Tillbaka

Lars Arnell

Start

Lars Arnell

Artilleriofficer, Landshövding, Statssekreterare

3. Lars Arnell, f. 13 jan. 1781 i Stockholm, d 6 sept. 1856 i Åbo. Föräldrar: majoren Lars Arnell och Sofia Elisabet von Rosen. Volontär vid Smålands dragoner 1790; sergeant vid artilleriet 28 febr. 1794; underlöjtnant och sekondadjutant vid Vendes artilleri 8 sept. s. å.; löjtnant 29 dec. 1804; tjänstgjorde som informationsofficer 1805–07; deltog i fälttågen i Pommern 1807 som stabsadjutant hos fältmarskalken Toll och i Skåne 1808 som överadjutant; kapten i armén 23 nov. 1807; andre major vid Jämtlands regemente 15 febr. 1808; tjänstgjorde 1809 som chef för de å öresundseskaderns kanonslupar kommenderade lanttrupperna; överstelöjtnant i armén 29 juni s. å. (statsrådets prot. 10 juli); deltog från aug. s. å. till freden med sitt regemente i försvaret mot ryssarna i Norrland; genom tjänstebyte major vid Kalmar regemente 21 nov. s. å.; erhöll avsked från krigstjänsten 12 jan. 1813; v. landshövding i Jämtland 11 mars 1817; ord. landshövding därstädes 14 okt. s. å.; landshövding i Hallands län 9 juni 1818; tf. statssekreterare 10 dec. 1823 och statssekreterare 9 mars 1824 i krigsexpeditionen; erhöll på begäran avsked 3 maj 1825; dömd för vårdslöshet mot borgenärer till två års fästning och förlust av medborgerligt förtroende genom utslag av Svea hovrätt 27 nov. 1826 och av högsta domstolen 7 mars 1827; undgick fästningsstraffet genom överflyttning till Finland s. å.; tf. sekreterare i kejserliga finska hushållningssällskapet 26 mars 1832; sekreterare därstädes 1 nov. 1833; erhöll avsked från denna tjänst 1 febr. 1854. RSO 1817; KNO 1824; HedLKrVA s. å.; förklarades sina ordnar förlustig i dec. 1825.

Gift 4 aug. 1812 med Anna Ulrika Margareta Harmens, f. 27 mars 1795, d 2 mars 1830, dotter till majoren Henrik af Harmens.

A. hade en lysande begåvning. På den militära banan, åt vilken han först ägnade sig, avancerade han hastigt, och då han efter att ha lämnat densamma erhöll anställning som landshövding, ådagalade han en sådan ämbetsmannaduglighet, att han 1823 kallades till konungens rådsbord såsom statssekreterare för krigsärendena. Olyckligtvis var, såsom en samtida yttrat, hans mångsidighet lika stor i »lättsinne» som i »skicklighet». Genom slösaktigt levnadssätt råkade han i ekonomiskt obestånd och gjorde sig då skyldig till komprometterande affärsvinglerier, som 1825 ledde till hans försättande i konkurs. Samtidigt uppträdde han som reformator mot de missförhållanden, för vilka han själv var ett allt annat än oskyldigt offer, i det han anonymt utgav en skrift: »Huru skola bankrutter förekommas, wingleriet och ockret utrotas?» Karl Johan, vars bevågenhet A. i hög grad åtnjöt, önskade hjälpa honom men måste avstå därifrån, enligt Ulfsparre emedan kreditorerna ej ville nöja sig med den av konungen erbjudna ackordsumman, enligt Pinello emedan skulderna befunnos uppgå till 100,000 rdr och konungen blott ansåg sig kunna lämna 10,000. I själva verket voro, såsom rättegångshandlingarna utvisa, de i konkursen bevakade skulderna 170,000 rdr jämte omkring 50,000 rdr i borgensförbindelser, och tillgångarna utom det i mät tagna boet och en liten med hustrun ärvd egendom blott 6,170 rdr osäkra fordringar. För att undgå häktning begav sig A. i dec. 1825 till Danmark men sökte och fick av högsta domstolen 15 juni 1826 lejd att återkomma till Sverige för att söka överenskommelse med kreditorerna, och 29 sept. s. å. anmälde han sig i sådant syfte hos hovrätten. Då det med bestämdhet uppges, att A efter avskedet från statssekreterarplatsen och före sin överflyttning till Finland en tid uppehöll sig i Hamburg, livnärande sig med översättningsarbeten, och då de första av hans översättningar utkommo 1826, synes hans Hamburgsvistelse böra förläggas till tiden mellan dec. 1825 och sept. 1826. Någon uppgörelse med fordringsägarna kom emellertid ej till stånd, och 27 nov. 1826 dömdes A. av hovrätten för vårdslöst förhållande mot dessa till två års straffarbete på Kristianstads fästning och förlust av medborgerligt förtroende, dock med rätt att på grund av lejden, om han så önskade, få fritt lämna riket, och sedan den av honom överklagade domen 7 mars 1827 stadfästs av högsta domstolen, begagnade han sig av lejden och begav sig s. å. till Finland, dit han inbjudits av sin syster, änka efter finske professorn och hovrättsrådet J. Pippingsköld. På hennes utanför Åbo belägna gård Kokkorais vistades han till 1830, och här fortsatte han den i Hamburg började översättarverksamheten, som skulle bereda honom en framstående plats inom svenska litteraturen. Tack vare honom blevo nämligen under åren 1826–31 ej blott en mängd av tidens yppersta romaner utan ock tvenne skaldekonstens mästerverk: W. Scotts »Sjöfröken» och T. Moore's »Lalla Rookh», tillgängliga i svensk dräkt. Den skicklighet, varmed han vid tolkningen av de två sistnämnda återgav originalens poetiska skönhet, var så mycket mer beundransvärd, om, såsom det uppgivits, han före ankomsten till Hamburg ej var mäktig engelska språket. Ett rörande uttryck för sin hemlängtan till Sverige gav A. genom det citat ur den från Rom förviste skalden Ovidius' »Tristitia», som han lät trycka på titelbladet till sin 1828 i Sverige utgivna översättning av »Sjöfröken»:

