Albert M Atterberg

1. Albert Mauritz Atterberg, f. 19 mars 1846 i Härnösand, d 4 apr. 1916 i Kalmar. Föräldrar murmästaråldermännen Anders Magnus Atterberg och Kristina Johanna Ulinder. Genomgick Katarina läroverk och gymnasiet i Stockholm; avlade mogenhetsexamen därstädes 24 maj 1864; fil. kand. 13 sept. 1871; amanuens vid Uppsala universitets kemiska laboratorium; disp. 22 maj 1872; fil. doktor 31 maj s. å.; företog resor i Sverige och utlandet i vetenskapligt syfte och vistades särskilt vid A. W. Hofmanns laboratorium i Berlin 1875–76. Docent i analytisk kemi vid Uppsala universitet 30 maj 1874; vik. adjunkt därstädes 8 sept. s. å.; föreståndare för kemiska stationen i Kalmar från 1 juli 1877; ordförande i internationella kommissionen för mekanisk och fysikalisk jordundersökning 1910–15. RVO 1898; LLA 1900; RNO 1911; ledamot i in- och utländska sällskap; erhöll upprepade gånger statsunderstöd och vetenskapliga utmärkelser, däribland lantbruksakademins stora guldmedalj 1913.

Gift 18 apr. 1892 med Kerstin Vilhelmina Forssman, f. 19 okt. 1861, dotter till förste lantmätaren Magnus Forssman i Kalmar, senare Johannisburg (Transvaal).

Å Uppsala kemiska laboratorium, som då stod under professor L. F. Svanbergs ledning, började A. 1871 med undersökningar över bromomolybdenderivaten. 1857 hade K. V. Blomstrand till förklaring av vissa egendomligheter hos molybdens halogenderivat uppställt den hypotesen, att i vissa salter ingick den tvåvärda radikalen bromomolybden (Mo3Br4), och A. lyckades nu framställa en serie av denna radikals derivat, varigenom den Blomstrandska hypotesen bekräftades. Under de följande åren utförde han undersökningar dels över det då föga kända elementet berylliums föreningar, dels över ferrocyanvätesyrans och borsyrans salter. Av stor betydelse blev den resa, A. 1875 företog till A. W. Hofmanns laboratorium i Berlin. Sedan Berzelius' död hade den organiska kemins studium i Sverige legat nere. A. kom nu i tillfälle att hos en av dåtidens främsta forskare in om den organiska experimentalkemin inhämta kännedom, framför allt om de moderna arbetsmetoder, som då genom denne infördes inom den organiska kemin. När därför 1874, efter Cleves utnämnande till professor i kemi i Uppsala, studiet av den organiska kemin åter tog fart i Sverige, blev det av stor fördel att ha A: s nyförvärvade erfarenhet på området att tillgå. År 1866 hade Erlenmeyer och Gräbe uppställt konstitutionsformeln för naftalin, och Uppsalakemisterna (Atterberg, Cleve, Widman) togo nu itu med att framställa de vid denna tidpunkt för den uppblomstrande kemiska färgämnesfabrikationen så viktiga naftalinderivaten och fastställa dessas konstitution. A:s viktigaste insats torde vara uppvisandet av att nitroderivaten lätt kunna överföras i väl karaktäriserade klorderivat, varigenom en god hållpunkt för ortsbestämningarna erhölls. Betydelsefulla blevo även de undersökningar över furutjärans terpener och närsläktade ämnen, som A. 1876–81 utförde. Det bör framhållas, att den av honom 1877 upptäckta terpenen sylvestren varit en av de få (av de cirka åttio) äldre terpener, vilkas enhetliga karaktär stått sig inför den moderna terpenforskningen (O. Wallach).

I och med A:s utnämning till föreståndare för den kemiska stationen i Kalmar väcktes hans intresse för de analytiska arbetsmetodernas förenkling och förbättring (särskilt den Kjeldahlska kvävebestämningsmetoden och metoderna för arsenikanalys) samt för den agrikulturkemiska forskningen. Med anledning av meningsskiljaktigheter beträffande de agrikulturkemiska analysmetoderna och en av lantbruksakademin utfärdad instruktion för de kemiska stationerna utspann sig i slutet av 1880-talet (1889) mellan A. och lantbruksakademins dåvarande kemist professor L. F. Nilsson en livlig, i tidningar och broschyrer förd strid, som resulterade uti att dessa instruktioner ändrades. De bekanta Atterbergska klassifikationerna av havre- och kornvarieteter utgöra resultatet av omfattande undersökningar av sädesprov från de flesta europeiska länder och hava fått användning även utom Skandinavien. Talrika exsickater av havre- och kornvarieteter äro av A. utdelade till institutioner i in- och utlandet. Flera arbeten i frökontrollfrågor, över villkoren för sädesslagens eftermognad, över groningsmetoder, i växtfysiologi och geologi härröra även från A.

Under det sista årtiondet ägnade sig A. huvudsakligen åt studiet av de olika jordarternas sammansättning, fysikaliska egenskaper, klassifikation och terminologi, och det är väl inom detta område, som hans namn blivit internationellt mest känt och aktat. A. började 1901 studera de makroskopiska och mikroskopiska jordbeståndsdelarna ända ned till dimensionen 0,001 mm. Hans indelning av dessa efter egenskaper och de för indelningens tillämpning nödiga apparaterna föreslogos år 1901 i Berlin (preliminärt) till internationellt användande. Partiklar, finare än 0,002 mm., skulle provisoriskt kallas ler. I stället för att därefter genast kasta sig in på det svårutredda lerbegreppet utarbetade A. (1910, 1911) nya direkta metoder för bestämmande av lerors plasticitets- och styvleksgrader. Dessa metoder utbildades successivt till en självständig konsistenslära, gällande för samtliga jordslag samt innehållande huvudtermerna: konsistensformer, konsistensgränser, konsistenssiffror och konsistenskurvor. Konsistensläran ledde till en klarare uppfattning av lerbegreppet (1913) och föranledde en ny fysikalisk klassifikation av jordslagen (1915), bättre än föregående klassifikationer stämmande med jordbrukspraktikens fordringar.

På sin plats som föreståndare för den kemiska stationen och frökontrollanstalten i Kalmar bidrog A. under sin nära fyrtiåriga verksamhet kraftigt till åkerbrukets och därmed besläktade näringars främjande och visade synnerlig blick icke blott för agrikulturkemins teoretiska sidor utan framför allt för den praktiska tillämpningen och betydelsen av vetenskapliga forskningar. Av yngre agrogeologiska forskare, som arbetat unuer A:s ledning å dennes laboratorium, må nämnas Simon Johansson och bömaren V. Heinitz. — A:s omfattande korrespondens i jordartsfrågor 1901–16 har tillfallit vetenskapsakademin.