Matthias Asp

1. Matthias Asp, f. 14 maj 1696 i Norrköping, d 8 juli 1763 i Uppsala. Föräldrar: dåvarande kyrkoherden och prosten, sedermera superintendenten över Härnösands stift Petrus Asp och Elisabet Steuch, dotter till ärkebiskopen Mattias Steuch. Inskriven i Norrköpings trivialskola 14 maj 1703; student i Lund 15 aug. 1706; inskriven vid Uppsala universitet 23 jan. 1713; disp. 13 nov. 1714 (De Homero, pres. O. Celsius) och pro gradu 3 dec. 1715 (De ordine ac prserogativa facultatum mentis, pres. J. Steuchius); promoverad frånvarande till fil. magister 1716; företog studieresa till Holland, England, Frankrike och Tyskland febr. 1716–sommaren 1718 och vistades därunder i Altdorff febr. 1717–våren 1718; disp. i Altdorff 3 nov. 1717; docent och teol. kand. därstädes; företog en ny resa till Tyskland tillsammans med greve G. Cronhielm aug. 1723–sept. 1724. Docent i grekisk och hebreisk filologi samt i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 16 nov. 1718; v. bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Uppsala 10 mars 1722; poeseos professor 21 maj 1729; eloquentiæ professor 29 jan. 1732; prästvigd 19 dec. 1735; fjärde teol. professor och kyrkoherde i Vaksala 1 mars 1737; kontraktsprost s. å.; andre teol. professor 1745; riksdagsman 1746; primarius teol. professor och domprost 18 dec. 1756; rektor magnificus vt. 1741, ht. 1748 och ht. 1758. Teol. doktor 15 juni 1752; LVS.

Gift 13 jan. 1732 med Margareta Katarina Waldia, f. 1712, d 1788, dotter till kyrkoherden och prosten i Östervåla magister J. Waldius.

A., som egentligen utbildade sig till teolog och orientalist och sålunda ägnade sin långa utländska resa företrädesvis åt talmudiska studier, spelade emellertid som teologie professor en föga märklig roll och tycks av sina samtida blivit hårt bedömd (De la Gardiska archivet 16, s. 134 o. följ.). En större betydelse ägde han i egenskap av professor i poesi och vältalighet, framför allt som författare till det märkliga kollegium, som, hållet förmodligen 1731, under hela 1700-talet i stor utsträckning citeras i brev och dissertationslitteratur; det finnes i tvenne med sen stil skrivna avskrifter ännu bevarat i Uppsala och Lunds universitetsbibliotek. Som litterär teoretiker är A. i huvudsak rättrogen anhängare till den italienska renässanskritiken, sådan den sedan ett århundrade tillbaka förkunnats i svenska akademiska avhandlingar, men samtidigt den förste förmedlaren av modernare strömningar. Under sin vistelse i Paris hösten 1716 lärde han bl. a. känna Huet och madame Dacier (Troilius, s. 83), den senare en av huvudpersonerna i den berömda strid mellan »les anciens et les modernes», som inom den litterära kritiken bildar början till övergången från den auktoritetsbundna, strängt dogmatiska kritiken till friare, mer historiska synpunkter. Måhända var det genom påverkan av madame Dacier, A. började studera de franska kritici — Perrault, Fontenelle, Racine d. y. m. fl. —, som så ofta citeras i nyssnämnda kollegium och i de under A. ventilerade disputationerna. En redogörelse för själva stridens förlopp ges i kollegiet och i tvenne dissertationer, som ventilerades under A.: »De parallelismo oratorum veterum et recentiorum» (resp. O. Fryksell) samt »De certamine ingeniorum inter gentes» (resp. Bened. Rudberg). Ehuru A:s uttalanden röja en viss tveksamhet, råder dock intet tvivel om att han i motsats till madame Dacier, som är fanatisk försvarare av antikens oupphinnliga överhöghet, i stället återfinnes bland den moderna skaldekonstens vapendragare.