»Parve, nec invideo, sine me, Liber, ibis in urbem,

Heu mihi, quo domino non licet ire tuo».

Under vistelsen på Kokkorais hotades A. i Sverige med ytterligare efterräkning, nu av politisk natur. Konstitutionsutskottet vid 1828–30 års riksdag framställde nämligen mot honom två anmärkningar enligt § 107 regeringsformen för hans verksamhet såsom statssekreterare. De rörde emellertid blott obetydligheter, och vad som med fog kunde läggas A. till last, var på sin höjd, att han ej tillsett, det statsrådsprotokollen angående de båda ärendena varit tillräckligt tydliga eller utförliga. Också framhölls, när anmärkningarna underställdes stånden, besynnerligheten, ja, löjligheten i att begära avskedandet av en »olycklig ämbetsman, som redan är skild såväl från fädernesland som syssla», som »är tillräckligt straffad för de fel, han begått», som »i allmänhet varit ansedd, såsom en utmärkt skicklig ämbetsman» (Volrat Tham) och som »olyckan redan gjort oåtkomlig för konstitutionell ansvarighet» (M. J. Crusenstolpe). Anmärkningarna blevo av samtliga stånden lämnade utan avseende.

Emellertid ljusnade A:s utsikter i Finland. Naturaliserad som finsk medborgare 1830, övertog han detta år L. Hjelts bokhandel i Åbo, som han skötte på ett utmärkt sätt; själv vid disken betjänande kunderna; därjämte blev han utgivare av tidningen Åbo underrättelser, vilken under hans ledning (1830–39) förvärvade anseende som ett framstående litteraturorgan. Egendomligt nog visade han sig däri föga sympatisk mot Runeberg: 1831 gjorde han dennes »Serbiska folksånger» till föremål för en ganska ofördelaktig recension, och 1833 intog han i tidningen ett mot Runeberg riktat »grovt» poem (troligen av A. I. Arwidsson). Emellertid hade A:s framstående egenskaper blivit uppmärksammade inom inflytelserika finska kretsar, och redan 1832 togs han i anspråk av finska hushållningssällskapet. Som dess sekreterare utövade han en verksamhet, som blev till största gagn både för hans nya fädernesland och honom själv. Såsom ledare av det av honom reorganiserade sällskapet upprättade han 1836 Mustiala lantbruksinstitut, lade grunden till ett ordnat folkskole- och veterinärväsende i Finland, införde i detta land en rationell linodling, vars principer han studerat under en statsunderstödd resa i Lifland, Belgien och Holland och utvecklat i en 1844 utgiven skrift, samt anordnade 1847 det första finska lantbruksmötet. Den stora administrativa förmåga, han sålunda ådagalade, väckte tanken på att giva honom plats i den finska regeringen — senaten —, och för att underlätta detta hemställde den finske statsmannen L. G. von Haartman hos Karl Johan, troligen under en beskickning, varpå han 1837 avgick till Sverige för underhandlingar om ett svensk-finskt handelsfördrag, att A. genom återfåendet av sina svenska ordnar skulle rehabiliteras i Sverige. Karl Johan ansåg sig dock ej kunna ge sitt bifall härtill, och därpå förföll planen. Den blev i stället orsak till att A. åter råkade i olycka. En avsigkommen handlande i Åbo hade fått en av hans gamla reverser i sina händer och krävde honom därpå. Ehuru A. på sina finska förtroendeuppdrag haft goda inkomster, kunde han ej betala. Då fick det gamla lättsinnet åter makt med honom, och han inlöste reversen med penningar, vilka han såsom sekreterare i hushållningssällskapet omhänderhade för lantbruksinstitutets räkning. Vad som förmådde honom härtill, var fruktan att annars gå miste om den tilltänkta senatorsvärdigheten och hoppet att genom denna få medel till återbetalning. När han ändock ej fick platsen, måste han genom lånevinglerier söka dölja balansen och lyckades också däri under några år, tills slutligen en sjukdom, som hösten 1853 för en tid gjorde honom arbetsoduglig, ledde till upptäckt. Hushållningssällskapet ämnade först låta rättvisan ha sin gång, men då uppträdde von Haartman, ehuru ej längre hans vän, och föreslog, erinrande om de stora förtjänster, han inlagt om Finland, att balansen skulle ersättas ur hushållningssällskapets enskilda kassa. Detta bifölls också, och A. fick utan vidare påföljd taga avsked från sekretariatet. Även i Finland var han emellertid nu en fallen storhet, men mot kroppsliga och andliga lidanden tyckes han, att döma av en efterlämnad poetisk uppteckning, under sina få återstående levnadsår ha sökt och funnit tröst i religionen.

S. J. Boëthius.


Svenskt biografiskt lexikon