Johan Petter Arrhenius

1. Johan Petter Arrhenius, f. 27 sept. 1811 i Järeda socken, d. 5 sept. 1889. Föräldrar: lantbrukaren Gustav Isak Arenius och Anna Rebecka Bremer. Genomgick Eksjö skola och Linköpings gymnasium; student i Uppsala 1 okt. 1830; disp. 30 maj 1835 (Diss. symb.-dogm. doctrinam ecclesise Romano-Catholicæ et Evangelico-Lutheranæ de justificatione diversam tractans, p. III, pres. A- E. Norbeck); fil. kand. 18 juni 1839; disp. 26 okt. s. å. (Ruborum Sveciæ dispositio monographicocritica, p. I, pres. E. Fries); fil. magister 14 juni 1842. Företog upprepade studieresor i Sverige 1829–44, till Danmark och Tyskland 1845 (med statsanslag), 1846 och 1848 samt till Frankrike, England och Skottland 1854. Docent i botanik vid Uppsala universitet 14 jan. 1840; innehade vid olika tillfällen förordnande som professor i ekonomi; sekreterare i kommittén angående Ultuna lantbruksinstitut 1841–44; brukade arrendegårdarna Lilla Sunnersta och Gottsunda vid Uppsala 1841–62; idkade förläggarverksamhet för skol- och lantbrukslitteratur 1842–82; sekreterare i kommittén angående organisation av stamholländerier i riket juni 1845–20 febr. 1846; e. o. adjunkt i praktisk ekonomi 8 apr. 1846; sekre terare hos Uppsala läns hushållningssällskap 1846–56; föreståndare för Ultuna lantbruksinstitut samt lärare i allmän lanthushållningslära och agronomi 3 okt. 1846 (tillträdde 1 okt. 1847); sekreterare vid första, andra och sjunde allmänna svenska lantbruksmötena 1846, 1847 och 1855; erhöll professors titel 6 apr. 1850; avgick från sin befattning vid Ultuna 1 okt, 1862; sekreterare i lantbruksakademin 1862–81 och vik. sekreterare därstädes 1883–84; lärare vid lantmäterikursen i Stockholm 1863–89; ledamot av kommittén för tryckfrihetens vård 1866–84; ledamot av riksdagens första kammare för Kalmar län 1867–72 och var därunder ledamot i bevillningsutskottet 1870 och 1871; ledamot av kommittén angående ny fiskeristadga 22 jan. 1881–3 mars 1883; föredragande i lantbruksakademin 1881–89. LLA 1845; RVO 1854; LVS 1858; RNO 1860; LVA 1862; KVO1kl 1874; HedLVVS 1878; KNO1kl 1881; HedLLA 1882; hedersledamot av de flesta hushållningssällskap i riket.

Gift 1) 16 juli 1841 med Elsa Maria Berg, f. 14 juli 1813, d. 29 juli 1855, dotter till lantbrukaren Karl Berg; 2) 9 okt. 1859 med Sara Katarina (Karin) Eufrosyne Bergenström, f. 1 jan. 1826, d. 28 apr. 1906, dotter till lantmätaren Karl Johan Bergenström.

Redan under sin vetenskapliga verksamhet som docent i botanik synes A. ha börjat särskilt intressera sig för jordbruksekonomin, vartill ock ämnenas sammankoppling vid universitetet gav anledning, och detta hans intresse stärktes ytterligare genom den verksamhet som praktisk jordbrukare, vilken han började för sin utkomst, sedan han redan som ung docent ingått äktenskap. Genom denna verksamhet ådrog han sig landshövding Robert v. Kræmers uppmärksamhet och blev dennes medhjälpare vid hans kraftiga arbete för lantbrukets befrämjande. Så kom det sig, att han togs i anspråk vid utarbetandet av planen för lantbruksinstitutet vid Ultuna, statens första institution av denna art, samt blev dettas förste föreståndare. Under de femton år, han verkade på denna post, intog han en dominerande ställning ej blott genom befattningens art och sitt läroämnes, den allmänna lanthushållningslärans, centrala betydelse utan även genom sin framstående undervisningsförmåga samt den organisatoriska talang och rådighet, genom vilken han lyckades hålla läroanstalten vid makt och anseende trots dess ytterst bekymmersamma ekonomi — för upprätthållande av detta statsläroverk med fem ordinarie lärare och inemot sjuttio lärjungar fanns ett statsanslag, som under de första fyra åren utgick med endast 6,000 rdr och under de följande med den dubbla summan; i övrigt var man hänvisad till elevavgifterna samt den obetydliga inkomst, som kunde erhållas från den ännu ej upparbetade, med fallfärdiga ekonomibyggnader försedda kungsladugården Ultuna. Att A. i främsta rummet var den, institutet hade att tacka för sin utveckling under sin första period, bevisas bäst av det förfall och den desorganisation, som rådde vid läroanstalten under en följd av år, sedan han år 1862 lämnat densamma. Under sin Ultunatid medhann A. även en omfattande litterär verksamhet, vilken framför allt genom den av honom utgivna mycket förtjänstfullt redigerade »Tidskrift för landtmanna- och kommunal-ekonomien» samt den »Handbok i svenska jordbruket», som sedan i 6 upplagor under 40 år blev den allmänt använda handledningen i jordbrukslära, förskaffade honom anseende som en av landets främste lantbruksförfattare.

Då sekreterarbefattningen vid lantbruksakademin år 1862 blev ledig, var A. så gott som självskriven till densamma. Akademin var vid denna tid ej blott landets centrala samfund för främjandet av lantbrukets utveckling utan handhade även genom sin förvaltningskommitté under civildepartementet ledningen av statsförvaltningen av lantbruksärendena. Som sekreteraren var akademins verkställande ledamot, kunde A:s stora förmåga på denna post göra sig i hög grad gällande, och under de tjugu år, han innehade sekreterarbefattningen, blev detta också fallet, till stor båtnad för såväl akademins anseende och inflytande som lantbrukets utveckling. Han var landets obestritt främste auktoritet på lanthushållningens område, och först sedan han lämnat befattningen som lantbruksakademins sekreterare, framkommo på allvar de yrkanden på överlämnandet av lantbruksförvaltningen till ett särskilt centralt ämbetsverk, vilka samma år, A. dog, ledde till inrättandet av lantbruksstyrelsen. Hans betydelse och snart sagt oumbärlighet för lantbruksakademins verksamhet framgick även därav, att han efter sitt avskedstagande under ett år efter efterträdarens död vikarierade som akademins sekreterare och intill sitt dödsår var föredragande på akademins lantbruksavdelning.

Den framgång, som följde A:s verksamhet, och den stora auktoritet, han förvärvade, berodde väl huvudsakligen på hans klara uppfattning om lantbrukets utvecklingsmöjligheter och de lämpliga medlen för deras förverkligande samt den praktiska läggning, som var utmärkande för hans talrika skrifter. Men därtill bidrog också hans urbana, tillmötesgående och sällskapliga väsen, som förde honom i nära, av personligt vänskapsförhållande präglad beröring med de på lantbrukets område ledande männen såväl som med en stor krets av lantbrukets utövare i landets olika delar.