och d 10 febr. 1598).

A:s föräldrar, kejsar Maximilians yngste broder Karl och ärkehertiginnan Maria, voro bland påvestolens och motreformationens säkraste stödjepelare i Tyskland. Under Karls 26-åriga regering och de år, Maria efter hans död (1590) utövade förmynderskapet för äldste sonen, den blivande kejsar Ferdinand II, vann katolicismen åter överhand i deras andel av habsburgarnas arvländer, det s. k. Inner-Österreich, som förut fullständigt genomsyrats av protestantismen. Maria, en ovanligt kraftfull, till huvudet och hjärtat rikt begåvad kvinna, var först och främst katolik. Sina barn gav hon en mycket omsorgsfull, djupt religiös uppfostran. Från första levnadsåret fördes de till kyrkan, och de första ord, de skulle lära sig uttala, voro Jesus och Maria. »Andle», som hon alltid kallades i familjekretsen, var äldst bland döttrarna och fem år äldre än Ferdinand. Hennes lärare voro framstående andliga. Modern ansåg det nästan viktigare att kunna skriva god latin än god tyska, och latin var också ett av huvudämnena vid A:s undervisning. Sin andakt förrättade hon alltid på latin, och hon har översatt större delen av Ribadeneyra's »Vita Ignatii Loyolæ» till tyska. För den bokliga undervisningen försummades dock ingalunda en grundlig utbildning av kvinnliga färdigheter, såsom handarbeten, matlagning och hälsoörtskunskap. År 1585 åtföljde A., som 1579 legat svårt sjuk men botats av en från hovet i München sänd läkare, sina föräldrar till baden i Wien och därifrån till kejsarhovet i Prag. Nuntien Caligari ville bakom resan spåra ett förestående giftermål med den kejserlige kusinen. Men redan långt tidigare hade A. varit föremål för giftermålskombinationer. Vid Possevinos första besök i Sverige 1577–78 förhandlade han med Johan III om habsburgska äktenskap för dennes barn och medförde vid avresan porträtt av Sigismund och dennes syster Anna. Planen gillades av påven, A. utsågs av den påvliga kurian till Sigismunds brud och Possevino besökte på återresan till Sverige Graz för att erhålla hennes konterfej. Tills vidare tyckes ej något ytterligare steg ha tagits, och hela tanken hade så när omintetgjorts genom ett förslag om giftermål mellan A. och Henrik av Lothringen, vilket med intresse omfattades av den habsburgska politiken såsom ett medel att motverka Frankrikes alltmer segrande inflytande i Lothringen. Rom hade dock ej skrinlagt sina planer, och även Possevinos vänner, det polska konungaparet, hade dem i minne. Underhandlingarna upptogos 1586 av drottning Anna Jagellonica och fortsattes efter Sigismunds tronbestigning, men föräldrarna föredrogo till en början det lothringska partiet och därjämte lade inbördeskriget och de fortsatta partistriderna i Polen, storkanslern Jan Zamoiskys fiendskap mot habsburgarna samt ärkebiskop Maximilians envisa pretendentskap till polska kronan alltjämt nya hinder i vägen. År 1589 kände sig polackerna för hos A:s kusin Maria Anna av Bayern, 1591 hade den unga prinsessan tröttnat och vägrade. Men nu hade under de invecklade, föga kända underhandlingarna mellan Sigismund och de habsburgska furstarna saken blivit avgjord. Gustav Brahe skickades till Graz för att förhandla, och A. måste foga sig efter kejsarens befallning. Genom sin förtrogne, kardinal Georg Radziwil, fortsatte Sigismund ordnandet av formaliteterna, och vid dennes återkomst från Klemens VIII: s konklav i apr. 1592 firades den högtidliga förlovningen i Wien. Därifrån for A. åtföljd av sin moder och en lysande svit till Krakau, där vigseln under utvecklande av stor prakt förrättades av kardinalen. Äktenskapet blev det tänkbarast lyckliga. A. synes ha ägt alla yttre företräden och hade ärvt sin moders intelligens och andra goda egenskaper. Hon förvärvade sin slutne gemåls hela förtroende och kärlek och var ett pålitligt stöd för honom under deras korta, av yttre stormar och ständiga regeringssvårigheter fyllda sammanlevnad. Efter irriterande förhandlingar med polackerna, som ogärna släppte Sigismund ifrån sig och ifrågasatte att kvarhålla A. som gisslan, följde hon 1593 sin make till dennes kröning i Sverige. Resan, som blev full av äventyr och svårigheter, förbittrades än mer genom förlusten av en späd, i Stockholm född dotter. Den djupt katolska A. kunde ej sympatisera med Sverige och svenskarna. Hon fann Stockholms slott obekvämt och av änkedrottning Gunilla berövat det nödvändigaste. De ständiga trakasserierna från de luterska prästernas sida upprörde henne, och mot hertig Karl fattade hon ett alltmera utpräglat misstroende. Hennes slutomdöme om honom blev: han är en skälm. Kröningen i Uppsala var för hennes rättroget katolska sinne en tom ceremoni utan religiöst innehåll. Under vistelsen i Sverige spelade hon tvivelsutan en betydande politisk roll såsom Sigismunds intimaste förtrogna. Genom förmedling av henne och hennes biktfader och vän jesuitpatern Sigismund Ehrenhöffer erhöll Malaspina, den verklige ledaren av Sigismunds politik både då och ofta senare, många viktiga underrättelser och vinkar. Genom dem bägge gingo också oftast under omständigheternas tryck hans råd och skrivelser till konungen. A. lämnade säkerligen med glädje Sverige. Hade ärkehertiginnan Maria en gång under de långa giftermålsförhandlingarna önskat A. till Sverige, där Sigismund skulle bli verklig kung, medan han i Polen vore »knecht», och yttrat, att till Polen ville hon ej ens skicka »einen lieben hund», så upprepade hon nu detta yttrande, sägande, att till Sverige kunde man ej sända »einen kleinen lieben hund». Vid återkomsten till Polen började åter för Sigismund den svåra navigering mellan magnater och partier med ständigt varandra korsande fientliga intressen och aspirationer, i vilken han så småningom blev mästare. Den svenska politiken undanskymdes till hans olycka alltför mycket av de ständigt växlande inre partikonstellationerna och den ofta därmed sammanbundna närmast liggande utrikespolitiken. Det var planerna på den av kurian ivrigt påyrkade ligan mot turkarna, som här trädde i förgrunden, befrämjade eller motverkade av det ständigt växlande förhållandet till kejsaren och ärkehertig Maximilian. Intagen till förmån för strävandena att åstadkomma en dylik sammanslutning, torde A. haft mindre intresse för det avlägsna, för henne så litet tilldragande Sverige. Och med hela sitt inflytande motsatte hon sig varje tanke på att rädda Vladislavs svenska tronföljd genom att sända honom till Sverige för att där uppfostras i den protestantiska läran.